Häromdagen när min garderobsdörr stod öppen insåg jag att jag fortfarande hade kvar alla mina bilder och posters på mina före detta idoler. Jag var så tokig i Harry Potter och Twilight att jag alltid klippte ut och sparade bilder på dem ur tidningar. (Fast det var inte lika illa som när jag var ännu yngre och hade Mary-Kate och Ashley Olsen som idoler - då köpte jag en tidning för 30 kr så fort det var minsta lilla notis om dem, sedan läste jag nästan bara det i hela tidningen). 

"Varför har jag kvar dem?" tänkte jag då. Det är i och för sig kul med lite färger när man öppnar garderoben, men jag är ju inte speciellt besatt av skådisarna längre. Så jag tog ner bilderna (och fick en himla massa häftgummi/kludd över), men jag fick allt ett litet sting i hjärtat innan jag slängde dem. Jag kommer ihåg att det var samma när jag skulle slänga tvillingarna Olsen-postrarna. 

Då kom jag på varför jag hade haft kvar bilderna så länge. Det var för att när jag först upptäckte mina idoler tyckte jag att de var fantastiska och jag fick en massa glada känslor i kroppen när jag såg dem. Utan att jag har märkt det, har den känslan hängt kvar. Så varje gång jag har sett på bilderna har jag blivit lite gladare, för att jag mindes barndomsminnena av att vara glad när jag såg dem. Jag associerar faktiskt fortfarande alla mina ex-idoler med positiva saker. Vissa saker som vi upplever i barndomen är svåra att bli av med.