Att treva sig fram i nybörjarmörkret

 
 
God morgon på dig din going! Här sitter jag med min klassiska kopp te och ska precis starta med repetition av gårdagens njurfysiologilektioner, men mina tankar är på annat håll. I måndags började läkarprogrammets nya T1:or, och sedan stunden jag såg dem (spända, sökande, förvirrade) har jag varit oerhört medveten av hur lång väg jag har rest sedan dess att jag själv var där för ett år sedan. Jag kände stor empati när jag såg dem öppna dörrar de hoppades ledde till toaletter och inte till något laboratorie där de inte fick vara. Jag kan verkligen identifiera mig med dem; jag var lika nyfiken och försiktig, och tyckte att det var svårt att hitta runt och förstå hur jag skulle bete mig.
 
Hur är man när man är läkarstudent? funderade jag på, och försökte urskilja något mönster över hur andra elever betedde sig. Jag fann inte mycket mer än att de verkade vara fulla av lugn och självsäkerhet - något som jag själv hade stor brist på för tillfället. Men jag körde på ändå, tillsammans med mina kursare. Jag trevade mig fram i mörkret med armarna före, full av beslutsamhet, mod och rädsla.
 
 
 
 
Det är svårt att säga när det hände eftersom det skedde väldigt gradvis, men i takt med att jag lärde mig mer och mer hur universitetet och studierna fungerade så har det bara blivit enklare att ta mig fram i det där mörkret. Mycket till hjälp av mina vänner så klart. Plugget har inte blivit lättare så mörkret har inte skingrat sig, utan jag har snarare lärt mig utantill hur alla gångar går i mörkret, och behöver inte längre hålla armarna framför mig. Det är bara att gå, och jag är nästan aldrig rädd för att ramla eller slå i något. 
 
Alltså har jag slutligen nått fram till det där lugnet och självsäkerheten som jag såg i de äldre eleverna under min första tid på universitetet. De hade det inte bara automatiskt, utan de har (liksom jag) fått gå vägen via nybörjarmörkret för att nå fram. Det tar tid, men är enormt skönt när man väl har nått fram. Så som tröst till er som ska börja universitetet någon gång i framtiden: allt är nytt och förvirrande i början, men ni kommer vänja er och bli precis lika coola som era äldrekursare en dag! 
 
 
 
Tänka sig att jag dessutom bara har gått två terminer på läkarprogrammet och känner mig så här nöjd, självsäker och att jag har koll på situationen! Jag kan knappt föreställa mig hur det kommer bli när jag har gått elva terminer! Dock är jag säker på att det kommer komma mycket nytt och utmanande under tiden, som kommer få mig att snubbla i mörkret både en och två gånger. Men då det är bara att plocka fram det där nybörjarmodet som jag hade i början, sträcka ut händerna framför mig och känna mig fram igen tills jag klarar det också! 

Comments

Melody

Insiktsfull text. Jag gillar den intensiva blicken du har på den sista bilden!

Svar: Nämen tackar så mycket, för båda komplimanger!
Viktoria - Hallon

2015-09-02 @ 12:28:12

Emelie

Vilken träffsäker metafor. Jag kan känna igen mig i varje ord, varje stavelse. Fastän för mig var det snarare lätt i början, men vid termin 3-5 började det bli svårt.. Och nu, termin 7... Oj oj oj, aldrig stött på sådan stress förut, och det sägs att termin 8 blir värre. Folk blir utbrända, gråter... Jag är lite rädd, faktiskt. Skönt att du kan känna att det bara blir lättare med tiden, åtminstone!

och lyllo dig, som blivit välsignad med så klarblåa ögon och ditt vackra kastanjebruna hår. Första bilden är så gosig att man bara vill krama om dig!

Svar: Why thank you! När det kommer från en sådan inspirerande skribent som du själv suger jag åt mig komplimangen som en svamp! Usch, låter verkligen inte lätt. Om två år kanske jag sitter här och skrattar åt att jag var så ung och naiv som trodde att det inte skulle bli jobbigare... Men tills dess njuter jag av den ungdomen och naiviteten! Och jag är mycket mottaglig för kramar!
Viktoria - Hallon

2015-09-02 @ 19:10:55
URL: http://sockerskrin.blogspot.se

Veronika

Livet går upp och ner :) Ena dagen skriver du detta och andra dagen har du hjärnspöken. Livet går upp och ner, med en förhoppning på en uppåtlutande graf :D <3

Svar: :D <3
Viktoria - Hallon

2015-09-03 @ 15:10:02

Ingrid

Jag tyckte själv att sista terminen var den jobbigaste då allt det okända väntade. Även om det var skönt att få examen efter allt slit så var det tungt att lämna det trygga student livet bakom sig.

Svar: Det kan jag förstå! När man går sista terminen har man ju verkligen pluggat i en stor del av sitt liv och att övergå från den bekanta tryggheten måste vara riktigt läskigt - men förhoppningsvis spännande också!
Viktoria - Hallon

2015-09-03 @ 17:31:26
URL: http://www.http%3A//ingridgun.blogspot.se


Name
Remember my name

E-mail (will not be published)


Blog Address


Dear Viktoria,

Trackback
RSS 2.0