Februari på Instagram

 
Min februarimånad har bjudit på allt från vintriga skiddagar i Alperna till blommiga vårdagar på Paris gator. En god frukost på ett boulangerie, en annan på ett café och en himla massa andra hemma i studion. Slutet på februari är kommet och jag är nöjd med det som passerat och längtar efter vår! Två vänner är här i Paris på besök över helgen - så lugn helg efter en tuff arbetsvecka för min del? Glöm det, här ska njutas av livet! 
 
Trevlig helg alla glada! 
 
Bilder från hallonsplace @ instagram

Alla synonymer till ordet "vackert"

 
Jag trodde knappt mina sömndruckna ögon när jag drog upp rullgardinen imorse och fick se en regnbågsfärgad himmel från min studios fönster. Så vackert, fint, stiligt, bedårande, fagert...! Jag har väntat på en sådan här syn sedan i höstas, när solen gick upp vid samma tid (ungefär runt 07.40) och jag såg denna rosa magi för första gången. Endast en gång förra hösten hade jag turen att se denna himmel, men sedan blev det mörkt fort allt eftersom dagarna gick och jag tänkte "Jag hoppas att jag kommer få se detta igen till våren när solen går upp samma tid ...". Merci! Vardagsskönhet är en av de bästa sorterna! 
 
I övrigt är jag "nanny" denna veckan och jobbar heltid - alltså ca 10-12 timmar per dag. Detta betyder massor av pusslande, tågbyggande, kapplastapande, björnen-sover-lekande och en utmattad Viktoria i slutet av dagen! Som tur är så har jag kul tillsammans med barnen och älskar de små tokstollarna, så det känns ändå inte som en "jobbig vecka" (mer än att jag blir så trött fysiskt). När jag var nanny i somras så var det svårare, för jag var ovan vid situationen och barnen kände mig inte så bra än. Nu kan jag allt utan och innan - jag vet deras favoritlekar och dagsrutiner, jag vet hur jag ska få dem att somna/sluta bråka/sluta gråta/äta/tänka på annat. Så jag är bekväm i denna vardag. Och jag och barnen: vi brottas, kittlas och kramas för glatta livet, så vi är mycket närmare varandra nu och jag ser det som ett nöje att umgås med småkillarna! 

10 sanningar om den skitiga sidan av Paris

 
När du tänker på Paris, vilka bilder dyker upp på din näthinna? Jag skulle gissa på magiska foton av Eiffeltornet, färgglada macaroner, balkongklädda byggnader, trendigt klädda fransoser ... Så är det i alla fall för mig. En perfekt bild av en perfekt stad. Men kom lite närmare så ska jag viska en hemlis i ditt öra. Beredd? Allt är inte som det ser ut på utsidan. Självklart finns det inte bara positiva sidor (hrm, som jag naivt tänkte innan jag flyttade hit, hrm) utan det finns vissa delar som man oftast inte pratar om, som är lite tabubelagt. Betyder det då att de inte finns? Nej. Betyder det då att man inte får prata om dem? Absolut inte. Ibland får man lyfta på tabulocket och även diskutera sånt som finns under ytan. Du vet att du är nyfiken. Känsliga läsare varnas - för här kommer den skitiga sidan av Paris! 
 
10 SANNINGAR OM DEN SKITIGA SIDAN AV PARIS
  1. Det finns hundbajs överallt. Det känns som varannan familj har en pytteliten hund och att 95 % av dessa som är ute och rastar sina hundar på gatan plockar inte upp efter hundarna när de har gjort sina behov. Suck, vad många gånger jag har råkat trampa i det själv eller inte hunnit väja undan något av barnen när de är på väg att trampa i det ... 

  2. Tiggare finns i alla sorter. En del sitter på gatan, har satt upp en lapp där det står "Hjälp mig, jag är hungrig", eller har framme några stackars hundar (som kan vara skadade), eller så är de själva skadade med t.ex. ett amputerat ben. Annars finns det folk på metron eller RER-tåget som går in i en vagn och börjar ropa "Ursäkta allihopa! Jag vet att jag stör i er vardag - tro mig, det vill jag inte göra. Men det är så här att jag är väldigt hungrig ... (osv). Så om ni skulle vara vänliga att skänka mig lite pengar skulle jag uppskatta det!". Eller så finns det folk på tåget som delar ut lappar där det står samma sak. Jag vet aldrig vad jag ska tänka och tycka om tiggare. Ska jag tycka synd om dem? Jag har hört att en del tiggare har chansen att skaffa ett jobb, men väljer att inte göra det för att tiggarjobbet är "lättare"... Dessutom vet man aldrig vad pengarna går till: droger, alkohol ... eller så går det helt enkelt till mat. 

  3. Försäljare lämnar dig aldrig i fred. Jag fullkomligt älskar att vandra omkring i närheten av Eiffeltornet eller Sacré-Coeur ... men en sak som verkligen kan förstöra upplevelsen är alla försäljare. De står eller går runt med souvenirer, t.ex. en massa Eiffeltorn diglandes i nyckelringar och ropar "ONE-EURO-ONE-EURO-ONE-EURO!" i örat på dig. Ibland följer de med en liten bit när du går och försöker övertala dig. Det mest underhållande är när det kommer några poliser gåendes, för då springer försäljarna iväg åt motsatt håll kvickare än ögat! 

  4. Staden är packad. Paris innerstad inte kan utvidgas (staden har sina 20 arrondissement och så går det en motorväg runt hela innerstaden - som kallas le périphérique) men ändå ökar antalet personer som vill bo här, så resultatet blir fler människor på samma yta. Är lika med att det bara blir trängre och trängre, på alla olika sätt. Fullsmockade metrotåg där det kan vara omöjligt att stiga på, långa köer i matbutikerna, minimala och dyra lägenheter ... 

  5. Förvänta dig oförskämda supermarketarbetare. Ibland undrar jag om fransmännen har förstått att de säljer mer om de är snälla mot kunden. Kundservice låter som ett vinnande koncept för mig i alla fall. Häromdagen var jag inne i en liten mataffär och gick fram till en kvinna som stod och plockade upp varor och sa "Hej, ursäkta?". Ingen reaktion. "Ursäkta?". Hon tittade inte på mig, men svarade monotont "Oui?". Jag ställde min fråga om jag kunde köpa en ensam gul lök eller om jag var tvungen att köpa hela paketet. Hon svarade, fortfarande utan att titta på mig, med en smått irriterad röst, att om det fanns en redan öppnad förpackning så kunde jag det, men inte annars. Jag sa "Okej, tack. Hej då.", men gissa om jag fick något svar? Jag köpte inte en enda lök där i ren protest. Det är en sådan förolämpning när människor inte ens kollar på en! Sådana stunder får mig att uppskatta det trevliga "Hej!"-välkomnandet i våra svenska ICA-kassor. 

  6. Prostitution existerar. Som tjej får man akta sig ibland. En gång fick jag höra att om man är tjej och har kort kjol och höga klackar kan man antas vara prostituerad. Jag trodde knappt på det själv, men en gång så åkte jag till min danslektion och hade redan på mig danskläderna - alltså kjol med strumpbyxor - och sedan hade jag ett par svarta skor med klack. När jag stod och väntade på min kompis utanför metron så fick jag en del konstiga blickar från människor som passerade, men jag förstod inte varför. Sedan kom en sliskig gubbe fram till mig och började prata med mig och sa saker som "Vad vacker du är. Jag har pengar vet du." men jag svarade lugnt bara "Nej. Hejdå." tills han gick. Men inuti mig dunkade hjärtat tungt och lite skrämt. Blä för sådana personer. På vägen hem var jag ensam och då blev jag till och med lite förföljd av en kille på metron som tittade äckligt på mig. Som tur var verkade han fatta hinten efter ett tag när jag hela tiden flyttade mig till en annan vagn när han följde efter. Jag har hört om andra au pairer som upplevt liknande grejer, men ingen har någonsin varit närgången, utan har stuckit efter att tjejen sagt nej. Det är lite läskigt ändå. Nu försöker jag bara matcha klackar med långbyxor och platta skor med kjol eller klänning. Bara för att undvika missförstånd. 

  7. Du kan bli nekad att komma in på nattklubbar p.g.a ditt utseende. När det å andra sidan gäller att gå ut och klubba så är det nästan så att du INTE kommer in om du inte har höga klackar och kort kjol. Den här staden kan vara fruktansvärt snofsig och utseendefixerad, vilket jag inte gillar. Man kan bli nekad att komma in på klubbar för att man inte är tillräckligt uppklädd eller helt enkelt inte är tillräckligt snygg. En annan orsak till att bli nekad är för att man har med sig en eller flera killar i sitt gäng. Det finns så mycket killar ute på klubbar, så om man kommer bara ett gäng tjejer har man större chans att komma in. Det finns alltid en snobbig person som står framför portarna och frågar "Hur många är ni?" och om man säger "Vi fyra" (och så innehåller gruppen kanske en kille eller några "nedklädda" personer) så kan det hända att personen säger "Tyvärr, det är inte möjligt. Vänligen gå ur kön." Bedömning efter utseende och kön, ugh. 

  8. Byggnader kan hålla väldigt låg standard. Paris är en gammal stad och även om jag tycker att de gamla byggaderna är enormt vackra, så har det sina nackdelar. Många lägenheter är kalla för att de är väldigt dåligt isolerade och har uråldriga toaletter och rör som det lätt blir stopp i. 

  9. Ibland är människor ofattbart äckliga. En annan händelse på metron kan jag nästan bara skratta åt nu, men det var verkligen inte kul när jag var med om det! Jag och en vän hade sittplatser på en fullsmockad metro och framför oss stod människor upp. En gubbe stod lite för nära oss, precis framför våra knän, och jag försökte att inte kolla på honom, men blicken kan ju inte stå still hela tiden. Plötsligt så såg jag att hans gylf var uppknäppt och att man såg hans könsorgan! Han hade till och med en ring i den! USCH! Utan att tänka efter så kollade jag upp på hans ansikte och han log motbjudande mot mig. Som tur var skulle vi gå av en stund efter och han flyttade på sig när vi reste oss upp så att vi inte behövde komma nära honom. När jag kom ut frågade jag min kompis "Såg du det där?!" och hon nickade med stora ögon och vi båda bara "BLÄ!!!" 

  10. Ficktjuvar är skickliga och många. Beware of pickpockets, hör man och läser på många ställen. På metron, i varuhus, vid sevärdheter ... Det värsta tror jag är de unga tjejerna som brukar gå omkring vid sevärdheter, har en namnunderskriftslapp, frågar om du pratar engelska och ber dig skriva under. När du pratar med dem eller skriver under så står de nära och stjäl de dina grejer, supersmidigt så att du inte märker något. Jag har blivit förvarnad om hur man undviker att få sina grejer stulna.
    - Till exempel så ska man hålla väskan framför sig och nära när man åker metron, alltid en hand på öppningen.
    - Dessutom ska man helst inte ha framme mobilen, speciellt inte om man sitter nära metrodörrarna. Då kan mobilen bli ryckt ur handen i samma sekund som dörrarna stängs, så att du är kvar på metron och din mobil flyger iväg tillsammans med en tjuv på utsidan.
    - Inte heller ska man lägga mobilen på bordet bredvid sig på restaurang. Då kan det komma någon tjuv som låtsas vara turist, som lägger upp en stor karta över bordet, frågar dig vart något finns och när den tar bort kartan och försvinner snabbt så finns där inte längre någon mobil. 
 
Men överlag så tycker jag att Paris är en ganska säker stad. När jag först kom hit och fick höra talas om vissa av de här grejerna blev jag aningens skärrad, men det är faktiskt inte så farligt som jag först trodde. Ja, det finns människor som tigger och beter sig äckligt - men de bara finns där. De gör faktiskt inget mot dig (peppar peppar). Plus att staden är ju fullpackad, så det finns alltid någon som kan hjälpa dig. Det som kan vara ett problem är snattare, men de tar ändå bara materiella saker. Det är inte som att de hotar dig med kniv eller pistol eller kidnappar dig. Jag säger inte att sådana saker inte finns, för det gör de troligtvis, men jag säger att det hade kunnat vara värre. Jämförelsevis så har jag pratat med au pairer från USA och England som säger att Paris är mycket säkrare än deras hemstäder. "Det är ju ingenting här [angående brott]. Lite ficktjuvar. Hemma var jag liksom rädd för att bli nerskjuten", har en au pair från USA berättat, som jag träffade en gång i höstas.

Överlag är i alla fall min upplevelse av Paris mycket, mycket, mycket mer positiv än negativ. Men de negativa sidorna existerar så klart - det här är ändå det verkliga livet vi pratar om. 

Uppdaterat min Paris-checklista & svarar på frågor

Klämmer in en bild på solnedgången från Alperna som jag inte har visat än.  
 
Häromdagen fick jag en kommentar angående min checklista/bucketlist över saker jag vill göra i Paris, som sa att det skulle vara bra om jag länkade till de blogginläggen där jag har beskrivit att jag har genomfört de olika grejerna. Grymt nice idé - det hade jag aldrig tänkt på innan! Detta har jag alltså genomfört, så om det är någon speciell erfarenhet du vill veta mer om så är det nu lätt att bara klicka in sig på den punkten! (Exakt allt har jag inte skrivit om på bloggen, så några få punkter är avbockade men står utan länk). 
 
 
 
 
Fråga från Clara:
Hej! Hittade precis din blogg och kmmer verkligen fortsätta läsa! Jättebra blogg! 
Jag tog studenten förra året och funderade mycket i somras på vad jag skulle göra med detta året, det slutade med att jag valde att börja på en utbildning. Jag är väldigt skoltrött och är inte säker på att det är detta jag vill och tankar på att åka som au pair har börjat komma tillbaka. Jag vill definitivt åka till ett fransktalande land om jag ska åka. Men jag är lite feg... jag kan inte laga mat, jag är rädd att familjen blir fel, att jag känner mig ensam. Mina frågor till dig är:
  • Måste man kunna laga mat? 
    Nej, det skulle jag nog inte säga. Själv lagar jag väldigt enkel mat som t.ex. pasta/ris/potatisbollar i ugn tillsammans med korv/panerad fisk/kött. Kan du koka pasta och steka korv klarar du dig nog i de flesta familjer. 
  • Får man välja hur gamla barnen ska vara?
    Ja, du får skriva vilka åldrar på barn som du kan tänka dig att ta hand om i din ansökan, om du går via en au pair-agentur. 
  • Hur tycker du att åka med STS har fungerat (är det värt de pengarna extra det kostar, det är ju dyrare än om man letar privat)? 
    Personligen hade jag inte kunnat göra på något annat sätt eftersom jag inte hade någon som helst aning om hur man skulle leta upp en familj själv. Jag hade inte förstått vad jag borde kräva av familjen (hur stor lönen borde vara, vilka förmåner jag skulle få, hur mycket jag skulle jobba ...) och därför inte vetat vad som borde stå med i ett kontrakt. Genom att gå genom en au pair-agentur så får du allt "packat och klart" och det är jag nöjd med! 
  • Får man hjälp med att hitta en skola att gå i? 
    Ja, allt fixades för mig. 
  • Är det lika lätt/bra/lönt att åka bara ett halvår? 
    Det är väldigt svårt att hitta en familj i Paris som kan tänka sig att ha en au pair i bara ett halvår. De flesta vill att du ska komma i augusti och sedan åka i början på juli. Men jag rekommenderar alla blivande au pairer att stanna ett år. Det är inte så långt som det verkar och jag vet ingen som har lust att åka hem nu efter ett halvår. 
  • Hur går det att prata med barnen/tillrättavisa dem om man inte kan så mycket franska?
    Det är stakigt i början och så kommer det bara ut "Nej! ... Inte så! ..." och barnen kollar upp på en som för att fråga "Varför?" och i början är det svårt att svara. Det kommer med tiden. Jag tror att det började komma naturligt med språket att tillrättavisa barnen i runt oktober för min del. 
  • Och sen en sista, var hittar jag bilder på din studio? 
    De finns HÄR

Ute i solen, för idag känns det som vår!

 
Solstrålar smög sig in genom mitt fönster denna förmiddag och lockade mig att ut på en härlig joggingtur. Vilket jag inte var ensam om. Tusen andra fransoser hade också frestats av det fina vädret och jisses, vad skogen Bois de Boulogne var full av människor! Massor av joggare, barnfamiljer, par i alla åldrar, cyklister, powerwalkare, människor med hundar ... Det blev rena rama zick-zackandet på springturen för att inte kollidera med något träd, någon människa eller sjön. 
 
Jag skulle ändå beskriva turen som TOPPEN! Solsken, lätt vind och +12°C. Jag njöt av ett långt träningspass på 8,5 km och fick riktiga vårkänslor! Speciellt när jag stod och stretchade i en park och fick syn på vilda krokusar. Så vackra! Jag hoppas att alla i Paris begett sig utomhus idag, för detta väder är som en powerboost för både kropp och själ! 

Mer parisigt än så här blir det inte

 
Hejhej! Idag är det lördag! För mig betyder det att jag har varit på min lektion i ballroomdancing! Wiho! (Trodde jag). Vi dansade quickstep och samba. Jisses, vilka problem jag hade med quickstepens koreografi! Så svårt har jag aldrig haft för någon dans tidigare! Det var lite pinsamt när i princip alla klarade det utom jag. Lockstep-steget krånglade det till det för mig. Som tur är var de andra dansarna så snälla och försökte hjälpa mig. I slutet när jag äntligen klarade koreografin så fick jag en del klappar på ryggen och jag kände mig så stolt! Det är alltid en större seger när man har fått kämpa för den! 
 
Efteråt var jag på vandrarhumör och bestämde mig för att ta en liten promenad från République och passera genom le Marais. Det var en fin dag med mycket folk ute på gatorna, och jag kunde inte låta bli att ta upp mobilkameran var femte minut. Fotografering är så kul! Speciellt när det blev massor av vackra, väldigt parisiga bilder. 
 
Jag kikade in genom en öppen port där det passerade en del människor som skulle till ett galleri och fann en fin liten innergård med en underbar trappa. 
 
Promenerade till Place des Vosges, en härlig park, som jag har hört är väldigt vacker på våren/sommaren. Jag ska återkomma hit om några månader! 
 
Ett vackert Place des Vosges. 
 
 Jag vet inte hur det är hos er, men här regnar det i ena sekunden och är strålande solsken med kall vind i nästa. I vilket fall som helst så är jag fruktansvärt envis med att fortsätta använda min nya, blåa vårjacka - även om det betyder att jag måste sätta på mig en extra tjock kofta under. Allt för att njuta av faktumet att det går att undvika tjockjacka i februari! 
 
En annan öppen port hade texten "Hôtel de Sully" skrivet över sig och ledde in till en mindre park och en vacker byggnad som jag tyckte liknade ett slott. 

Ju längre mot centrum jag gick, desto mer folktätt blev le Marais och då kommer de små gatuköken med crêpes fram! 
 
Avslutar med en bild på härliga, skrattande killar som sitter framför den enorma kyrkan St Paul. Paris gör mig glad. 
 

Morgon till läggdags - en vardag i Paris

Salut mes amis! (Hej mina vänner!). Eftersom ni är så härliga och kikar in på min blogg, så vill ju jag så klart vara snäll tillbaka! Ett par gånger har jag fått förfrågan om jag kan beskriva min vardag genom konceptet "Ett foto i timmen" någon gång. Så detta bestämde jag mig igår för att ha som projekt under gårdagens torsdag! Från morgonstund har guld i mun till kvällen, här har ni en vardag i Paris! 

08.03 Vaknar till nya favoritlåten "Happy" med Pharrell Williams (väldigt populär i Frankrike). Startar dagen med att dricka vatten ur mitt favoritglas och märker att texten reflekteras. 
 
09.08 Är ute och springer i duggregn i skogen Bois de Boulogne. Känner mig glad, ung och frisk! 
 
10.30 Möter Amy på Le Pain Quotidien med en mage som kurrar efter frukost och tar en riktigt god granola parfait med en delad tallrik fruktsallad. 
 
11.00 Lugn stund, sitter fortfarande kvar på det mysiga, nästan tomma caféet och pratar med Amy på vår blandade fransk-engelska. 
 
12.00 Vi bestämmer oss för att ta en promenad i området, eftersom regnet har ett litet uppehåll just då. Passerar en affär som verkar specialisera sig på gul-orange-röda frukter. 
 
13.06 Kommer hem till min studio igen ... som jag inser är väldigt stökig. Så jag spenderar en bra stund till att plocka i ordning, rensa bland grejer och dammsuga. 
 
14.00 Inser att det regnar igen - mer än förut. Bestämmer mig för att stanna i studion, och leker lite i Photoshop och skriver blogginlägget om dagens caféfrukost. 
 
15.31 Jag tar egobilder med min bok för att jag gillar min tröja med krage, och ignorerar att mitt hår inte är perfekt uppsatt, för det är skönt och slappt. När det regnar känns det helt okej. Slutligen blir det inte så mycket tid kvar att läsa innan jag är tvungen att gå, men 10 minuter får jag ihop! 
 
16.17 Beger mig ut i regn och rusk för att hämta Adrien från hans dagmamma. Får ett glatt välkomnande av honom och en stor, snorig puss på kinden. Vi går hem för att det regnar, och jag sjunger visor för honom i vagnen, som han absolut älskar. Varje gång jag har sjungit klart en sång säger han: "Encore, Vitoja, encore!" ("Igen, Viktoria, igen!") 
 
17.05 Vi spenderar en mysig eftermiddag tillsammans. Läser böcker, leker Björnen sover och brottas i soffan. 
 
18.00 Vi övergår till att pussla och finna par i Bilar-memory. Sedan ger jag honom ett bad, sätter på honom pyjamasen och placerar honom framför filmen The Incredibles. Under tiden som han kollar på film förbereder jag hans middag. 
 
19.40 Jag sitter med Adrien när han äter tills hans pappa kom hem. På vägen ut från lägenhetshuset möter jag en riktigt söt kille som ska in. Han skyndar sig lite för att hinna före mig till dörren och håller upp den för mig med ett leende. Vi hälsar och jag tackar och när jag går därifrån tänker jag "Åh, vad jag älskar Frankrike...!" och syftar på den tydliga gentlemannaheten. 
 
20.30 Lagar och äter middag, som är något enkelt som vanligt (jag lagar inte speciellt avancerad mat här). Idag: stekt zucchini, potatismos och kyckling med tacosmak. Sedan tar jag fram några vykort som jag köpt från de två senaste utställningarna jag besökt, plus från Alperna, och fyller i minnen. 
 
21.07 ... och sätter upp de tre vykorten högst upp på min färgglada vykorts- och fotovägg. Sedan sitter jag framför datorn, grejar med mobilen, har på fransk radio i bakgrunden och bara tar det lugnt. 
 
22.37 Hoppar in i pyjamasen, bäddar om min soffa till en säng och avslutar dagen med att läsa. 
 
Voilà! Sådär! Det var en regnig au pair-dag i Paris! Inte helt vanlig, men inte helt ovanlig heller. Det är ju inte varje dag som jag äter frukost ute och normaltvis har jag skola fyra timmar på torsdagar och tar hand om två barn. Men ingen dag är ju exakt likadan, inte för mig, inte i livet. (Det är det som gör det spännande!) 

Frukost @ Le Pain Quotidien

 
Ett stort steg i min frukostvärld har tagits. Jag har ätit frukost på café för första gången! Någonsin! Amy fick äran att vara med på min första utefrukost, och mums, vilken måltid! För det första älskar jag stämningen på franska caféer, speciellt ställen där de erbjuder fräscha rätter, som till exempel detta café gör. Le Pain Quotidien, som det heter, översätts till "Det dagliga brödet" och är ett mycket trevligt café/frukost-/lunchställe. Jag beställde en granola parfait - yoghurt med hallon och granola - och så delade vi på en fruktsallad. Mums! När man har ätit en sådan här frukost känner man sig alldeles fräsch själv! Det är en lätt måltid, precis lagom mättande, och så god och färgglad med alla frukter. 
 
 
Le Pain Quotidien är inrett i trä, sparsamt upplyst och har mysiga detaljer som att ha kokböcker, syltburkar och te framme. Jag fick lite känslan av att vara inne i ett stort, mysigt stugkök. (Eller så tänker jag bara så för att jag precis har varit i fjällen).  
 
 
Vad chockad Amy blev när jag berättade för henne att det var min första frukost på café! Hon berättade att i USA frukosterar/brunchar man ute ofta. Och så berättade hon skillnaden mellan ett amerikanskt café och ett amerikanskt diner. Det första är lite som detta café med t.ex. träinredning medan det andra är mycket plastigare och har lite "rejälare mat" eller vad man ska säga, som bacon och ägg. Jag älskar att lära mig om olika kulturer! 
 
 
Vi diskuterade också hur mycket vi älskar att ha hemliga talanger. Det är så kul att träffa nya personer (eller kanske till och med prata med människor man redan känner) och sedan bara i förbigående visa en av talangerna och riktigt chockera andra! Nu är du allt bra nyfiken på mina hemliga talanger, va? Många av dem är inte så hemliga. Att jag kan prata franska, är bra på att fotografera/redigera bilder ... Resten låter jag dig upptäcka när du lär känna mig! 
 
 
Jag är mycket nöjd med min första utefrukost! Det är sannerligen ett nöje att sitta ner och prata med en kär vän samtidigt som man äter en god måltid. En liten utvärdering följer här! 
 
Frukost på Le Pain Quotidien 
+ Fräsch mat, fint upplagd 
+ Trevlig personal som frågade flera gånger om de kunde hjälpa till, om det smakade bra m.m.
+ Bra service. Vi var inte tvungna att fråga efter varken vattenkaraff till bordet eller extraskedar till vår delade fruktsallad. 
+ Fin inredning och mysig stämning
Info om priser: Min granola parfait kostade ca 7 euro och även fruktsalladen som jag och Amy delade på. Så i princip gick frukosten på 11 euro. Inte speciellt dyrt för att vara Paris, men dyrt för att vara en frukost, haha. Frukost på café är ett nöje som man får unna sig ibland, men inte för ofta! 

Ett sätt att drömma sig bort på

 
Jag brukar inte så ofta ge bloggtips, men den här gången tänker jag faktiskt göra det! För att igår satt jag vid datorn och var runt över halva internet i jakt på underhållning. Bland annat så läste jag en del bloggar, och kom då över Alice blogg, en annan svensk au pair här i Paris som jag träffat lite grann och har lektionen "préparation pour l'examen DELF" (förberedelse för prov i franska) med. Hon har oerhört fina bilder på sin blogg, och när jag bläddrade genom den drömde jag mig bort och tänkte "Åh, där vill jag också bo!". Vilket jag redan gör, insåg jag sedan, haha. Jag måste alltså ut och jaga nya vackra ställen i Paris för att ta lika fina foton! Innan dess så inspireras jag av bilderna som Alice har tagit och njuter av att veta att jag befinner mig i den stad där de är tagna! 
 
Några andra bloggande au pair-vänner som jag har här är ...
Min vän och partner in crime Diana
Amerikanska Amy som bakar världens godaste chocolate chip cookies 

Min nyfunna kärlek till utställningar

 
Hej kära vänner! Jag befinner mig på parisisk mark igen och stortrivs med det. Det finns så mycket att göra här! Hittills, under två dagar, har jag redan hunnit med att gå på bio, ta en springtur (och vricka foten så att den svullnade upp - aj!) och gå på utställning. Plus jobba och en massa datortid, haha. Här är jag i förmiddags när jag stod och väntade på Diana vid metron, och tog kort på lite allt möjligt med mobilen - bland annat spegelbilden av mig själv i ett fönster! 
 
Gissa hur många minuter försenad Diana är ...? (Den leken är alltid lika spännande när jag står och väntar vid metron. Nej, jag skojar bara!) 
 
 
Jag har blivit så kulturell som går på massa utställningar! Det är en ny upptäckt som jag funnit att jag uppskattar. Jag tror det här är min tredje utställning på tre månader. Idag var jag på en som hette "Pixar", i närheten av Gare d'Austerlitz, östra Paris, som handlade om hur man gör animerad film. Det fanns en massa teckningar, skulpturer, foton, filmer m.m. från Pixars filmer och det var riktigt intressant! Dessutom lite känslomässigt involverat eftersom animerade och tecknade filmer får mig att tänka på barndomen. Jag njöt allra mest av att se bilder från filmerna Ratatouille, The Incredibles, alla tre Toy Story och Monsters Inc. De två sista har jag sett här i Frankrike och gillade av den anledningen. Det är inspirerande att se hur mycket arbete som läggs ner för att skapa film! 
 
Annars är livet är tillbaka som vanligt efter min vecka i Alperna. Tja, nästan i alla fall. För Valentin är fortfarande kvar där och åker skidor med sina morföräldrar, så jag tar bara hand om lilla Adrien den här veckan. Det är jättemysigt, för vi har kommit varandra så nära på sista tiden! Ända sedan han lärde sig att säga mitt namn ("Vitoja eller Viktoja") för några veckor sedan så har han blivit gladare att se mig, velat leka mer med mig och velat att jag sjunger för honom. Det känns som att han litar mer på mig nu och verkligen ser mig som en del av familjen. När han räknar upp sin familj så nämns jag också!
 
Dessutom har jag fått äran att kallas för hans kompis. Det är inte alla som får, ska jag säga er! Han formar ju inte direkt riktiga meningar än, utan säger "Viktoja - copine!" ("Viktoria - kompis!"). Så gulligt. (När han är arg säger han "Viktoria - inte kompis!"). Nu för tiden får jag nästan dock alltid vara hans kompis! Så vi bara busar och myser massor tillsammans denna veckan. Det är hur härligt som helst! Han är den finaste lilla tvååring jag känner! 

Stunder som denna förgyller livet


Hemma igen i Paris! I eftermiddag spenderade jag fem timmar på TGV:n (Train Grande Vitesse = Tåg Hög Hastighet) med min värdfamilj. Jag sysselsatte mig med att läsa min franska roman Un Jour och tidningen Elle, sova lite, prata med mina värdföräldrar, lära mig vad regnbåge heter på franska (arc-en-ciel) och titta på gulliga Adrien som busade med föräldrarna och hoppade runt på sätena. Bokstavligt talat.

Jag var ganska trött när jag gick hem mot min studio, efter att ha sagt hejdå till min värdfamilj och tackat dem så hjärtligt för att de tagit med mig på skidsemestern, som verkligen blivit ett minne för livet. Min resväska var tung och jag ville mest bara gå hem och lägga mig. Kort sagt, på lite lågt humör.

Vad ser jag då när jag kommer hem? På en dörr i korridoren hänger det en påse, med en ros stickandes ut! På MIN dörr! Jag har alltid drömt om något sådant skulle hända mig! Åh, vad överraskad och glad jag blev!! Jag visste direkt vem det var från och skyndade mig in för att kolla vad som fanns i ...



En fantastiskt fin Alla hjärtans dag-present från Diana i form av en ros, hjärtformade lussebullar, geléhjärtan, en hjärtformad macaron och ett chokladhjärta! Jag kände mig verkligen så speciell och uppvaktad när jag öppnade presenten! Diana är en världsfin vän!! En omtänksam hemkomstpreset var exakt vad jag behövde. Det är något sådant som jag tror att vi alla behöver ibland för att få känna oss ompysslade och lyckligt lottade. Vad själva presenten är spelar inte så stor roll - det hade kunnat vara en slarvigt skriven lapp fasttejpad på dörren där det stått "Välkommen hem!" - utan det handlar bara om att veta att någon bryr sig så mycket om just dig att den anstränger sig för att överraska dig. Sådana här händelser får mig att uppskatta livet ännu mer! Tusen tack, min fina Diana!! 

Jag kan vara turistig överallt!


Idag har jag tagit mig en liten tur till byn Comboux där vi bor i Alperna och lekt turist! Det vill säga att jag har fotat, beundrat omgivningen, besökt de små butikerna och handlat souvenirer! Obligatoriskt på alla nya ställen!

 
Alla fina stugor med utsikt mot bergskedjor åt alla håll är så stämningsfulla. Första gången jag åkte genom byn så tyckte jag att det var rena vinteridyllen! Speciellt en dag när det hade snöat massor. Idag är det varmt med ca 8°C och här nere i dalen ser man en del grönt (uppe på bergen på skidstationerna är det dock snötäckt).

 
Den här önskebrunnen fick jag syn på under min promenad (eller tja, enligt mig är det i alla fall en önskebrunn!) och mina tankar föll direkt på början av Disneyfilmen Snövit. Jag kollade mig omkring men tyvärr så kom det ingen drömprins förbi, så jag fortsatte att strosa.

Här har vi byn Combloux! Med vacker utsikt över Mont Blanc denna halvmolniga dag.

 
Jag älskar den charmiga stilen på den här byn. Det är som att de inte vill släppa tag om julen med granris överallt, girlanger, snögubbar och tomtar i skyltfönstrena m.m. Men denna byn är ju huvudsakligen en semesterort för många familjer som har stugor här och åker hit över jul och sportlov, så det är ju inte så konstigt. Jag finner det mysigt i alla fall!

 
Det var min vintervecka det! Nu är det bara en dag kvar och imorgon åker jag hem till Paris och tillbaka till "våren". Det är helt okej för mig, för jag behöver inte mer vinter nu. Jag har fått min årliga dos av snö, vinterkänslor och tjocka kläder. Merci! Nu längtar jag tillbaka till klackar i Paris, snygga väskor, tunnare jackor och att få umgås med personer i min egen ålder. Även om det har varit väldigt trevligt med min värdfamilj så behöver jag få prata lite tjejsnack - du vet, om hur mycket jag gillar min nya duschcrème, om att jag verkligen behöver ny musik att lyssna på och om alla snygga killar jag sett i backen och sånt! Hihi.

Au pair-tips: Viktigt när du väljer en familj

 
Nu börjar det bli dags för många blivande au pairer att välja familj inför nästa år, så jag tänkte dela med mig av lite "visdomstips", haha!  Jag har träffat många au pairer här i Paris och därmed har jag hört om en massa olika situationer i sina värdfamiljer. Jag har insett att det är oerhört svårt att veta vad man ska leta efter när man sitter där hemma i sitt eget land och ska välja en familj. Många av oss (inklusive jag) blir så glada när vi fått vår första matchning att vi omedelbart tackar ja, utan att tänka igenom om det här verkligen är rätt val. Vissa har tur med sina familjer och andra inte, (själv tycker jag att jag har haft oerhörd tur!) men det finns vissa saker som jag personligen tycker är bra att leta efter när man ska hitta en värdfamilj, så detta tänkte jag skriva ett inlägg om! 
 
 
TIPS NÄR DU SKA VÄLJA EN VÄRDFAMILJ 

1. Bli inte galen över första familjen (gör ett gott försök!) 
Det är så lätt att tänka att det endast finns EN värdfamilj där ute som kan tänka sig att anställa dig, men i verkligheten finns det faktiskt massor. Jag trodde att det inte skulle finnas så mycket familjer i Frankrike som anställde au pairer, men jag kan berätta att det kryllar av dem! Så tänk över ditt val och välj inte första bästa om det inte absolut känns rätt (vilket det å andra sidan gjorde för mig). 
 
2. Fundera på språket 
Om du till exempel ska bli au pair i ett land där engelskan inte är modersmålet, till exempel Frankrike, så fundera på vad du själv vill tala för språk under ett år. Det finns en del familjer i Frankrike som vill att au pairen ska prata engelska med barnen för att de ska lära sig. Det är en bra lösning för de au pairer som inte kan någon franska sedan innan och vill lära sig lite grann. Men om du redan har lite franska i bagaget och vill flytta till Frankrike för att lära dig ännu mer så skulle jag rekommendera att välja en familj där du får prata franska med familjen. Barnen lär dig nya ord hela tiden och att öva på att prata med föräldrarna ger massor! 
 
3. Välj en välkomnande och öppen familj 
Man har ju hört om skräckexemplen av au pair-situationer (värdmamman är nedlåtande, värdpappan har problem med ilska, au pairen tvingas jobba för mycket eller blir utkastad mitt i natten) och jag vet ärligt talat inte riktigt hur man undviker dessa familjer. Man får helt enkelt försöka läsa mellan raderna i breven/på skype - men om det vore så enkelt skulle ju inga sådana familjer bli valda och sorgligt nog är det så. Jag tycker i alla fall att det är viktigt att det står i välkomstbrevet/på skype att värdfamiljen kommer att behandla dig som en del i familjen. Du flyttar ändå till ett nytt land och ska kanske lära dig ett nytt språk, så att ha en värdfamilj att vända sig till är viktigt. Om familjen är väldigt noga med att lägga betoning på att DE är en familj, du är deras anställda och att de vill ha avskildhet från dig när du inte jobbar, så se upp. Vad som nämns lite lätt i förbigående kan bli uppstorat när året väl kommer. Det är klart att de ska få ha ett privatliv, men det är skillnad mellan att ha ett privatliv och vara ovälkomnande. 
 
4. Boende gör skillnad
En sak som jag inte hade någon aning om alls innan jag blev au pair, var om det var någon skillnad mellan att bo i värdfamiljens hus och i en separat studio. Det är skillnad! Jag älskar min värdfamilj, men jag tycker att det är skönt att ha min studio att dra mig tillbaka till. Jag har bott tillsammans med dem vid några tillfällen och visst är det trevligt att umgås med "sin familj" hela dagen, men när man är helt slut efter en dag så kan det vara skönt att vara ensam, både för värdfamiljen och för dig.
Det här med boende är ju dock ett väldigt grått område, där många olika saker kan vara rätt. Jag har träffat au pairer som är nöjda med att bo tillsammans med familjen och andra som är missnöjda. Andra au pairer bor inte med familjen och trivs med det, eller inte. Vissa bor till och med lite halvt och halvt med familjen (har egen studio att sova i, men t.ex. inget kök) och gillar det också, haha! 
Personligen så tycker jag att om du har chansen att bo i en egen studio så är det tummen upp! Du kan komma hem när du vill utan att störa familjen, du kan sova länge på morgonen utan att bli väckt av barn, du kan ta hem kompisr och spela högljudd musik utan att oroa dig för att väcka någon. 
 
5. Bra scheman och semestrar är inte fel! 
Vi au pairer har alla olika scheman när vi jobbar på dagarna. Till exempel så jobbar jag på morgonen men många gör det inte. Vissa andra måste vara barnvakter varje lördag kväll, vilket jag inte måste. Hittills har jag inte hört något speciellt om någon som haft ett ovanligt hemskt schema, men jag kan bara säga er att ha helgerna lediga är riktigt skönt! Dessutom är det en riktig bonus om du får följa med på familjens semestrar! Det är det många som får, och på så sätt får man upptäcka mer städer i landet än själva staden man bor i! Jag är jätteglad över att ha fått åka på solsemester till Korsika i somras, skidsemester i Alperna nu den här vintern och i vår ska jag även få åka till den franska rivieran. Det är tre helt nya delar av Frankrike att upptäcka förutom fina Paris. Ett enormt plus! 
 
 
Om du funderar på att bli au pair så säger jag bara: JA, GÖR DET! Bästa grejen jag har gjort i hela mitt liv. Lätt. 

Voilà, en vacker dag i Alperna

 
Idag hade jag med mig kameran i backen. Vädret var vitt på morgonen men blev sedan strålande och eftersom jag älskar att fota så var det en toppendag. Den här gången tänker jag inte rabbla på om exakt allt, utan låta bilderna tala för sig själva. Jag älskar dem ...! 
 
Herr Mont Blanc i egen hög person. Eller eget högt berg, haha. 
 
 
Jag tog en lång tur i en småtrevlig, grön backe ner till en liten by som heter Megève och sedan åkte gondol tillbaka upp på berget. Åh, utsikten över byns alla små stugor och bergen i bakgrunden var enormt fin. (Bilden är lite otydlig eftersom jag tog den genom det repiga fönstret på gondolen). 
 
Det bästa är att det är jättelite folk här (eftersom skollovet i Frankrike börjar nästa vecka, då det kommer vara fullt), så man kan virvla runt i backarna lite som man vill, och man behöver aldrig köa till liften! 

 
Japp, jag vågade ta fram min stora, svarta systemkamera i liften! Det var ett mycket välplanerat drag. Jag hade tänkt ut allt innan med hur jag packat kameran, hur jag skulle hålla stavarna m.m. Huvudsaken var att hålla i allting hårt! Det var riktigt stressande ska jag säga er, och även fast det blev massor av fina bilder så hade jag ingen lust att göra om det efteråt!
 
En av mina favoritbilder var på den här söta lilla stugan som jag såg när jag åkte på en öde pist. Så liten att jag har svårt att komma på vad den skulle kunna användas till. Urgullig, i vart fall!

Voilà, så kan det se ut en vacker dag i Alperna!

Flirtiga fransoser?

 
Fråga från D
Upplever du fransmännen som flirtiga? Och tycker du de generellt är mer macho än svenska killar?
 
 
Svar
Bonjour D! 
Den första tanke som slår mig är att många fransoser i alla fall är mycket mer påflugna än svenska killar. Alla fransoser är mycket mer pratsamma med främlingar, kanske ibland modigare överlag än svenskar (de har ju inte speciellt svårt att reta upp sig på varandra, haha). Nu har jag varit här i 7 månader. Innan bodde jag hemma i 19 år. Fler främlingar har pratat med mig här på den korta tiden än i hela mitt liv hemma i Sverige innan. Människor har frågat mig efter vägen i mina kvarter (oftast när jag är ute och går med barnen med vagnen, då ser jag nog ut som någon man kan lita på), på metron var det några killar häromdagen som frågade en gång varför jag hade konfetti på mössan och så finns det så klart de vanliga, äckliga (fulla) gubbarna som ropar saker som "Tjena sötnos! Hur är läget?"
 
Men för att komma tillbaka till frågan om just killarna som måste jag nog svara ja på din fråga om fransmän är flirtiga. Framförallt när det gäller om nätterna. När jag och mina tjejkompisar är ute på barer och klubbar så händer det ofta att killar kommer fram och pratar, vill dansa, bjuda på en drink och så vidare. Om man börjar prata med dem, men sedan märker att man helst vill komma därifrån så är det inte alltid lätt. Man börjar bli lite frånvarande och kanske smått börjar dra sig därifrån, men fransoserna ger inte upp i första taget och säger "Nej, kan du inte stanna? Den här låten är bra! Förresten, vad tycker du om ____?" och försöker leda in ens tankar på annat håll. En av anledningen till att vi svenskar anser dem vara flirtiga är nog för att de dels vågar prata med oss utan presentation, och dels att de vågar ge oss komplimanger. Att höra "Vad vacker du är!" från någon du inte känner är mycket, mycket vanligare här än i Sverige. 
 
Mer macho? Svårt att säga och man ska ju inte generalisera egentligen, för jag vet macho killar där hemma som inte vågar kramas eller prata om sina känslor - och så vet jag killar som är tvärtom. Fransmännen är macho på det sättet som jag beskrev innan om att de vågar prata med människor ... men å andra sidan så vågar de ge bisous, vilket vi svenskar anser väldigt intimt och inte speciellt macho, eftersom det inte ingår i vår kultur. Så det finns två sidor av allt.
 
Dock är min spontana reaktion på dina två frågor att svara ja, haha! 

Mhm, det här är semester minsann!

 
Den här första skiddagen för min vintervecka i Alperna startade jag med att kolla ut genom mitt fönster och se ovanstående syn. Vittgrått, dimmigt och snö, snö, snö. Vanligtvis ser man en fantastisk bergskedja på avstånd här, men det var ett minne blott den här morgonen.

Första halvan av dagen i backarna var precis likadan. Det var bara vitt överallt och svårt att se vart man åkte, plus att ansiktet blev kallt när det träffades av hårda snöflingor. Ändå var det riktigt nice skidåkning, för det var fin nysnö i backarna som var så mjuk att glida fram genom. Men jag sa till mina värdföräldrar när vi åkte upp i stolsliften: "Om det bara kom fram lite sol nu så skulle allt vara alldeles perfekt." Gissa vad som händer ...

När vi åt lunch inne på en restaurang så försvann plötsligt dimman, snöandet upphörde och solen dök upp! WOW! Det var så himla fantastiskt och fint!! 

Vi skidade genom nylagd snö, solen värmde, det fanns ingen vind som kylde, utsikten över Alperna var fantastisk ... Allt var bara så vackert! Humöret kunde verkligen inte göra annat än vara på topp för oss allihopa! 

På en sväng förbi skidskolan träffade vi Valentin som var så söt i sin skidutrustning och så nöjd över att få åka skidor! Han var duktig dessutom! När vi hämtade honom efteråt var han jätteglad, precis som alla vi andra! 

Jag hoppas och önskar att det kommer vara så här fint väder fler dagar i veckan, så att jag kan ta med mig min kamera någon gång (inte bara mobilen) och ta massor av bilder! 

Den här bilden är jag helt förälskad i, för att jag tog den bara snabbt bakom ryggen utan att kolla efter, och så blev den så fin - en riktig lyckoträff! Det lilla röda ljuset från solen, de fina granarna ... Även mobilen får till det ibland! 

 
Nöjd Viktoria, som fick precis det hon önskade: solsken! En annan önskan som jag fick uppfylld var att jag utvecklades inom skidåkningen. Redan första dagen! I början av dagen tog jag det väldigt lugnt i backarna och stressade inte för att komma ner, eftersom det var lite vingligt och svårt med snöovädret. Jag är ju inte en superskicklig skidåkare direkt. Min värdpappa tipsade om att jag skulle böja på knäna och jag försökte verkligen, men det gick sådär.

En gång när vi åkte i liften kollade jag noggrant på skidåkarna i backarna bredvid och försökte hitta deras teknik. Det verkade som att en del spände magmusklerna för att hålla överkroppen på plats, medan de lät endast benen svänga. De lutade sig framåt lite, och då böjdes benen automatiskt. När jag sedan försökte genomföra detta i verkligheten så gick det faktiskt mycket bättre än innan! Efter sista backen sa min värdmamma: "I slutet av den här veckan kommer du åka som ett proffs!". Haha, glöm det, jag kommer aldrig bli lika skicklig som mina värdföräldrar, men jag kommer i alla fall ha förbättrat mig och det är jag nöjd med!

 
Efter en hård dags skidande satte jag mig ner och chillade lite medan de andra åkte pulka. Korsade benen, lutade mig bakåt och kollade på utsikten, med trötta muskler, ett helrött ansikte och ett nöjt leende på läpparna. "Mhm, det här är semester minsann!" tänkte jag!

Skickar positivitet från bergen!

 

Hej allihopa! Vi anlände i Combloux igår med tåg, jag och världfamiljen. Två små killar och två stora resväskor är inte jättelätt! Det är härligt att vara tillbaka i Alperna dock! Jag tröttnar aldrig på dessa vackra vyer! Idag har vi åkt pulka och så har en vänfamilj kommit. Nu finns här fyra små pojkar i åldrarna 2, 3, 4 och 6. Tur att jag har mitt sovrum på en annan våning än de andra, haha! Imorgon: skidor!!


Snart står jag på näsan i skidbacken igen!

 
Denna fina fredag far jag iväg åter igen till Alperna med min värdfamilj, men den här gången för att stanna där en hel vecka som (förhoppningsvis) blir fylld av snö, skidåkning och mysiga vinterkänslor! Jag hoppas att jag kommer förbättra mig avsevärt i min skidåkning ... och så hoppas jag att jag kommer kunna ta masssvis med vackra kort! (Hur ofta åker jag till Alperna, liksom?). Så om det vissa dagar blir lite utfall i blogginlägg så vet ni vad det beror på ... att jag står på näsan i skidbacken! 
 
Bilden är från en herrans massa år sedan när jag åkte skidor en av de första gångerna! Första gången jag åkte ner för en blå backe sa jag "ALDRIG MER!!", och gjorde det sedan direkt när vi hade tagit liften upp igen, hihi. 

Ett sällsynt, fantastiskt au pair-moment

 Knäppmysig bild från Disneyland. Ungefär så här glad var jag igår kväll!
 
Lyckan var verkligen gjord igår! Alltså dessa barn ... Igår spenderade jag som vanligt hela dagen tillsammans med barnen, eftersom de inte går i skolan på onsdagar, och det var en trevlig dag får jag lov att säga. Dagens tema var definitivt sång! Jag sjöng alla två franska sånger jag kan om och om igen, plus ett antal svenska visor. Valentin har lärt mig julsången Petit Papa Noël på franska och jag har lärt honom Midnatt råder (fast han kallar den för "Midnattelå" eller enkelt "Tipp tapp"). Han sjunger så gulligt på sin låtsassvenska och försöker verkligen lära sig texterna! 

Adrien å andra sidan
sjunger inte med så mycket, förutom det allra lättaste som just orden "tipp tapp". Men han älskar att lyssna på sång. Idag i slutet av barnens tupplur så var det tyst i lägenheten tills jag hörde honom sjunga "Eloise ... mmhmhmm ... Eloise!" - den svenska sången av Arvingarna som jag har sjungt för honom eftersom vårt grannbarn heter Héloïse (uttalas som Eloise)! Just på grund av att vi sjöng så mycket igår så blev Adrien och jag varit riktigt bra kompisar under hela dagen! Men det bästa var absolut på kvällen ...   

Ända sedan i höstas har Adrien
(2 år) inte kunnat säga "Viktoria", utan har kallat mig "Gedä" (det är fortfarande så himla lustigt när jag tänker på det, haha!), men nu på sista tiden har han börjat prata så bra att jag under den senaste veckan har försökt lära honom att säga mitt namn. Jag har slutat att kalla mig själv för "Gedä" i närheten av honom och istället kallat mig för "Viktoria", långsamt och väluttalat. "Adrien, vill du att Vik-to-ri-a ska bära dig?" och jag har fått många versioner av "goja", "boia", "vioja" - haha! Men under gårdagen så verkar det som att namnet verkligen sjönk in och det insåg han. Så därför gick han runt hela kvällen och sa glatt "Viktoja", bara för att han kunde, och ville krama mig och leka med mig hela tiden - även fast föräldrarna varit hemma! Normalt vis finner barnen mig helt ointressant så fort föräldrarna kommer hem, men den här kvällen har jag varit populär och jag är så himla glad över det!! Så mycket tid som jag har spenderat som oviktig person för barnen i närheten av föräldrarna, så förtjänar jag denna uppmärksamhet en kväll! När Adrien kom in i ett rum där jag var så fick han ett stort leende på läpparna, öppnade armarna brett och ropade "Viktoja!!" och sprang fram för att krama mig! Så fantastiskt!!  

Till och med på kvällen
när föräldrarna hade stängt dörren till barnens rum för att det var läggdags, så ropade Valentin som vanligt "Mamma! Hallå! Mamma!", men Adrien den goingen ropade "Viktoja! Viktoja!". J'adore!!! Det var ett sådant där sällsynt, fint au pair-moment när barnen verkligen visar att de tycker om en. Då bubblar man bara av glädje och tänker att man är på helt rätt plats i världen! 

Sorbonne - Paris version av Hogwartz

 
För några dagar sedan var jag och Diana ute och strosade i centrala Paris, i närheten av ett område där det ligger väldigt många, gamla och fina skolor. När jag såg att vi gick förbi La Sorbonne blev jag som stucken av Amors pilar. En ståtlig byggnad som halvt liknar ett slott, fina och gammaldags klockor på väggarna, skrift på latin och ett torn. Now THAT is a school! För en tjej som alltid har gillat skolan och att studera, plus den här gammaldags stilen, så var det så fantastiskt. Jag kunde inte sluta dagdrömma mig bort och önska att jag kunde få gå på den här skolan, efter mitt år som au pair. Bland statyer och överväldigande storhet så påmindes jag om Hogwartz, och drömmen bara växte. (Vet du inte vad Hogwartz är så råder jag dig starkt att läsa Harry Potter). 
 
 
Vi cirkulerade byggnaden och såg sedan en öppning till Sorbonnes innergård, med en vakt framför. Försiktigt närmade vi oss, drog på oss våra vi-är-unga-och-oskyldiga-flickor-miner och frågade om vi möjligen skulle kunna få gå in och kolla. Vakten var förvånansvärt snäll (det händer ibland att fransoser kan vara lite sura när de jobbar annars) och sa åt oss att det gick bra att gå in på innergården, men vi fick inte gå in i byggnaden utan ett carte d'étudiant (legitimationskort för att visa att du är elev på skolan). Det var där vi tog alla bilder på den - i alla fall för mig - makalösa byggnaden. 
 
 
Vi fann det lite lustigt att där fanns en staty av författaren Victor Hugo (som skrev Les Miserables), för att i närheten av där vi bor och går i skolan så heter "allting" Victor Hugo! En stor plats heter Place Victor Hugo, en väg som går från Triumfbågen heter Avenue Victor Hugo, vi går på en skola där vårt campus heter Victor Hugo ... 
 
Lilla moi, helt upp över öronen förälskad i Sorbonne och i mina drömmar om att studera där ... Mina planer efter mitt au pair-år är ju självklart att åka hem sedan, men för att uppmuntra mig själv så brukar jag tänka: Vem vet vad som händer i framtiden? 

Min asiatiska dag

 
Jag kan stolt berätta att jag har haft min första asiatisk-temade dag i mitt liv! Jag och några kompisar var sugna att hitta på något tillsammans i helgen och det slutade med att vi bokade in en lunch tillsammans igår, söndag, för att äta sushi! Spänningen var på topp för min del, eftersom jag aldrig gjort det förut! Till förrätt fick jag ovanstående sallad och soppa - bra start! 
 
 
Sedan dessa vackra kreationer till huvudrätt! Till min glädje upptäckte jag att jag gillar sushi! Och till alla andras glädje vid bordet så upptäckte jag att jag inte var så duktig på att hantera pinnarna som vi skulle äta med, haha! Mina fina kompisar var så erfarna och skickliga medan jag fick försöka klämma fast lite sallad mellan pinnarna och sedan FORT försöka stoppa in den i munnen innan jag tappade den! Okej, det där hände bara i början, haha. Jag fixade det helt okej efter ett tag, utan att peta ut ögonen på varken mina vänner eller servitören. Att prova nya saker är så spännande! 
 
Servitören var så snäll och tog ett foto på oss när jag bad honom: här har vi mig, Malin, Brianna och Nathalie! 
 
 
De asiatiska äventyren var inte slut där! Eftersom det var kinesiskt nyår nyligen så skulle det hållas en parad framför Hôtel de Ville (Stadshuset, syns till vänster i bild) på eftermiddagen! Det var strålande väder och gassande varmt i solskenet, medan vi väntade på paraden tillsammans med massor av folk. Tyvärr var vi för långt ifrån för att se början av paraden, så vi flyttade oss till ett annat ställe där vi visste att paraden skulle passera ... 
 
... och där fick vi vänta jättelänge, i den kalla skuggan! Åh, vad roligt vi hade ... 
 
Hihi, jag bara skojar. Så illa var det inte! (När vi satt där alla fyra på gallret så tyckte jag det skulle vara så roligt att ta en superuttråkad bild, haha!) 
 
Tro det eller ej, men slutligen kom paraden! Åh, vad glada vi blev! Jag kämpade för att försöka komma så nära vägen som möjligt för att ta massor av bilder på alla färgglada drakar, människor, kläder och sminkningar m.m. 
 
Vackra flickor ropade "Bonne année!" (Gott nytt år!) och kastade ut konfetti. 
 
Sminkningar, kläder, smycken ... Allt var färgglatt, exotiskt och spännande! 
 
Eftersom vi såg paraden i slutet av dess över två timmar långa tur, så var det väldigt många av personerna i paraden som såg lite trötta och uttråkade ut. Därför blev jag så glad när jag stundtals såg människor som log och var glada och vinkade till alla som kollade på! 
 
Fina flickor med paraplyn och en inspirerande dam som hade en slags kontakt med publiken fastän hon inte sa något, utan bara stannade då och då och poserade för kort. 
 
Även små "busiga" drakar fanns. De som skakade huvudena vilt och hade hoppande bakdelar!  
 
Alla åldrar deltog i paraden. Jag vet inte varför, men det är något speciellt med det här fotot som jag gillar - fotografiskt sett med fokusen på den främre damen och de klara färgerna. (Inte damen bakom som var lite trött). 
 
Det kom en massa söta pandor också, och jag fick skaka hand med en! 
 
Det allra häftigaste av allt var ändå drakarna! Kan vi inte ha sådana här inspirerande parader oftare? Nästa nationaldag får jag ta med mig en sådan här och gå med hemma på gatorna! 

Bara sånt som är vackert

 
Vill-hitta-på-något-humöret slog mig igår när jag såg att solen kom fram stundtals. Kameran fick följa med i väskan och så begav jag mig till nya områden av Paris för att se om det fanns något intressant där! Det blev en av mina terapipromenader som jag unnar mig stundtals, när jag bara går runt och tänker, fotograferar och beundrar.  
 
Jag startade min promenad med att gå av vid metrostationen Bourse, där det fanns många gamla byggnader som jag tyckte var hemskt fotogeniska, och dessutom hade många av gatorna riktigt fina namn. Jag är helt förälskad i gatuskyltarna här. 
 
Jag kikade in lite i dörröppningar och fick se både det ena och det andra. Om man inte är nyfiken upptäcker man inget! Som denna fina restaurangentré (tror jag att det är...?) 
 
Jag besökte den "kungliga platsen" Place des Victoires (Segrarnas plats). Den kallas en kunglig plats för att den tillägnades kungen och det finns en staty av honom där. Det finns även fyra andra i staden, som är Place de la Concorde, Place Vendôme, Place des Vosges och Place Dauphine. 
 
Jag älskar detta foto, med den gamla, slitna väggen till vänster. Det var när jag var här som jag återfick känslan som jag hade när jag var ny i Paris och gick runt och fotade allting och tyckte att allt jag såg var fantastiskt. Jag blev alldeles stum (i mitt huvud uppenbarligen, eftersom jag promenerade själv) av beundran och njöt av att återuppleva känslan av att jag bor i världens vackraste stad. 
 
De här statyerna var ganska magiska. Speciellt kvinnan med den långa sjalen. 
 
När jag gick över Seinen stannade jag och lutade mig mot kanten, lade hakan i händerna och bara stod och beundrade utsikten, full i tankar. 
 
Arkitekturen här är så vacker. Jag älskar färgerna, formerna, mönstren, dörrarna, fönstrena, väggarna ... Allt!
(Jag säger ju att jag återupplevde känslan av fantastiskhet!) 
 
Franska namn och ord var i början bara häftiga. Nu när jag förstår de flesta av dem är de ännu mer intressanta och vackra! Jag minns min allra första dag i Paris. Överallt där jag såg ord och meningar skrivna på flygplatsen, på gatorna osv så försökte jag läsa vad det stod, överdrivet fascinerad. Det är inte lika illa nu, men jämfört med en fransos så älskar jag nog deras språk mer än vad de själva gör ibland! 

Eiffeltornet utan torn

 
Jag tog en liten omväg hem igår morse efter att ha lämnat av minstingen hos hans dagmamma.
Det en sväng förbi Trocadéro.
Imponerad och förvånad upptäckte jag att Eiffeltornet denna dag inte hade någon topp.
Mäktiga moln slukade dess långa hals.
Solen precis till vänster som lyste upp det.
Jag kunde inte annat än komma till slutsatsen än att
Eiffeltornet fortfarande var lika vackert. 

RSS 2.0