Juligt på Medicinareberget

 
Idag påbörjade vi en ny kurs då vi begav oss in i genetikens under(liga/bara) värld! Men vad jag minns mest av den här måndagens timmar på universitetet är den härliga julkänslan jag fick när jag såg att Medicinareberget blivit pyntat med julgranar, samt alla stojigheter och skojigheter som jag och gänget hade för oss på rasterna! Bland annat diskuterade vi fördelar och nackdelar med att vara lång respektive kort; essensen blev att när man är kort så är det mysigare att krama långa personer och om man är lång kan man använda kortare personer som stöd, hahahaha! 
 
Ha en härlig vecka! IMORGON ÄR DET DECEMBER!!! ♥

Petit déjeuner när småfransyskorna får välja

 
Jag funderar allvarligt på om den här söndagen hade kunnat inledas på något bättre sätt än den gjorde idag. Efter att jag och Emelie spenderat en en mysig bloggmorgonstund i hennes lägenhet (en given del av dagen när man föser ihop två bloggerskor under samma tak, som till och med fått kontakt via sina bloggar!) begav vi oss igenom Stockholm till det fantastiska, franskinspirerade Café Saturnus för att njuta av en riktig lyxfrukost! Ett måste för två fransktokingar som oss! 
 
 
Baguettemacka, yoghurt med frukt och granola, ägg, pain au chocolat (♥), apelsinjuice och te fick min hjärnas belöningscentrum att gå på högvarv, lika väl som den urmysiga stämningen på caféet hade samma effekt. 
 
 
Den franska stilen riktigt intoxikerade oss och vi spenderade hela frukosten med att glatt prata på franska medan vi njöt av maten och dofterna. Vi blev så engagerade i våra samtal att handgesterna blev mer och mer vilda (mer än vanligt när man pratar franska), till den grad att tjejerna bredvid oss (som verkade anta att vi inte kunde svenska) började diskutera våra livliga kroppsspråk, haha! 
 
Vilket underbart, magiskt, fantastiskt café!!! Det är ett av mina favoritcaféer som jag någonsin har besökt! 

Ruskigt intagande utsikt

 
Regn, blåst och rusk hindrade inte mig och Emelie igår att klättra upp på Skinnarviksberget för att betrakta den vackra utsikten över ett nattupplyst Stockholm. Jag ojade mig och beundrade, för det var en alldeles magisk känsla att stå där och blicka ut över alla tusentals ljus... Utsikter är guld. De gör mig alldeles storleksförvirrad; de får mig att känna mig så liten med tanke på hur stor staden är, men på samma sätt stor eftersom allt annat är så långt bort och därmed litet i jämförelse. Det är lustigt att bli konfunderad på det sättet, tihi. 
 
Vi försökte oss på en selfie i mörkret. 
 
Stadshuset var riktigt ståtligt. 
 
Stockholmsflickan, i sitt naturliga habitat! 
 
Och jag, lilla turisten, som inte hittade någonstans, med följde glatt med i släptåg ändå! 

Waking up in Stockholm

 
Denna morgon blinkade jag sömnen ur ögonen i en främmande lägenhet, bredvid en inte-alls-främmande vän. Jag låg och drog mig en stund innan jag gick upp och gav min kära stockholmstös Emelie en morgontrött kram! Den här adventshelgen är jag nämligen här i huvudstaden för att besöka henne och för att få en liten paus från det vardagliga livet. Jag anlände sent igår kväll med ett snabbtåg från Göteborg, som riktigt segade sig fram för att vara ett "snabb"-tåg (eller så var jag bara otålig att få komma fram till min saknade vän och den spännande staden!)
 
Med endast en paus för att kramas och ropa "HEEEJ!", kastade vi oss direkt in i uppdateringar om varandras liv, och kunde muntligt fylla i alla smådetaljer ur historier som varit för överflödiga för att ta med i våra regelbundna facebookkonversationer. Det blev mycket babblande, fnissande och skrattande till efter midnatt innan vi slutligen tvingade oss att hålla tyst och sova, eftersom hon skulle upp tidigt idag till jobbet. 
 
 
Nu sitter jag vid hennes köksbord i den mysiga lägenheten efter att ha gjort lite härlig morgonyoga, och äter frukost samtidigt som jag kontemplerar (och beundrar) hur många fina ugglor som kan finnas på ett och samma ställe. Denna dag ska jag ansvarsfullt (försöka) plugga under tiden som Emelie jobbar, för att sedan få belöning i form av äventyr och megamys i denna vackra stad! 
 
Ha en magisk adventshelg, härliga du!  

Kladdkakan från himlen

 
Klart jag pluggar. Jag pluggar massor. Men ibland får man ta sig tid för lite kladdkaksbak! Den här kladdkakan blev SÅ FENOMENALT GOD! Toppingen gjorde allt: minimarschmallows, banan, mjölkchoklad-nonstop och nutella... Plus grädde efteråt. Det tog lite längre tid att grädda kakan med all topping, så ett tips är att grädda kakan så att den blir nästan färdig och sedan slänga på allt mumsigt gojs och ha inne kladdkakan i ugnen lite extra för att få fin färg på marschmallowsen och för att smälta chokladen. Sedan blir kladdkakan helt AH-MAY-ZING! 

Ledigheten var fantastisk medan den varade

 
Helgen var underbar med frihet från plugg, då jag bara kunde fokusera på mig själv och göra saker som jag mådde bra av! Först hade jag svårt att stressa ner, men när jag väl lyckades så var det hela riktigt hälsosamt och utvilande för mig. Nu är jag mer eller mindre redo för att återgå till verkligheten, som ser ut som följande: 
 
 
Med tanke på att jag inte ville plugga till två tentor samtidigt, utan att fokusera på en för att lyckas med den (omtentan, del II i fysiologi), så betyder det att jag har kommit efter i det vi skulle kunna till den tentan som jag hoppade över (del III i fysiologi) och måste ta igen detta nu.
 
Igår gjorde jag en summering av det jag ska ta igen, och insåg att det är fem delområden med totalt ca 37 lektioner. Trettiosju. Trettio-sju. Om det inte var så sjukt många att det blir lustigt så skulle jag varit superrädd nu. Istället kan jag för tillfället bara se humorn i det hela när jag tänker på att jag har en månad på mig att lära mig allt det här till omtentan strax innan jul. Nåja, jag gör mitt bästa och så får vi se hur långt det räcker för den här gången också! Kämpar man inte så kommer man ingenstans! Kram på er, goingar! 

Tjusig och vintermysig på perrongen

 
Jag måste få berätta hur otroligt tjusig och vintermysig jag kände mig i eftermiddags på Centralstationen när jag köpte en varm dryck i väntan på mitt tåg för en visit hem till föräldrarna. Jag hade på mig min härliga, baskerliknande, släkting-stickade mössa och värmde mina händer på den heta och otroligt julfina muggen innehållande te. Jag kände mig riktigt elegant och livsnjutande i all vardagslyx!
 
Dock kanske denna smakfulla effekt förminskades kraftigt av att jag alldeles skamlöst stod och tog selfies på perrongen, bland andra medmänniskor (haha!), men jag kände att man måste ju få leva lite och VÅGA! Jag brukar i princip aldrig ångra att ha tagit en risk; jag brukar ångra de gånger då jag inte vågat göra saker. Om man aldrig tar risker så vinner man aldrig heller, för i bekvämlighetszonen händer det sällan storslagna grejer. Om man tar en risk kan man vinna (tjoho!) eller förlora - och då lär man sig något till nästa gång! 

Kalenderkul och måndagsmotivation

 
Eftersom solen strålar här i Göteborg och inte en enda snöflinga syns (som det gjort i stora delar av landet), så känns det ju som det enda rätta är att göra i ordning sin godiskalender och hänga upp i väntan på julkänslor! 
 
Wiho! Snart december!
 
Här kommer ett måndagsleende från mig! Denna måndag (precis som många andra måndagar) ser jag verkligen som en nystart. Tänk vad mycket möjligheter den här veckan kanske har att erbjuda, vad vet jag? Och om möjligheterna inte kommer av sig själva får jag väl ta och skapa några på egen hand! Idag ska jag organisera upp resten av mitt 2015, och det ska bli ett himlans underbart avslut! Ha en strålande fin vecka! 

Post-tenta-lycka

 
Kikar bara in för att säga att min omtenta är ÄNTLIGEN avklarad! Jag tror att det gick hela vägen den här gången - det kändes bra!! Allt det där hårda arbetet lönade sig förmodligen! Därför mår jag toppen just nu, och det känns overkligt att nu vara ledig hela resten av helgen! När hände det sist?! Jag ska spendera helgen tillsammans med vänner och vara ute och roa mig! Ha en fantastisk helg, kära du! 

"Det är inte här du ger upp hoppet"

 
När jag själv inte orkar vara stark och resonlig nog för att göra det rätta - det som jag vet att jag borde göra - försöker jag i alla fall vara stark och resonlig nog för att be en vän om motivation att fortsätta, istället för att bara lägga av. Igår när min trötthet slogs med min vilja att fortsätta plugga skrev jag till min vän och fellow läkarstudent Anniina om hjälp, och fick världens finaste svar tillbaka. Det gjorde mig tårögd och motiverade mig så mycket mer än jag trodde att jag skulle kunna bli motiverad med så här kort tid kvar!
 
Den sista delen av hennes meddelande skrev jag ner för hand och satte upp bredvid min pluggplats och läser igenom varje gång jag får lust att resignera. Det är en dag kvar till tentan, och hela tiden upprepar jag för mig själv Anniinas sista uppmaning: 
 
"Det är inte här du ger upp hoppet."
 
 
Nu kör vi. 

Hjärta och hjärna bråkar

 
Nervositeten slog ner som ett blixtslag i mig när jag steg innanför dörren i eftermiddag, efter att ha spenderat några mysiga timmar på mitt pluggcafé (varav en var tillsammans med min underbara fransyska Eline). Jag insåg plötsligt att det är i övermorgon som min omtenta är. Bara en liten dag kvar att plugga på och en miljon saker att kunna. Det pågår en inre kamp inuti min kropp, mellan mitt hjärta och min hjärna: 
  • Hjärtat säger: "ÅH NEJ, varför har vi inte gjort mer under de veckor vi har haft att plugga på? Vi kan ingenting, allt kommer att gå åt pipsvängen, och det är helt och fullkomligt mitt fel! Förlåt för att vi är dömda!!!" 
  • Hjärnan säger: "Låt oss tänka på det här objektivt. Vi har pluggat mycket på det här. Det är sant att det inte har varit supereffektivt alla gånger, men tror ändå att vi kan rätt mycket. Dessutom är det en hel dag kvar, tänk vad mycket repetition vi kommer kunna få gjort! Ja, kom igen, vi fixar det här!!!"  
Det hela lämnar mig alldeles darrig och osäker på vems sida jag ska ställa mig på: hjärtats eller hjärnans? 

Jagar ikapp morgonen i löpspåret

 
Sömnigt slog jag upp ögonen imorse och något av det första jag tänkte var: "Åh, jag vill inte börja plugga direkt." Så det gjorde jag inte. Det var en fin morgon och jag var någorlunda pigg, så jag taggade mig själv till att bege mig ut på en morgonjoggingtur! Belåtenheten var på topp i de mysiga löpspåren! Det kändes som att jag sprang fortare än solen reste sig - jag riktigt jagade ikapp morgonen - och lämnade alla mina problem bakom mig för en stund. Jag hade i princip grusvägarna för mig själv, så det var bara jag, luften och skogen, som frisk och full av dofter... C'était magnifique! 
 
 
 
På eftermiddagen begav jag mig till Stadsbiblioteket för att plugga tillsammans med min härliga vän Joel. Vi hade båda av en ren slump lyckats plugga på olika delar till tentan på lördag, så han hjälpte mig med frågor om njuren och jag hjälpte honom med frågor om blodförtunnande mediciner - vilket teamwork! Vi blandade pluggfokus med busiga skratt och skämt i det förhållandevis tysta biblioteket, och hade en jättetrevlig eftermiddag! Slutligen peppade vi varandra till att fortsätta kämpa innan vi skiljdes åt - bara tre dagar kvar till tenta, dags att kötta så att vi inte faller på mållinjen!!! 

Omtentor är mänskliga

 En dag kommer jag stå där som färdig läkare (inte bara nalledoktor). Bildkälla
 
Läkarprogrammet är tungt, men samtidigt är det så galet intressant, utmanande och roligt! Innan jag började här hade jag verkligen inte den blekaste aning om hur tufft och hur mycket det skulle vara; jag hade ju alltid klarat mig rätt bra genom grundskola och gymnasium så länge jag ansträngde mig, så varför borde detta vara svårare? Som tur var så slängde de inte in oss i elden direkt, utan byggde upp svårighetsgraden successivt, och gör det fortfarande.
 
Just nu är vi inne på slutet av fysiologikursen (hur kroppens processer fungerar), och precis som alla äldrekursare har sagt är fysiologi riktigt fascinerande, vilket gör det kul att plugga - det är bara mängden som gör det så enormt utmanande. Vi ska översiktligt kunna redovisa för hela kroppens processer (Hur fungerar levern? Njuren? Hjärtat? Nervsignalering? Balans?) och bara kvantiteten är tillräcklig för att få vem som helst att vilja lägga benen på ryggen eller stoppa ner huvudet i en höstack.
 
Jag har diskuterat med flera personer i klassen som har haft svårt att hela tiden orka prestera och kontinuerligt motivera sig till att plugga, och därför förväntar sig omtenta på än det ena, än det andra (inklusive jag själv kommer få göra omtenta på både deltenta II och III i år). En viktig fördom som jag tycker är viktig att spräcka här är att man inte gör omtentor för att man är dålig. För att klara i princip alla slags universitetstentor måste man fokusera hårt under en lång tid, och speciellt lägga ner galet mycket krut under de sista dagarna innan tentan för att verkligen få all information att fästa sig. Om det ibland kommer saker ivägen (förkylning, orkeslöshet, depp-period, personliga orsaker etc) så betyder det absolut inte att man är dålig - det är bara otur. Vissa klarar sig, vissa klarar sig inte. 
 
Omtentor är mänskliga. Vi är en tredjedel av en klass på totalt kanske 120 personer som ska göra omtenta på lördag - och det skulle vara ganska svårt att motivera att så många personer har misslyckats på förra tentan "för att de är dåliga". Majoriteten (om inte alla) som kommer in på läkarprogrammet är hårt arbetande människor, som satsat på betyg eller högskoleprov. Faktumet är bara att läkarprogrammet piskar på oss för allt de är värda - och trots att man kämpar och är stark och klarar massor av saker, så faller man ibland på mållinjen. 
 
Jag bryr mig inte om att jag tjatigt säger det här 314 gånger om året: det kan kännas fruktansvärt hemskt att misslyckas, men det viktigaste är inte att man faller - det är huruvida man reser sig upp igen eller inte. Jag tänker inte ge upp min läkardröm, oavsett hur jobbigt det är, för att hjälpa människor är något som jag vill med hela min själ, och jag känner ut i fingertopparna att jag har potential till att göra massor av goda saker i framtiden. Jag har två omtentor kvar det här året, en på lördag och en i december, och jag kanske inte klarar båda - men jag tänker åtminstone göra mitt allra bästa för att försöka!!! 

Träning ger pepp, massa pepp, alla sorters pepp!

 
Återigen bevisar jag för mig själv hur galet mycket min sinnesställning och attityd påverkas av fysisk träning. Jag och min fina vän Anniina var idag ute på en lång löptur genom ett soligt, men kyligt, Göteborg. Vi passerade halva staden som lugnt och nästan sömnigt lomade fram under söndagsförmiddagen, medan vi babblade på och skrattade i både upp- och nedförsbackar, fulla av träningens (och sällskapets) belöningsrus. 
 
Ruset stannade kvar länge, även efter jag hade kommit hem och ätit, och när jag satte mig ner för att plugga till min snart anländande omtenta gick jag genom hur min situation såg ut högt för mig själv:
   "Okej, två delområden kvar. Jag klarar det."
Sedan lite mer övertygat:
   "Ja, men jag kommer faktiskt att klara det."
Galet överpeppad och fortfarande hög på endorfiner och dopamin:
   "Jisses, jag kommer att KLARA DET HÄR HELGRYMT! Vart är mitt te?! Jag kan inte övervinna alla mina problem utan mitt te!!".
 
Skrattandes åt mig själv skyndade jag mig ut i köket för att koka min vinnardryck. Hela eftermiddagen har varit fylld av pluggpepp, tepepp, livspepp - alla sorters pepp! 

Vänlighet, kärlek och kunskap är svaret

 
Det bästa sättet att bekämpa eld tycker jag är genom att visa vänlighet, kärlek, kunskap och förståelse. Det är så vi ska motarbeta ondskan i världen, det är så jag alltid tänker sträva efter att vara som medmänniska och läkare. 

Terrordåden i Paris

 
Jag gick på de där gatorna. Jag kände mig hemma och trygg där. Mitt hjärta är tungt för alla offer i de fruktansvärda terrordåden i Paris i natt. Jag förstår inte hur man inte kan värdera ett människoliv högre än så. Hundratals människor som hade föräldrar, barn, syskon, minnen, tankar, drömmar, planer ... Som aldrig kommer finnas mer. Nu mer än någonsin känner jag att läkaryrket kallar på mig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Je suis Paris. 

Lever till max under den sista hösttiden

 
Nu är det verkligen dags att njuta av de avslutande höstdagarna, för jag konverterar snart till winter-mode, med allt vad adventsmys och julstämning det innebär. Än är det dock fortfarande höst, så den här helgen tänker jag dra maximalt nytta av denna härliga årstid med att njuta av doften av vissna löv på marken (det får mig att tänka på barndomens lekande i lövhögar), av synen av de sista brandgula färgerna utomhus, men också njuta av hur enkelt höstmys ser ut inuti min lägenhet innan alla julprylar kommer fram - det är vackert på sitt eget sätt. 
 
Ha en underbar fredag härliga du, och må fantastiskt gott i helgen! 

Tjuvstartar

 
Som uttalad julälskare erkänner jag att det börjar klia i adventsnerverna så här i mitten på november, så jag har tjuvstartat lite. Min underbara mamma är här på besök och har gett mig en fantastiskt fin amaryllis (min favoritblomma när jag var liten) som nyligen har slagit ut och har riktigt förgyllt min pluggtid vid matbordet! 
 
 
 
Vi hade även julmustdebut tillsammans ikväll och ett eget litet adventsfirande, eftersom jag har planerat in en liten resa under första advent i år. Det är hur mysigt som helst att ha mamma här; samtidigt som jag känner mig som ett ompysslat barn på nytt kan vi numera prata på ett mer jämlikt sätt, om ämnen som vi båda intresserar oss för nu - till exempel blommor, bakning, inredning, utbildning, vänskap, kärlek och familj! Min mamma är en av de bästa personerna som finns i mitt liv! ♥♥♥ 

Fysiologikursen sjunger på sista versen

 
Det var en förundrad känsla som spred sig i mig när jag slog ihop datorn kl 11.45 i föreläsningssalen idag och fick mig att skratta till (för att skratta är mitt svar på det mesta). Vi hade nämligen nyss avslutat fysiologikursens sista föreläsningar! Läkarprogrammets längsta kurs (40,5 hp) börjar närma sig sitt slut! Tänk att vi har haft den här kursen sedan början av mars! Sedan dess har vi suttit genom hundratals föreläsningstimmar, fulla av funderande, tänkande och febrilt antecknande! 
 
Allt som i början kändes ovanligt (exempelvis ord som intravenös, acetylcholin, CNS, dosresponskurva, sympaticuspåslag, betablockare etc) är nu vardagsmat. Det känns väldigt tacksam att inse detta, eftersom alla kvarstående tentor och muntor ligger som en tung mantel över mina axlar och signalerar: "Du kan inte detta, du kan inte det här heller!". I detta läget försöker jag förstå att jag faktiskt har lärt mig massor jämfört med vad jag kunde i början av mars - och att om jag har lärt mig så mycket, så borde det vara fullt möjligt för mig att lära mig resten också! Det handlar om att se tyngden från manteln som ett träningspass istället för en dödsdom - det gör all skillnad i världen. 

En levande söndag

 
Jag har känt mig riktigt levande idag. Det kan ha varit min tidiga och fantastiska start på morgonen, när gulaktiga, lysande solstrålar försökte kika in under rullgardinerna, och fick min Paristavla att glittra i guld när jag öppnade min lägenhet mot den ljusa morgonen. Det var verkligen ett sådant där "morgonstund-har-guld-i-mun"-tillfälle! 
 
Eller så kan det ha varit min mysiga förmiddag på mitt pluggcafé, där jag fick se massor av par, familjer och vänner som spenderande sina söndagsmorgnar tillsammans. På något sätt kände jag mig lite delaktig i deras mysiga ögonblick; diskret tittade jag då och då upp från mina anteckningar för att tjuvkika stunder som när en familj hämtade ut en specialbeställd, fantastisk tårta eller när ett busigt barn lekte med ringklockan och sedan frågade sin förälder med världens oskyldigaste röst om den kunde få en chokladboll. 
 
Två höjdpunkter fick mig att lysa upp: dels när baristan slog på min favoritspellista (sist gång jag var där frågade jag om hon hade lust att göra det - men den här gången frågade jag inte ens! Caféstammis, hihi...), och dels när jag blev överraskad av att min vän Anniina kikade in och förgyllde min dag med sitt underbara sällskap! Sådana här härliga dagar får mig att uppskatta livet så enormt starkt! 

Leta efter ljusglimtarna

 
Denna härliga lördag började jag med en lätt frukost och begav mig sedan ge mig ut i det gula lövlandet som väntade utanför dörren, för att möta upp mina peppade, träningsbeklädda vänner Anniina och Olivia för en löptur! Vi tycker om löpning alla tre, och bestämde oss för en tid sedan att anmäla oss till Göteborgsvarvet i maj nästa år! Jag är övertygad om att det ska inviga oss till riktiga göteborgare slutligen - fast vi är på god väg genom att ha anammat den underbara göteborgshumorn! Idag tog vi en riktigt lång joggingtur på 1,5 h under vilken vi njöt av att vara unga, levande och friska! 
 
 
Nu efteråt är det plugg för (med) fulla muggar! (Hehe, sa ju att jag börjar få till göteborgshumorn!).
 
Under joggingturen konstaterade jag och tjejerna att fastän vi djupt uppskattar att vi får plugga på läkarprogrammet, och känner att det verkligen ger mening med våra liv, så är vi väldigt trötta. Motivationen som var på topp direkt efter sommarlovet har tagit sig törn efter törn med hög arbetsbörda, så nu känns det som att vi går på ånga. Det kommer att komma en tid för vila, och tills dess får vi bara köra så hårt som vår hälsa och motivation tillåter - och göra vårt bästa! Det viktigaste, som jag konstant säger till mig själv, är: 
 
Du är bra.
Även om vissa av dina prestationer inte är lika bra som du hade velat,
så är DU fortfarande bra.  
Att vara lycklig handlar inte om att dåliga saker aldrig händer -
det handlar om att vara stark och kämpa sig ur den mörka situationen. 
Var stark, var positiv och leta efter ljusglimtarna som är möjligheterna,
så kommer du märka att det finns fler än du tror. 
 
Håll humöret uppe, mina vänner, så fixar vi vad vi än tar oss an! Jag hejar på er!

Tips för visuell inlärning!

 
Häromdagen blev jag rådfrågad om tips hur man bäst lär in information om man är en visuell inlärare, och jag fullkomligen gick loss på att svara! Rita! Rita! Rita! Jag är en starkt visuell inlärare, och kan fortfarande komma ihåg bilder som jag ritade till histologin i februari i år, medan en stor del av all text jag lärde in fullkomligen är borta. Likadant kan någon berätta en bit information från en föreläsning vi haft, då jag fäller en kommentar som: "Vänta, var inte det när hon visade den där bilden med de två blåa staplarna?" eller liknande. 
 
Att lära sig information handlar om att anknyta informationen till något: ett minne, ett humör, en känsla, en bild... Själv försöker jag att rita så mycket bilder som möjligt, för att då kan jag anknyta informationen till flera saker: vilka pennor och färger jag använde, hur jag tänkte när jag målade bilden på just det här sättet, hur jag googlade fram snygga bilder på kroppsdelar och sedan ritade mina egna mer eller mindre (miss)lyckade versioner. Observera att man inte behöver vara en konstnär för att använda den här inlärningstaktiken! 
 
Några exempel på hur man kan använda bilder som stöd för att lära sig: 
 
Lära sig anatomi. Strunta i att lungor inte är blå-rosa-gröna och att hjärtat inte har gula streck i sig. Färger förenklar inlärning! 
 
 
Lära sig processer. En lång process kan först verka omöjligt att förstå (och än mer att lära sig!), men genom att bryta ner processen steg för steg och illustrera dessa i kombination med en kortare text så är det mycket bättre att minnas den - det blir lite som en levande tankekarta! Man får en grymt bra överblick över hur en orsak kan ledda till ett visst resultat! 
 
 
Tips #1 Var kreativ! Istället för att skriva ord som upprepas ofta så kan du hitta på symboler. Det spelar ingen roll om de är aningen underliga - faktiskt kan du ibland komma ihåg underligare saker bättre, om de inte är för långsökta. Till exempel ritar jag alltid sympatiska nervsystemet som en gul blixt (symboliserar mycket fart och energi med tanke på att sympaticus ger fight-and-flight-reaktionen), och parasympatiska nervsystemet som ett grått moln (symboliserar lugn och ro, vilket passar med parasympaticus rest-and-digest-reaktion)
 
 
Tips #2 Använd humor! Det behöver inte vara vackert eller politiskt korrekt för att du ska lära dig något. Ta till exempel när jag skulle lära mig att surfaktanter minskar ytspänningen i lungan. "Hur sjutton ritar man en surfaktant?" tänkte jag... och sedan fick jag ett busigt leende på läpparna när jag ritade en sur tant (sur-fak-tant). 
 
Lycka till i inlärningsdjungeln!
(Till både er och mig själv, haha).
 
Update: Observera att vissa av de här bilderna inte stämmer rent fysiologiskt, jag hade uppfattat vissa sympaticusprocesser fel, så plugga inte utefter mina bilder om du skulle få för dig det, haha! 

Kom ihåg vad du kämpar för

 
När jag slog mig ner för att börja kvällens plugg får jag erkänna att jag kände mig nedstämd. De senaste dagarna känns det inte som att jag har kommit någonstans eller lärt mig någonting alls, och för varje dag som går närmar jag mig mina tentor mer och mer, vilket gör det lättare och lättare att jaga upp mig i en virvelvind av nervositet och stress. Dessutom hade vi idag många lektionstimmar med både komplicerade, alldeles-för-genomhastade föreläsningar och utdragna sådana, som skulle ha testat en ängels tålamod. 
 
Så plötsligt, mitt i hopplösheten, när jag lade en clementin framför mig och min kopp te med lundablandning och betraktade den första tentafrågan insåg jag att jag visste precis hur jag skulle svara på den - till följd av de senaste dagarnas pluggande. Det lyfte upp mitt humör till taket! Jag kan faktiskt saker, och genom att sitta här i den mysiga stämningen med min clementin och mitt te och plugga så lär jag mig mer saker. En våg av uppskattning över den här stunden vällde över mig och jag insåg hur vacker den var, på sitt sätt.
 
Med ens skingrade sig en dimma i mitt huvud, som jag inte hade upptäckt. Bakom dimman skymtade jag en bild som jag sett på instagram, bilden nere till vänster. Giving up years of my life to add years to yours. Den representerade målet - det jag kämpar för, som tillfälligt hade glidit ur fokus. Ögonblickligen slogs jag av motivation, fokus och beslutsamhet. Det är ingen befängd tanke; jag kommer att nå mitt mål, med hjälp av kämparglöd, stöd från familj och vänner, och en himlans massa envishet. 
 
Det enda sättet att orka fortsätta kämpa är att komma ihåg vad du kämpar för. 
 
 

Därför pluggar jag på café

 
Titta på den här lampan! Är den inte urcool? Min inre tefantast jublar! Just när jag trodde att mitt favoritcafé inte kunde få mig att tycka om det mer så upptäcker jag den här lampan! Jag fick syn på den när jag spenderade eftermiddagen med att caféplugga tillsammans med följande tre fantastiska tjejer! 
 
Therese, Anniina, (jag) och Olivia! Bilden är från i fredags, men jag kan lova att de såg lika glada ut idag trots den pressande måndagsheten som låg över oss. Efter tre timmars föreläsning på förmiddagen lyckades vi sitta och plugga effektivt hela fyra timmar tillsammans idag, och var ovanligt duktiga på att kombinera växelvis separat koncentration med frågestund och välförtjänta pratpauser. Jag klappar oss mentalt på axeln för detta! 
 
 
"Oj, vad du fikar mycket, Viktoria!" har flera av mina vänner och familjemedlemmar sagt till mig den senaste tiden, haha. Då brukar jag svara: "Jag ÄLSKAR fika". Det stämmer till hög grad, men den främsta anledningen till att jag besöker caféer relativt frekvent är för att jag finner det mycket motiverande att caféplugga. På universitet har man inte lika mycket schemalagd lektionstid som under tidigare skolår, utan det är förväntat att man ska lägga mycket tid på självstudier. 
 
När man pluggar så mycket som vi läkarstudenter gör (jag skojar inte, plugget står alltid på gränsen till att ta över hela mitt liv) så måste man variera sin miljö ibland. Jag älskar min lägenhet, men när jag kikar upp från plugget efter några timmar och är lite rastlös så är allt omkring mig orörligt och tyst, som att all tid i världen står stilla. Lägenheten glor hånande tillbaka på mig och nästan säger: "Men plugga då. Eller är du svag?"  
 
Därför finner jag det stimulerande och förnöjande med lite miljöbyte ibland. Caféet är nästan motsatsen, full av saker som händer: bakgrundsmusik med varierande låtar och ständig rörelse med människor som kommer och går, bilar och spårvagnar som passerar utanför etc. När jag kikar upp från plugget här så distraheras jag en stund av allt liv omkring mig, och kan sedan återvända till koncentrationen.
 
Den gemytliga stämningen värmer mig, likaså den varma koppen te (som jag alltid tar 2-3 påtår på) och ibland njuter jag av en god macka eller ett smarrigt bakverk, och försöker dra ut på ätupplevelsen genom att ta ett bett, plugga, ta ett bett igen (förra gången lyckades jag dra ut mumsandet på en chokladboll en hel timme!). Jag väljer caféer med så lite folk som möjligt, men har alltid med mig öronproppar utifall att jag hamnar bredvid högljudda cafébesökare. 
 
Kort, caféplugg äger! Dessutom, som Anniina sa idag, hör det inte till universitetslivet att göra så coola saker som att plugga på café? 

RSS 2.0