Tusen tack + bokad resa!

 
Jag skulle vilja säga tusen tack till alla som har gett så mycket positiv respons när jag berättade om min sjukskrivning! Så mycket vänlighet och kärlek gör mig alldeles snurrig och glädjefylld! Ni är alla vackra solstrålar som skiner genom den mörka skogen och lyser upp naturen i sköna färger! Mille merci. 
 
 
 
 
Och vet ni vad jag har gjort?! Trumvirvel... Bokat en resa till Paris!!! Oh, ma belle Paris, comme tu me manques! I augusti ska jag och min pojkvän åka dit i hela fem dagar och njuta av la vie française! Jag saknar så mycket att prata franska och staden där jag bodde i ett år, så det ska bli superkul att visa Fredrik allt. Det är så kul att ha något att längta till! 
 
 
 
Ha en finfin helg, alla goa! 

Pizzabus och skrattig återförening

 
Jag och Fredrik lekte pizzabagare igår kväll, megahungriga efter att ha tagit några varv i motionsspåret först (Göteborgsvarvet närmar sig ju!). Det är så himla kul att laga mat tillsammans, eftersom vi båda är av den glada, busiga naturen - så det blir lite hyss med sås eller mjöl på varandra, tjuvsmakande till höger och vänster, allt medan vi blandar in skratt, prat och pussar!  
 
 
 
 
I söndags hade vi två en ljuvlig återförening. Fredrik hade varit utomlands på jobbkonferens och trots att jag hade superkul med mina vänner medan han var borta saknade jag honom. Så jag såg mycket fram emot att se honom igen! 
 
Det var rätt roligt faktiskt, för det blev så antiklimatiskt när han knackade på min dörr medan jag var i ett viktigt telefonsamtal med min kompis Anniina. När jag öppnade dörren log han stort mot mig, men jag hyschade honom tyst och pekade på telefonen. Han nöp mig lekfullt i sidan, men slängde sig sedan i sängen och väntade tålmodigt, lekandes med sin telefon, medan jag pratade klart. 
 
Sekunden efter att jag hade sagt hejdå överraskade han mig genom att flyga upp ur sängen, springa mot mig och slänga upp mig över ena axeln! Jag skrattade euforiskt och det kändes som att jag var i en film, mitt i en storslagen, kärleksfull återförening. Det var helt fantastiskt att vara tillsammans igen - bara kramas, tvinna ihop fingrarna, titta på varandra och le. Hela kvällen efteråt strålade vi av bubblig glädje - båda alldeles höga på kärlek. 
 
 
 
Men åter till pizzabakandet! Vi gick all-in på toppingen med tomatsås, ketchup, chorizokorv, serranoskinka, mozzarellaost (både riven och i små bollar), ananas, basilika och organo... Mums...! 
 
 
 
Sedan kan det hända att vi hade inne den liiite för länge i ugnen så att osten blev rödbrun, men som tur var så smakade det supergott ändå! 
 
Fredrik: "Nu äter vi!" 
Jag: "NEJ! Sätt ner den där!"
Fredrik: "Men jag är så hungrig!" 
Jag: "Jag måste faktiskt fota först!" 
Fredrik: 
 
Haha! ♥

Historien om min pluggångest och sjukskrivning

 
 
Om du är en regelbunden läsare på min blogg kanske du har märkt att det har varit ovanligt få inlägg på sista tiden, och när det väl har varit inlägg har det mest varit korta sådana om roliga saker jag har gjort, där jag inte har nämnt plugg eller skola alls. Det som jag tänker berätta om nu är jobbigt men viktigt för mig att skriva. Inte för att jag känner att jag har någon skyldighet att jag måste berätta allt privat som händer i mitt liv, utan för att processera det som har hänt och för att min historia kanske kan vara till hjälp för andra som också kämpar med samma problem. 
 
Det här året har hittills varit väldigt kämpigt för mig, på grund av att jag har upplevt väldigt mycket stress och ångest. Innan jag själv upplevde riktiga ångestattacker själv visste jag inte hur otroligt hemskt ångest kan vara. Visst hade jag haft lite pluggångest dagarna innan tenta, vilket var ett jobbigt moment, men som jag visste alltid gick över inom några dagar. Jag kunde se förbi oron och tänka: "Ja, den här tentan är viktig, men det finns viktigare saker. Jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom". Men så plötsligt var det svårt att tänka så. 
 
Jag skulle tro att det hela började i höstas när jag kom efter med läsårets första tenta i fysiologi. Då repeterade jag till omtentan istället för att plugga på det som resten av klassen gjorde - vilket gjorde att jag kom efter med den tentan när jag väl klarade omtentan. Att plugga dubbelt (gå på föreläsningar om dagarna i ett ämne och sedan plugga något helt annat på kvällen) var jättejobbigt, för det fanns aldrig tid för vila, men alltid tid för att klandra mig själv för att jag hade kommit efter. Det fanns alltid något mer att göra, och varje stund då jag inte pluggade hade jag dåligt samvete. Samtidigt fick jag lägre och lägre självförtroende och fick svårt att övertala mig själv att jag skulle klara det jag väl tog mig an - för erfarenheten det senaste halvåret sa att oddsen var störst att jag skulle misslyckas. 
 
Men jag kämpade och studerade på i alla fall - jag hade ju alltid varit en positiv och stark person! Jag klarade den lilla embryologitentan i januari, men kunde knappt njuta av den lilla segern när jag hade så mycket efter mig. Sedan startade den stora anatomikursen i slutet av januari. Det var mycket information och mycket självstudier. Jag hade redan spenderat väldigt mycket tid ensam i min lägenhet under hösten, när jag pluggande till omtentor. Det blev jobbigare och jobbigare att helt enkelt sätta mig vid bordet och ta upp datorn. Jag var ensam väldigt ofta, det var mörkt ute större tiden av dygnet och plugget gav mig ingen kärlek. Jag började gråta ofta. 
 
En gåva från himlen under den här tiden var (och är fortfarande) mina tre grannar: min syster Veronika och min vän Malin (som båda flyttade hit under vårkanten och gav mig lite mer sällskap) samt min pojkvän Fredrik (en livräddare som förgyllde i alla fall två timmar av mitt dygn på kvällen)
 
Utbrottet kom en dag när jag var med om något under anatomikursen som var väldigt jobbigt för mig. När jag kom hem efteråt den dagen fick jag min första stora ångestattack, som är det värsta jag har varit med om. Jag storgrät på ett desperat, vettskrämt sätt. Under en ångestattack slår man ju igång en rädsloreaktion i kroppen, och att säga att jag var rädd var en underdrift. Jag var ensam i min lägenhet en ljus eftermiddag, men det kändes som att något skulle hoppa fram bakom varje hörn och mörda mig. När jag hade gråtit någon timme i sängen tog jag en dusch, men det trånga utrymmet pressade på mig från alla håll och jag var säker på att någon var på andra sidan draperiet väntandes med en kniv. Jag flydde fortare än kvickt, men när jag fumlade med handduken gjorde den ett ljud en bit bort från mig (vilket fick mig att tro att någon främmande verkligen var där) och då kom chocken. Jag hyperventilerade kraftigt, tårarna sprutade ostoppbart, hjärtat dunkade frenetiskt, adrenalinet pumpade och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
 
Det var som den värsta mardrömmen jag någonsin upplevt. 
 
 
 
 
Alla ångestattacker går över dock. Jag försökte fortsätta plugga en tid efter detta, men det blev bara jobbigare och jag fick mindre och mindre gjort. Hela tiden hängde stress och ångest över mig. Det kändes som att ångesten tog det som var jag och förvred det till något som jag inte kände igen mig i. En felaktig spegelbild av det som var jag, utan allt det bästa som gjorde mig till mig. Att inte känna mig som mig själv gjorde mig väldigt rädd. Jag visste hur jag brukade vara, men plötsligt visste jag inte hur jag skulle vara den personen längre, men jag ville det desperat. Jag kunde oftast hålla uppe fasaden av mitt gamla glada jag när jag var runt folk, men när jag var ensam var det hemskt. 
 
I mitten på mars kom anatomitentan, men flera ångestattacker innan tentan hindrade mig från att ge den ett försök. Istället, med hjälp och råd från min familj, bestämde jag mig för att ta ett halvsårs uppehåll från läkarprogrammet, från då till oktober. Jag hade tänkt försöka vänta till sommaren för att vila (och för att ta igen mina två missade tentor), men jag kunde inte vänta så länge. Jag behövde en paus DIREKT. Ingen ska behöva gråta sig genom plugg eller arbete. När jag väl tog beslutet om uppehåll var det som att vikten av ett hus lyftes från mina axlar. Jag blev sjukskriven och träffade läkare, studievägledare och psykolog. Alla var mycket förstående, och jag insåg hur mycket hjälp det fanns att få och - framför allt - att jag behövde den. 
 
Så nu de senaste fyra veckorna har jag (med råd från psykologen) försökt fokusera på att komma tillbaka till den version av mig själv som jag kände att ångesten stal från mig, genom att göra saker som får mig att må bra - och därför har min blogg det senaste bara handlat om sådant. Jag har bara tänkt på mig själv och gjort roliga saker: läst massor av böcker, varit ute i naturen på promenader och springturer, träffat vänner och pojkvän, åkt på små resor till både min och Fredriks familj, lagat god mat och kollat på filmer och serier. Även har jag försökt bekämpa lite rädslor, som att vistas i skolan och att plugga, vilket blir lättare hela tiden. 
 
Nu känner jag att jag verkligen är på väg åt rätt håll. Ångestattackerna är färre och mer lätthanterliga. Jag gråter mindre och skrattar mer. När det kommer någon trång känsla i bröstet (som är den första indikatorn för mig), försöker jag bara att acceptera den och hitta vad det är som ger känslan. Jag försöker få mig själv att stanna kvar i den obehagliga känslan istället för att fly den, och då mår jag mycket bättre efteråt, eftersom det känns som att jag övervunnit den jobbiga känslan. 
 
Sammanfattningsvis pluggar jag inte just nu eftersom jag är sjukskriven. Den kursen som mina kursare läser nu (patologi) kommer jag att gå till hösten - det vill säga att jag tar en paus i termin 4 och återupptar den i slutet på oktober. Visst känns det tråkigt att inte gå i samma klass som alla mina vänner, men det är det värt för att tillfriskna och må bra. Att bli läkare är fortfarande något jag verkligen vill, för jag tycker att läkarprogrammet är kul och meningsfullt - men just nu behöver jag en paus. Under tiden ska jag fortsätta återhämta mig för att sedan ta igen de tre tentor som jag ligger efter med - och även ska jag försöka att vara den positiva, livsälskande Viktoria som tänker: "Ja, det är jobbigt just nu, men jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom!".  

Körsbärsträdens våriga magi

 
Något av det bästa med våren är för mig när körsbärsträden slår ut. Åh, vad jag älskar de ljusrosa blommorna och hur de piggar upp staden! Idag begav jag mig ut i solskenet tillsammans med Veronika och Malin för att fotografera dessa vackra träd - och varandra med dessa i bakgrunden. 
 
 
 
Vi tog först en tripp till Botaniska Trädgården, men såg att körsbärsträden ännu inte var så utslagna där. Medan vi diskuterade detta kom en annan fotofantast och berättade att i Seminarieparken var träden mer utslagna, så vi litade på honom och gick dit efter en liten fikapaus i solljuset. 
 
Sedan lät vi kamerorna klicka på! 
 
 
Vi hade en superhärlig förmiddag tillsammans och fick många fina bilder ut av det - plus harmoniska naturupplevelser med allt grönskande. Våren var sitt charmiga jag genom att låta kylan bita oss lite i näsan, men samtidigt låta solen skina så mycket så att när vi stod i dess sken höll vi oss varma! 

Ankor och solnedgång

 
Vardagslycka är ...
Att hälsa på ankorna vid dammen. 
Att se solen gå ner och speglas i vattnet. 
Att höra fåglarna kvittra. 
Att dofta på kvällens natur och mystik. 
Att känna tryggheten från en hand i ens egen. 
Att hitta en hängmatta och gunga tillsammans, fulla av skratt och kyssar.  
 
 
Oh, to be young and in love! 

Några lyckliga stunder

 
Lyckan for genom mig när jag var ute och sprang häromdagen. Plötsligt bubblade den magiska, glada känslan upp som ett litet fyrverkeri inuti mitt bröst, och började studsa runt - upp i huvudet och ut i armar och ben. Det var lite som att befinna sig i en dröm, där jag såg allt omkring mig genom nya, positiva ögon: det sköna solljuset som smet mellan träden, de blommande vitsipporna överallt och färgstarka blad som försiktigt slagit ut kring motionsspåret.
 
Det var frihet att springa, full av ork, och i bara ett lager kläder på benen och två på överkroppen. Jag mimade med min peppande musik när jag var ensam i spåret (och ibland även när jag mötte folk, haha - jag kunde inte låta bli)! Vilka fantastiska känslor det var! 
 
 
 
Andra fantastiska känslor kan man ju få när man får den här läckra synen. Hemma hos Olivia avnjöt jag och gänget igår en riktigt god måltid bestående av pannkakor med grädde, nutella och sylt, samt fruktspett! 
 
 
 
Dessutom kan jag inte låta bli att le när jag skådar den är bilden och tänker tillbaka på vår mysiga stund tillsammans, jag och mina vänner! Therese, Anniina, Olivia och Joel är fyra busiga själar som jag är glad att jag har funnit här - min egen lilla Göteborgsfamilj! 

Våren gör sitt bästa

 
Det känns som att våren får slita mer än vanligt i år för att vara sitt vanliga sköna jag. Alla klagar på att saker inte sker tillräckligt snabbt; värmen, blommorna, bladen och ljuset - allt borde ju ha anlänt för länge sedan, varför ligger våren på latsidan? 
 
Vad vet vi egentligen om hur våren kämpar? Det kanske är jobbigare än vanligt att få alla eleganta små krokus, vitsippor och tussilago att växa fram i slopande backar. Våren kanske gör sitt allra bästa för att mota bort molnen och locka fram solskenet.
 
Mitt bland allt längtande eftersom det som komma skall, och det som vi tror är tusen gånger bättre, glömmer vi bort att uppskatta det fina som redan finns omkring oss. 
 
 
 
Just nu försöker jag att uppskatta livet som det är just nu och göra mitt allra bästa för att sluta oroa mig för jobbiga småsaker och istället vara glad för positiva småsaker. Beundra när solljuset reflekteras vackert i havet kring mina föräldrars hus, skratta alldeles för länge åt tokigheter tillsammans med min syster, känna tryggheten som mina föräldrar inger, njuta av att läsa mina gamla favoritböcker och vara nostalgisk när jag ser på filmer jag älskade när jag var liten. Vara nöjd med allt som livet ger. Sträva för att hålla huvudet över vattnet och att alltid se det positiva, även när det verkar som att de inte finns. 
 
 
 

Hur jag träffade min pojkvän

 
Jag har fått en del nyfikna kommentarer om den nyaste personen som jag har introducerat på min blogg: Fredrik. Hemlighetsfullt började jag beskriva honom som "mitt sällskap" i början av detta året, medan jag samtidigt hade lite intetsägande bilder från våra middagar där hans händer kunde synas på andra sidan av matbordet. Samtidigt som han blev en större del av mitt liv dök han upp successivt mer på bloggen för att slutligen presenteras som min pojkvän. Så nu tänkte jag berätta lite om honom och hur det hela gick till när vi blev ett par! 
 
 
 
Hur träffades vi? Jo, sanningen är den att vår romans startade på inget mindre än Tinder! I höstas var jag nyfiken på appen och om det verkligen fanns några trevliga människor där. Efter chattande med många som inte alls passade mig, slutade det med att jag gick på dejter med tre personer, varav den sista och avsevärt bästa var Fredrik.
 
Från första stund då jag läste hans profil blev jag hejdlöst intresserad; han beskrev sig med ord som "snäll", "stort hjärta", "busig" samt att han gillade både matlagning, träning och bugg! Direkt tänkte jag att den här killen var jag tvungen att swipa ja på! Som tur var återgäldade han högerswipandet och den goda känslan bara fortsatte när hans första meddelande till mig började med den underhållande frasen: "Hej Viktoria, din glada alptopp!"
 
 
 
I mitten på december gick vi på vår första dejt, som jag senare på kvällen i min dagbok beskrev som "den bästa dejten jag någonsin haft" (plus många utropstecken). Vi promenerade runt i det julupplysta Göteborg i två timmar och bara babblade på. Vi hade enormt mycket gemensamt; både intressen och värderingar, och det kändes som att vi hade samma livsinställning, nämligen den där positiva "se-allt-från-den-ljusa-sidan"-attityden. Han avslutade dejten med att pussa mig på kinden som en riktig gentleman. En andra dejt var helt självklar. 
 
På vår andra dejt tog vi en springtur på eftermiddagen och sedan överraskade han mig med att ha bokat bord på den franska restaurangen Ma cuisine på kvällen! (Se bild ovan). Vi tog de första bilderna på varandra och jag fick skryta lite med mina franskkunskaper när jag pratade med servitören. Hela tiden förvånades jag över hur vi hittade nya, spännande samtalsämnen utan att ens anstränga oss, och hur mycket tid vi spenderade åt att skratta tillsammans. Samtidigt som det kändes som att jag umgicks tryggt med en god vän fanns det en gnista i luften som gjorde mig nervös, pirrig och fnittrig. 
 
 
 
På vår tredje dejt spenderade vi nyårsafton tillsammans och vi hade det fullkomligen fantastiskt! Han höll om mig när vi tittade på fyrverkerier i hamnen, och resten av kvällen lagade vi mat tillsammans hemma hos mig under tiden som klassisk musik spelades i bakgrunden. Medan vi avnjöt vår trerätters pågick djupa samtal för att lära känna varandra bättre (till exempel gjorde vi några av de 36 frågorna som "leder till kärlek", fast som jag tycker fungerar på så väl dejter som vänner för att starta intressanta diskussioner!)
 
 
En av de hemliga, intetsägande middag-plus-Fredriks-händer-bilderna, hehe. 
 
Vi började umgås mer och mer. Alltid hände det något kul - pusslande, spela shuffleboard, spela monopol, prata, skratta och laga många fina middagar. Allt kändes så rätt. Några dagar innan min födelsedag (14 jan) kom jag hem till honom på kvällen efter en heldags plugg. Knappt hade jag kommit innanför dörren innan han höll om mig och sa: "Jag hade tänkt vänta till din födelsedag med att fråga... Men du är så vacker ikväll att jag inte vill vänta. Vill du bli ihop med mig?". Jag smälte av lycka! Svaret var ett solklart "ja". På självaste födelsedagen fyra dagar senare kom han hem till mig med rosor på kvällen! 
 
 
Jag lärde mig massor av saker om honom - som hans stora passion för cyklar. Vi presenterade varandra för våra respektive familjer och vänner. 
 
 
Vi gör massor av saker tillsammans - som till exempel att motionera (vi båda ska springa Göteborgsvarvet!)
 
 
Han har blivit en av de viktigaste personerna i mitt liv. 
 
 
... och jag älskar honom! ♥ 

Grillningspremiär i Slottsskogen

 
Jag har varit helt bortsvept av lycka över solljuset som har värmt oss de senaste dagarna; därför bestämde jag och några vänner för att njuta fullt ut av det genom en grillkväll i fredags! Slottsskogen gungade av livemusik från en scen en bit bort och över de stora gräsmattorna fanns mängder med andra gäng som grillade, spelade fotboll och umgicks i det fina, våriga ljuset! 
 
 
 
Jag hade längtat länge efter grillpremiär och blev inte besviken! Engångsgrillarna fick vi sprutt på direkt, och det doftade så där härligt! Vi grillade korv, halloumi och avslutade med... marschmallows! 
 
 
 
Solen värmde visserligen, men på marken var det kallt och de kyliga vindarna nöp tag i både fingrar och näsor. När solljuset gradvis försvann bakom trädtopparna fick vi värma oss på grillarna samt hade min syster Veronika lite välkommen gympa med oss, haha! 
 
 
De glada grillare som deltog var Anniina, Olivia, Veronika, jag och Fredrik (och Malin bakom kameran!). 
 
Plus att glädje och kramar värmer upp lika bra! 
 
 
Vi spelade kort, pratade, skrattade, grillade, sparkade boll, frös, värmde oss och hade det supertrevligt tillsammans! Det var en lyckad kväll - fast nästa gång tycker jag vi väntar tills det blivit lite varmare, haha! 

1°C och frukost på balkongen

 
God morgon i vårljuset! Tidigt denna morgon trotsade jag den enda grad som hängde i luften, för att få njuta av morgonljuset på min balkong! Jag intog min frukost väl påklädd och värmde händerna på tekoppen medan jag funderade över denna fredagens möjligheter. Det var lätt att ha ett öppet sinne i det där gulrosa ljuset som lyste upp himlen var magiskt och i tystnaden som fullkomligen sjöng ut lugn och ro. Det här kommer bli en bra dag, tänkte jag.
 
Ha en strålande dag du med! 

RSS 2.0