Hög på livet efter Midnattsloppet

 
Efter att ha varit lite smånervös under hela dagen igår kom slutligen kvällen.... Det var dags för mig att springa Midnattsloppet! Väl på plats i startområdets blåa hav av tröjor gick jag över från att ha varit spänd-orolig till spänd-peppad. Ljuseffekter, musik och människor som värme upp ökade gradvis stämningen när det närmade sig start. Det blev riktigt mörkt strax innan jag gick in i min startgrupp och det kändes verkligen inte som att jag snart skulle ut på lång springtur - snarare ut och dansa. Men slutligen räknades det ner, och med hejarrop från mina föräldrar, samt Diana och hennes pojkvän, begav jag mig iväg! 
 
 
 
 
Loppet är 1 mil långt och det var kring 10 000 anmälda. Jag hade kollat in banprofilen innan och såg att det fanns två backar som jag behövde spara krafter till: en mellan kilometer 4 och 5 samt en mellan 6 och 7. Därför valde jag att ta det riktigt lugnt de första kilometrarna och fokuserade istället på att njuta av allt omkring: musiken, lamporna som lyste färgglatt längs vägen och alla människors hejarrop. Att jag blev omsprungen en del försökte jag tona bort - jag körde mitt eget race - och det gick lättare och lättare för varje kilometer jag lade bakom mig. 
 
Den första backen gick lätt; den var bara svagt lutande uppåt. Det var den andra backen som skulle bli utmaningen, men jag var i nuet och höll mitt lugna tempo. Jag bestämde mig att ha som mål att inte gå en enda gång (om allt kändes bra i kroppen). På vägen tyckte jag det var kul med alla barn som höll ut sina händer för att få high-fives - de fick alla en klapp från mig!
 
 
 
 
När vi väl kom till den fasade backen upp till Masthuggskyrkan stod där massor av människor med uppmuntrande ord och mitt i banan i princip hela vägen upp stod unga tjejer med pompoms - de räddade min sprint uppför backen! De flesta var superglada och peppade av sina hjärtans lust, vilket jag inte kunde låta bli att le åt. Endorfinerna tog över och när vi slutligen var högst uppe på toppen möttes jag av den enormt vackra utsikten över ett nattupplyst Göteborg i kombination med en härlig kör. Allt i kombination gjorde att backen var det bästa av allt! (Speciellt att springa nedför den, haha!) 
 
De sista två kilometrarna ökade jag takten för att avsluta starkt - jag hade ju sparat energi hela loppet! Nu var det jag som började springa om andra och det var en kick! Det jag minns från sista kilometern är mycket människor (blåaklädda och supporters), ansträngda andetag, smala fållor och trottoarer så man fick hålla koll vart man satte fötterna och tanken: "Snart framme! Det här går ju GRYMT!". När jag såg målet spurtade jag och avslutade loppet alldeles överlycklig, hög på livet och full av självförtroende! Jag klarade det!! Utan att gå en enda gång dessutom! Det här var megakul - jag måste göra om det!!! 

Comments

Mamma

Grattis Viktoria! Jag är stolt över dig!

Svar: Tack käraste mamma! Jag är så glad att ni var där!!!
Viktoria - Hallon

2015-08-23 @ 12:14:05

Karolina

Härligt jobbat Viktoria! Det bästa av allt var ju att du kunde njuta av loppet oxå!

Svar: Verkligen! Det var riktigt härligt att ta det lugnt och känna sig fylld av krafter!
Viktoria - Hallon

2015-08-23 @ 14:35:40

daniela

jag sprang midnattsloppet för två år sen, minns endorfinkickarna!

Svar: Eller hur, de var underbara! :D
Viktoria - Hallon

2015-08-23 @ 18:03:20
URL: http://ddanielas.blogg.se

Elina Edsberger

Jisses vad hurtigt! Stort grattis och bra jobbat!

Svar: Tack så mycket! :D
Viktoria - Hallon

2015-08-23 @ 18:09:11
URL: http://elinaedsberger.blogg.se


Name
Remember my name

E-mail (will not be published)


Blog Address


Dear Viktoria,

Trackback
RSS 2.0