En dans på rosor

 
Ytterst lyxigt nog blev jag igår kväll bjuden på att gå och se dansföreställningen En dans på rosor, där en massa dansare från Let's Dance deltog! Det var min underbara syster som gav mig biljetten i inflyttningspresent och jag kan lova att vi blev underhållna så det bara susade om det!
 
Showen var humoristisk på många sätt: Babsan var konferencier och jag blev glatt överraskad av hur rolig hon var, samt var det ett flertal lustiga dansnummer med härliga låtar (Barbie Girl och Dagny var två favoriter). Jag skrattade rakt ut många gånger, och resten av tiden log jag eller betraktade imponerat skönheten i de fantastiska danser de utförde. Det var... Alltså... Wow. 
 
 
Min klara favorit var dansaren Calle, som dansade med världens leende på läpparna, och efter showen fick jag chansen att vara lite fangirl när alla dansare stod ute i entrén och pratade/tog kort med de som ville, hihi. Att de var så engagerade både på scenen och nedanför gjorde att det verkligen kändes som att de brydde sig om oss, just oss, i den här publiken. De anpassade sin show med skämt om göteborgare och Liseberg, gav verkligen järnet på scenen och stannade sedan kvar om någon ville prata med dem efter showen... Det gav just oss den här magiska upplevelsen, och fick i alla fall mig att känna mig alldeles ompysslad för en kväll. 

Today is a beautiful day to save lives!

 
Åh, jag är alldeles hög på livsglädje just nu efter att för första gången ha gett blod!!! Jag var lite nervös innan, vilket visades när de tog mitt blodtryck, men mest taggad. Jag försökte verkligen hålla tillbaka mina nyfikna frågor om allt som har med vård att göra och vara cool, men med tanke på att jag var lite smånervös (och därmed pratglad) och dessutom fick en supertrevlig sjuksköterska - då kunde jag inte låta bli! 
 
Han verkade dock tycka det var kul med mina undringar om blodgrupper, järntabletter, hemoglobinnivåer, hur donerat blod hanteras, hur det är att vara sjuksköterska på blodgivningscentral, när det är vanligast att ge blod, om det är viktigt att ge blod trots att man har en ovanlig blodgrupp... och så vidare, hehe. Du kan ju föreställa dig en studsig liten läkarstudent som blev alldeles till sig över att få vara med och rädda liv en vanlig onsdagseftermiddag! 
 
 
 
När du ger blod går det till så att först bokar du en tid för att bli blodgivare, och får då fylla i en blankett, prata med en sjuksköterska, ta blodtryck och ett litet blodprov. Blodprovet skickas iväg på analys och du får komma tillbaka 5 veckor senare. Då ska du ge blod för första gången, som jag gjorde idag! Ungefär samma process sker, förutom att du denna gången får ge 4,5 dl blod (mindre än en tiondel av den totala blodvolymen).
 
Sköterskan stack in en nål i armen och tejpade sedan fast den lätt. Sticket kändes, tja, som ett stick brukar göra. Som att någon nyper dig i armen. Sedan när nålen väl satt inne och blodet började rinna så kunde jag känna nålens närvaro, och att det hände något i armen, men det gjorde inte ont.
 
Sedan låg jag där i kanske 6-8 minuter medan blodet fyllde påsen, pratade och skrattade med sjuksköterskan, och slutligen drog han ut nålen. Efteråt fick jag ligga kvar 10 minuter till för att undvika blodtrycksfall, och då frågade jag sjuksköterskan om han hade lust att ta kort på mig och min blodpåse (eftersom jag fick så bra kontakt med honom så vågade jag fråga, haha!). Jag fick lite fika och slutligen hämtade jag ut min gåva; jag valde en mörkblå liten skål från Rörstrands serie Swedish Grace! 
 
 
 
På vägen hem märkte jag att jag fick kortvarig hjärtklappning i uppförsbackar, ungefär som om jag bar på tunga matkassar i en backe, men annars har jag inte känt någonting. Men åh, vad jag är nöjd och glad nu!!! Jag älskar känslan av att veta att jag hjälper andra människor - vilken makt det är att kunna påverka någon annans liv på det sättet. Kanske till och med rädda någon annans liv. Det är så himlans fantastiskt! I'm high on saving lives!!! 

"Vad vill du bli för läkare då?"

 
Den här måndagen bjöd mig på en komplicerad föreläsning om manlig reproduktion, sedan lugnt och fokuserat plugg med min vän Joel och efteråt ett borrigt (och bedövningsfritt) besök hos tandläkaren! Jag njuter alltid av tillfällen att besöka vårdinstitutioner, och kan inte låta bli att ställa frågor som får vårdpersonalen att lyfta lite på ena ögonbrynet och fråga om jag är vårdstuderande. Min tandläkare var inte annorlunda, och han (precis som de flesta jag mött i vården när jag själv varit patient) blev glad åt frågorna och intresserad av min utbildning. 
 
 
Den allra vanligaste frågan jag får när människor hör att jag är läkarstudent är:
"Vad vill du bli för läkare då?" 
 
Jag vet att jag borde ha ett öppet sinne och säga:
"Det är så långt kvar, jag vet inte riktigt, jag försöker hålla alla dörrar öppna..."
 
Men jag kan aldrig hålla mig från att glatt utbrista:
"Jag ska bli pediatriker! Eller kardiolog!"
 
Ungefär som ett litet barn som övertygat säger att den ska bli astronaut, hihi, fastän jag inte alls vet om jag skulle passa som något av det. (Jag fick dock idag reda på att jag har fått praktikplats på barnkardiologen en dag i december (!!!), så då kanske jag får reda på mer!) 
 
När jag har yttrat min framtidsönskan utan större eftertanke brukar jag försöka ta ner mig själv på jorden och tilllägga:
"Eller tja, så tänker jag nu i alla fall, det är ju ett tag kvar..."   

Läkarprogrammet är svårt

 
Hej mig själv. 
 
Det är söndag kväll och jag pluggar till omdeltenta II i fysiologi. Jag känner mig oerhört stressad, med en tyngd över bröstet och vad som känns som ett oroligt skakande på insidan av kroppen. Jag är rädd för att jag pluggar för långsamt och att jag inte kommer att hinna med att gå igenom allt till varken omtentan, eller deltenta III eller muntliga tentan, som också kommer. 
 
Låt mig då fråga, vad är det värsta som kan hända? Att jag blir underkänd på båda skriftliga tentorna och den muntliga. 
Vad skulle hända då? Jag skulle få göra om tentorna till våren eller möjligtvis till sommaren. 
 
Att få göra om alla de där sakerna vid ett senare tillfälle är ingenting att vara orolig för. Du har gjort det förut, eller hur? Förra hösten blev du underkänd på tentan i molekylär cellbiologi (du dog inte), du gjorde omtenta och misslyckades på den också (du dog inte) och hade sedan lång tid på dig att plugga tills du fick göra om den i april för tredje gången och då gick det jättebra. Det värsta som kan hända är alltså att du får längre tid på dig att plugga och att du får göra tentorna vid ett senare tillfälle. 
 
Det viktigaste för dig är att bara ta det lugnt, känna dig trygg och försöka att vara lycklig. Den enda som kan antingen hindra dig eller hjälpa dig med detta är du själv. Dina vänner och din familj kommer att stötta dig och finnas där och tycka om dig precis lika mycket oavsett hur du presterar i skolan. Gör så mycket du vill och orkar. Det ÄR en svår utbildning du har valt och det är okej att tycka att det är jobbigt. Du blir inte svagare eller mindre värd för det - tvärtom är det modigt att erkänna att du har problem, snarare än att försöka dölja det inom dig. 
 
Huvudsaken är att du tycker att utbildningen är rolig och att målet att bli läkare är värt uppoffringarna du gör nu. Jag tror på dig och jag vet att du kan om du vill. Det bästa är att det enda som står i din väg är du själv, och du har möjligheten att flytta på dig när du vill. 

Live från mitt caféplugg

 
Just nu sitter jag på mitt favoritcafé och pluggar, och bredvid mig diskuterar två människor (låter som politiker) vitt och brett om samhället. Så hör jag plötsligt: 
 
"... och det finns ju vissa som studerar till läkare och det är ju jättebra..."
 
Jag ler nöjt. Why, thank you! Som pluggmotivation på beställning.

Ett foto i timmen - en vardag som läkarstudent

06.00 Klockan piper olidligt tidigt, men jag börjar dagen på bästa sätt: vaknar med en dusch, äter en god pannkaksfrukost och avnjuter en kopp te medan jag lyssnar på en mysig spotifylista. 
 
07.20 Lite extra elegant i kavaj denna fredag beger jag mig ut i den mörka morgonen, med nyss nämnda spotifylista numera i öronen, och tar spårvagn/buss till universitetet. 
 
08.00 En föreläsning på engelska om fetma startar - med hela 152 powerpoint slides som vi ska avklara på enbart tre timmar. Wah! 
 
08.55 Vi har förmiddagens första rast och jag vandrar runt i korridoren med Therese, Anniina och Olivia - vi alla är på ovanligt gott humör (fredagsfeelings!).  
 
10.00 Föreläsaren ger väldigt många exempel med choklad och under stunder då jag inte antecknar dagdrömmer jag om en stor ask chokladpraliner... 
 
11.00 Det blir en tidig lunch, och som vanligt lever vi det glamorösa studentlivet med matlåda/gårdagens macka till halva priset, haha. Vi tar en sväng till caféet där jag och Olivia köper varsin Halloweenbakelse (helt utsökt!) och fångar några solstrålar denna ljusa, fina oktoberdag. 
 
12.00 Dagens sista föreläsning startar: 45 min om diabetes. När föreläsaren har avrundat lektionen ("Det var allt jag hade. Några frågor? Nej? Okej, tack!") börjar vi applådera och direkt efter utropas det glatt: "Woho, helg!" kring mig. 
 
13.15 Direkt när jag kommer hem kastar jag mig ut i löparspåret för att njuta av en solig joggingtur. En av de saker jag tycker mest om med att gå på universitetet är att vi ofta slutar tidigt och att jag därefter kan lägga upp min tid som jag själv vill: antingen sätta igång med plugget direkt eller ta det lite senare under eftermiddagen/kvällen. 
 
14.00 Under löpturen är jag supernöjd över att äntligen vara frisk efter 3,5 veckors förkylning! Min mobil dör och jag får istället jogga till ljudet av mina egna andetag och naturens prasslande löv och vinande vind. 
 
15.00 Efter en dusch plockar jag fram plugget samt ett litet mellanmål. Försöker motivera mig att sätta igång genom att dricka ur den fina koppen som jag fått av mina läkarstudentsvänner (där det står alla saker som jag och motorproteinet kinesin har gemensamt), men det tar en halvtimme på facebook och weheartit innan jag får fart på studerandet. 
 
16.00 Håller på att repetera cirkulationsfysiologi (hur blodomloppet fungerar) inför omtentan och fastnar en lång stund på alla krafter som verkar på blodkärlen, speciellt tension. 
 
17.30 Efter två timmars plugg tar jag paus för att laga mat, äta middag och nöjesläsa lite. Jag är Harry Potter-fangirl till tusen just nu och slukar två hela kapitel i ett svep. 
 
18.00 Släpar mig tillbaka till plugget, och börjar bli lite seg, så jag lägger mycket tid på att färglägga saker. 
 
19.02 Minipaus på instagram. Jag får syn på den här underbara bilden och skrattar åt att den stämmer - att jag sitter och pluggar på en fredagskväll. Detta är dock inte representativt för alla fredagskvällar hos varken mig eller mina kursare (men under en vanlig vardag)
 
20.00 Funderar på att sluta, men tänker: "If not now, then when?" och härdar ut en stund till. Så länge jag ritar och färglägger mycket och regelbundet in emellan allt skrivande och läsande så går det bra. 
 
21.00 Släpper äntligen taget om dagens plugg och faller ner i sängen för att roa mig med tv-serier, bildredigerande till det här inlägget och sociala medier resten av kvällen!
 
Ha en magnifik helg, fina du! 

En självmordsbenägen chokladbit

 
Under kvällens pluggsession beslutade jag mig för att knipa den sista biten fransk choklad som jag köpte med mig från Paris i augusti. Alla andra bitar måste jag ha slukat med stor entusiasm för jag hade aldrig före nu sett att det stod text på chokladen. "Choklad ger lycka!" tyckte jag var en oerhörd sanning och bestämde mig för att fota.
 
Antingen var den här chokladbiten fotoskygg, lite frusen eller helt enkelt självmordsbenägen, för en sekund efter ovanstående foto togs gjorde chokladbiten en djupdykning ner i den ångande tekoppen. Förvånat utbrast jag "Åh nej!" upprepade gånger (som ett litet barn som blivit av med sin stora skatt), men kunde samtidigt inte hålla mig för skratt. Jag rusade ut i köket för att hämta en sked och fiskade upp min lilla bit brun lycka. Jag fnissade obotligt när jag tittade på den halvsmälta massan på skeden, kalkylerandes, och tog den därefter i ett svep. Turligt nog hade chokladen ändå samma lyckoingivande effekt, och jag insåg att saker inte behöver vara perfekta för att göra mig lycklig. 
 
 
 
P.S. Bamsetort tack för all pepp och motivation inför mina omtentastudier!!! ♥ Under min lilla deppningsperiod tänkte jag att du som läsare skulle förlora dina tankar om mig och tycka att jag var dålig/svag som inte klarade tentan (eftersom det var lite åt det hållet jag tänkte om mig själv), men jag skulle haft högre tankar om både mig själv och om er, för ni är ju fantastiska som stöttar mig så när jag försöker resa mig ur askan! Megatack!!! 

Vem har tid att deppa när livet väntar?

 
 
Okej, så jag blev underkänd på deltenta 2 i fysiologi, MEN... 
  • Himlen skimrade i blått och rosa när jag gick till skolan imorse och fick mig att le. Det var helt magiskt. 
  • Jag återvände till mitt favoritcafé med Therese idag igen och njöt av stämning och pluggmys. (Snart stammis!)
  • Jag lyckades laga supergoda panerade kycklingbitar i veckan. 
  • Att vara utomhus just nu är som att vandra i en färgsprakande, vacker sagoskog (löven är hänförande!)
  • Det är onsdag och jag har redan köpt två nya tesorter den här veckan (chai masala och kanel-blåbär). Den galna tefantasten i mig jublar! 
  • Jag kommer bli utomordentligt grym på fysiologi och ska klara de här sista tentorna om det så är det sista jag gör!!! Jag vet att jag kan fixa det här! 
 
Jag har redan sörjt färdigt över att den här tentan gick åt pipsvängen - med tanke på hur många frågor jag hoppade över på tentan så var jag förhållandevis säker på resultatet. Så jag deppade i en helg, men nu är det bara att lägga det förflutna bakom mig och fokusera stenhårt på fortsättningen. Vem har förresten tid att deppa när det finns så mycket fantastiskt som väntar i livet?! Vänner, god mat, ännu godare efterrätter, musik, kärlek, familj, resor, träning, naturupplevelser, idéer, planer och drömmar för att bara nämna några! 
 
 
 

Viktoria vs. immunsystemet

 
Jag hade hört ryktena sedan innan, om att immunsystemet var jobbigt att lära sig, men jag tyckte ändå att det skulle bli kul att få reda på hur kroppen bekämpar infektioner och håller sig frisk - att "göra människor friska" är ju mer eller mindre det jag har bestämt mig för att göra med mitt liv! Efter en vecka med immunologi är jag dock helt slutkörd, det kan jag lova dig. Hur är det möjligt att jag har lärt mig så enormt mycket på en vecka och ändå inte begriper mig på det där systemet?! Okej, jag överdriver, jag förstår ju en del, men kan långt ifrån allt. Det är så många små processer (som dessutom liknar varandra) och mängder av underliga namn att lära sig (PAMPs, FDH, TLR, PRRs etc)
 
En gnagande stress och oro över att komma efter i plugget (vad med allt nuvarande arbete, en trolig omtenta, ännu en skriftlig tenta och en muntlig tenta) har plågat mig som ett skavsår den senaste veckan. Som tur har dessa obehagskänslor skingrat sig för tillfället, till hjälp från mina stödjande vänner som påminner mig om att vi alla är i samma situation och att vi kämpar oss genom det tillsammans. Spontant åkte jag och Therese i eftermiddags till mitt favoritcafé för att plugga, vilket verkligen uppmuntrade mig om att det här kommer gå till slut. Det kanske tar lång tid, det kommer utan tvekan kräva mycket ansträngning - men det kommer faktiskt lösa sig. Och i slutändan kommer det att vara värt det. 

Hör du hösten?

 
I fredags kväll bestämde jag mig för att åka hem till min familj på överraskningsbesök! Glada och förvånade kramade de om mig med sådan kärlek som äkta familj kan ge, och jag spenderade en lugn, men ack så underbar, helg tillsammans med dem. Precis som många höstälskare och/eller fotofanatiker begav jag och min syster Veronika oss utomhus en kort stund idag för att ta lite foton bland lövely höstfärger och strålande solsken! 
 
 
Fotona är tagna av mig och finfinfinfina Veronika! ♥

Pluggpaus obligatoire

 
När jag satte pluggmotivationen i halsen och fastnade i prokrastineringsträsket spenderade jag en stund med att upptäcka alla underbara relatable posts på Tumblr av andra medicinstuderande. Det finns en hel värld av dem! Ovanstående bild gjorde hela min kväll, stämmer så bra! 
 
 Bildkälla: Tumblr (whatshouldwecallbeingamedstudent)

Caféfynd, kanelmani och en fin fransyska

 
Något av det bästa jag vet är att göra caféfynd. Det vill säga hitta riktigt mysiga ställen som erbjuder smaklökskittlande fika, har vänlig personal och det viktigaste av allt: är stämningfullt. Jag erkänner att jag är rätt kräsen när det gäller caféer, så när jag och min härliga vän Eline gick på caféjakt i Linné så rynkade jag näsan åt flera potentiella ställen, och när vi hade gått nästan hela Linnégatan ner så kunde jag inte bli att busigt fråga henne om vi inte kunde gå tillbaka till det första, trevliga caféet som vi sett och som låg lääängst bort på andra änden av gatan, hihi. Hon sa ja! 
 
 
 
På sistone har jag blivit helt tokig i kanel (misstänker att mitt undermedvetna är suget på julstämning) och beställde en varm, vaniljsåsdränkt bit äpplepaj och en kopp masala chai-te. Det var helt galet välsmakande! Jag vet att pajen ser ut som en muffins, men den var ihålig på insidan och hade en pajbotten med tillagade äpplen ovanpå, samt mer vaniljsås... Délicieux! 
 
 
 
Det enda som smakade godare på tungan än den där äpplepajen var all franska som lämnade min mun! Det var så länge sedan jag talade det vackra språket nu och kändes helt fantastiskt att låta den sidan av mig fjädra ut. Eline är nämligen underbart fransk, och numera läkarstudent på GU precis som jag!
 
Vi fick kontakt via min blogg innan hon sökte in här, medan hon fortfarande var läkarstudent i Paris, och sågs ett par gånger då vi utbytte intressanta historier om hur läkarutbildningen är i Sverige respektive Frankrike. När vi ses nu för tiden kan vi istället utbyta historier om fantastiska/bedrövliga föreläsare, illaluktade bakterielaborationer, skrämmande tentor och roliga föreningsaktiviteter! Tout en français bien sûr. Ou, fin, presque... (Allt på franska naturligtvis. Eller tja, nästan...). 

Ibland behöver man lite extra kärlek

 
Jag kände att jag behövde något slags stöd under den här kvällens plugg, så jag sitter just nu bokstavligen med min franska kanin Doudou framför mig på bordet. Han håller sig nära mitt hjärta och utgör en barriär mellan mig och den potentiella pluggstressen som min dator kan skrämmas med. Ibland behöver man lite extra kärlek för att orka med ♥ 

Hej och hå, nu kan vi sätta PVK!

 
Det är alltid en skräckblandad förtjusning när klinik blandas in i allt teori:ande. Fastän det är superkul att få prova på praktiska saker, som att sticka och ta venprover, så är det definitivt utanför min bekvämlighetszon och därmed smyger sig nervositeten på. Idag var det dock 95 % kul och bara 5 % nerver när Anniina, Olivia och jag gick en liten minikurs i att sätta PVK! 
 
 
 
PVK står för "perifer venkateter" och kan användas för att ge patienter vätska, näring, läkemedel m.m. Vi fick lära oss hur man stack in PVK:ns nål i blodbanan och sedan drog ut nålen och bara lämnade kvar själva röret i blodkärlet. Efter en demonstration övade vi på attrapper ("dockor") och slutligen fick de som ville (alla) låna ut sina armar till en kompis i utbyte mot att själva få prova att sticka. 
 
Det var så roligt att öva på varandra! För mig brukar det läskigaste vara att sticka någon annan snarare än att bli stucken själv, eftersom jag är rädd att göra fel och göra någon annan illa. Jag insåg dock att det är större risk att det blir fel om jag är alldeles hispig, så den här gången bestämde jag mig för att försöka behålla lugnet och inte vara rädd för att agera. Jag satte PVK:n sansat och metodiskt, och fick inte panik när jag inte kom ihåg vilket nästa steg var, utan frågade kursaren jag övade på, eller själv kikade mot tavlan där alla instruktioner stod uppskrivna. Jag lovar, det här med att inte panika var en grym grej - det får jag göra oftare! Fungerade galant! 
 
 
 
Det var lite klurigt att pricka venen, men när jag och kursaren som jag övade på slutligen lyckades började vi nästan hoppa av glädje! När jag hade dragit ut den lätt blodfärgade PVK:n höll jag stolt upp den, likt en tvååring som visar klottrig teckning för sin förälder, och utbrast: "Kolla!! Kolla vad jag har gjort! Jag har satt en PVK!". Vilken pirrande känsla av framgång det var! 
 
Tänk, tänk, TÄNK att jag ska få jobba med det här "i verkligheten" någon gång! Jag ska få hjälpa riktiga människor - inte bara slava inför teoretiska tentor resten av livet! Målet finns där - strunt samma att det kommer ta tid - jag håller ögonen på målet. 

Så kurerar jag mig från höstförkylning

 
Jag har gått all-in för att maxa höstmyset den här helgen, dels för att försöka kurera mig från min envisa halssmärta, dels för att jag nu för tiden verkligen lever på att ordna vardagslyxigheter för mig själv. De gör att jag orkar med att sätta mig ner för att plugga varenda dag. (Andra året på läkarprogrammet är ännu mer ansträngande än det första, och jag gissar att det kommer trappas upp successivt under mina kvarstående fyra år).
 
Under fredagskvällen tog jag ett m-a-g-i-s-k-t bubbelbad - komplett med stearinljus, hårinpackning och lugn musik (spotifylistan Sunday morning - Paris Cafe). Den lyxiga, avslappnande spakänslan tog fullkomligen kol på mig; jag kom ut som en överkokt spagetti och var inkapabel till att göra något mer produktivt än att läsa Harry Potter resten av kvällen. Jag... Alltså... Wow, vad underbart det var...! 
 
 
 
Resten av helgen passar jag på att försöka kurera mig på bästa, höststämningsfulla sätt:
  • Mysa runt invirad i halsduk och filt. 
  • Hålla mig varm iklädd tjocksockar och stickad tröja. 
  • Vila upp mig liggandes i min kuddrika säng, med en dator eller bok som underhållning/plugg. 
  • Dricka mycket vätska för att underlätta för slemhinnorna i halsen - främst föredrar jag att ha en kopp rykande te vid min sida. 
  • Överdosera C-vitamin och honung. Jag är osäker på hur stor skillnad det faktiskt gör, men det känns bra att göra det i vilket fall, så jag siktar på att om det inte har någon större effekt så funkar det med placebo! 
 
Ha en hösthärlig söndag!
(Märks det att jag älskar hösten?)

79 kanelbullar

 
Ibland (okej, ofta) måste man hitta på roliga saker för att orka med studierna! Eftersom förra årets kanelbullsbak med gänget var så mysigt (plus gav väldigt goda bullar) kände vi att vi var tvungna att göra om succén. Några dagar efter kanelbullens dag slängde jag, Joel, Anniina, Therese och Olivia fysiologiplugget på hatthyllan och kavlade upp ärmarna för en härlig bakkväll tillsammans! 

Joel och Anniina, redo för bak! 
 
Therese är inte rädd för att kleta ihop en god fyllning! 
 
Här bakas det bara med kärlek! ♥ 
 
Anyone need a hand? 
 
Med två kavlar framme är det viktigt att hålla tungan rätt i mun och sköta bakningen bra! 
 
Vi gjorde förra årets favoriter: tvinnade Y-kromosom-bullar! 
 
MUMS! Det blev bullar. Oj, vad många bullar det blev. Vi gjorde tre satser som resulterade i hela 79 bullar! Vi räknade dessutom ut att de bara kostade 1,50 kr styck! Tänk på det när du betalar 25 kr på café! 
 
Gissa om vi var nöjda med kvällens arbete! 
 
Medan de sista bullarna gräddades avnjöt vi en kopp te tillsammans med varsin nybakt bulle. Hur mysigt får man ha det? (För jag tror vi maxade det!) ♥ 

Tillbaka bland molekyler och enzymer

 
God morgon, fina du! Här sitter jag och kikar i min biokemibok samtidigt som dagens första solstrålar precis hittat sin väg in mellan de dansande löven utanför mitt fönster och in i lägenheten. De gör hela stället riktigt levande! Denna dag bestämde jag mig för att gå upp tidigt, trots att vi har en timmes sovmorgon jämfört med i vanliga fall, för att kunna ha en lugn morgon och sedan renskriva lite anteckningar från gårdagens föreläsningar om nedbrytning/uppbyggnad av fett respektive protein.
 
 
 
Jag blev förvånad att se att vi nu någon vecka ska på nytt studera biokemins minuskula processer och reaktioner i kroppen - jag trodde att vi slutligen hade lämnat det området. Molekylär cellbiologi (MCB) var inte min favorit så att säga.... Igår blev jag dock glatt överraskad över hur roligt jag faktiskt tyckte att det var! Jag kände igen mycket från tidigare kurser och föreläsarna var helt okej - plus att jag igår fick ta fram min biokemibok (Stryer) igen, som är min favvokursbok! Den förklarar så bra! 
 
Snart dags att dra iväg till ännu en lärorik dag på läkarprogrammet! Idag ska jag lära mig om insulin, kolesterol och glykogen - och efter skolan blir det bullbak med gänget. Ha en strålande dag! 

Fotografering i Botaniska Trädgården

 
Den här söndagen bestämde jag mig för att ägna mig åt en av mina favoritaktiviteter, som hamnar mer och mer åt sidan när studierna prioriteras: fotografering! Jag ville ha en mysig höstfotografering i Botaniska Trädgården och fick sällskap av två vackra, unga kvinnor vid namn Olivia och Anniina. Problemet var att vi har haft en alldeles för varm höst i år - så nästan alla träd är fortfarande gröna! Det mest höstiga fotot blev på supermysiga Olivia här ovanför. De andra bilderna blev mindre höstiga, men icke desto mindre fina! 
 
 
Jag anlände iklädd gråskala plus rosa läppar. 
 
Busiga Anniina lyste ikapp med solen! 
 
 
Oturen var att mitt kamerabatteri tog slut ganska kvickt och extrabatteriet låg kvarglömt hemma... Istället tog jag, Anniina och Olivia en promenad bland de blommande växtligheterna och slog vi oss därefter ner spontant på ett café och pratade. Och pratade. Lustiga anekdoter från våra barndomar, reflektioner över varför vi är som vi är och spekulationer om hur vi kommer bli som färdiga läkare. Jag älskar känslan av att verkligen få kontakt med människor, då samtalsämnena finns i överflöd och man bara pratar från hjärtat, helt omedveten om att tid passerar ♥ 

Today's Truth #180

 
Vilken underbar dag att vara levande på! De gröngula löven vajar lugnt i vinden utanför mitt fönster, fåglar hoppar mellan grenarna och solen gick upp idag också (förvisso gömd bakom ett täcke av vita moln, men ändå). Min fina lägenhet står kvar, full av uppskattade ägodelar och minnen. Jag har min glädje, trygghet och hälsa (minus lite halsont och hosta men det räknas inte)
 
Det finns så mycket småsaker att vara lycklig över som man bara tar för givet! Så le, för din egen skull, för andras skull och för att då är det mycket större chans att någon blir förälskad i dig (för första gången eller på nytt), hihi ♥ 

Födelsedags- och tentafirande med tapas!

 
Få saker går upp emot att spendera en kväll med att äta god mat på tillsammans med människor som man tycker mycket om! Denna kväll bjöd på just det, då jag gick jag ut på Avenyn med ett gäng underbara vänner: Diana, Anniina, Joel, Therese och Olivia (♥). Vi firade att vi lyckats överleva ännu en tentaperiod - men framför allt lade vi krut på firandet av Olivias och Anniinas passerade 20-årsdagar!
 
Vi åt grymt god tapas bland palmer och stearinljus, och skrek oss halvt hesa för att göra våra röster hörda över den dånande salsamusiken. Vi skämtade över födelsedagspresenterna (det var länge sedan jag skrattade så hårt) och diskuterade allt från om vi skulle vilja vara kända, till bakplaner inför den kommande kanelbulledagen, till att vi nu måste ge oss själva tillåtelse att vara lediga från plugg.
 
Det sista var efter att jag hade berättat att det inte hade gått så vidare bra på tentan, och att jag under en låg stund på eftermiddagen hade allvarligt funderat på att bara gå hem och börja plugga direkt. Som tur var fick de andra mig på bättre tankar! Jag mådde mycket bättre när vi splittrades sent på kvällen än innan. Nu är det ledighet som gäller resten av helgen. Trots att jag är lite besviken över hur tentan gick så är det sådan tur att min lycka och mitt värde som människa avgörs inte avgörs med huruvida jag fick godkänt eller inte. Jag är lycklig ändå! 
 
Ha en förtjusande helg, fina du! 

Pre-tenta-nerver

 
Har du träffat medicinstudentens bästa vänner, fru Muskel Knutte och herr Ben Rangel? Nästa termin ska jag stifta bättre bekantskap med dem när vi ska läsa anatomi, men tills dess är jag fortfarande på molekylnivå med fysiologin. Ibland organnivå, om jag har tur.  
 
Det är kvällen innan tenta (fysiologideltenta 2 av 3) och nu kan jag inte plugga mer. Det går inte. Nerver eller trötthet gör att en stoppskylt har installerat sig framför min hjärna - no entrance, goodbye, välkommen tillbaka en annan dag. Jag har gjort vad jag har kunnat för den här gången, men oron ligger fortfarande guppandes i magen. Tankar som "Jag borde ha pluggat lite mer på den här delen!" spökar, men imorgon ska jag försöka gå in med attityden att jag kommer lyckas - och om inte så fixar jag omtentan!
 
Nu ska jag försöka stilla mina pre-tenta-nerver och få en god natts sömn - då fäster sig informationen trevligt och bra! Håll tummarna för mig imorgon, mina vänner! ♥ 

RSS 2.0