Historien om min pluggångest och sjukskrivning

 
 
Om du är en regelbunden läsare på min blogg kanske du har märkt att det har varit ovanligt få inlägg på sista tiden, och när det väl har varit inlägg har det mest varit korta sådana om roliga saker jag har gjort, där jag inte har nämnt plugg eller skola alls. Det som jag tänker berätta om nu är jobbigt men viktigt för mig att skriva. Inte för att jag känner att jag har någon skyldighet att jag måste berätta allt privat som händer i mitt liv, utan för att processera det som har hänt och för att min historia kanske kan vara till hjälp för andra som också kämpar med samma problem. 
 
Det här året har hittills varit väldigt kämpigt för mig, på grund av att jag har upplevt väldigt mycket stress och ångest. Innan jag själv upplevde riktiga ångestattacker själv visste jag inte hur otroligt hemskt ångest kan vara. Visst hade jag haft lite pluggångest dagarna innan tenta, vilket var ett jobbigt moment, men som jag visste alltid gick över inom några dagar. Jag kunde se förbi oron och tänka: "Ja, den här tentan är viktig, men det finns viktigare saker. Jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom". Men så plötsligt var det svårt att tänka så. 
 
Jag skulle tro att det hela började i höstas när jag kom efter med läsårets första tenta i fysiologi. Då repeterade jag till omtentan istället för att plugga på det som resten av klassen gjorde - vilket gjorde att jag kom efter med den tentan när jag väl klarade omtentan. Att plugga dubbelt (gå på föreläsningar om dagarna i ett ämne och sedan plugga något helt annat på kvällen) var jättejobbigt, för det fanns aldrig tid för vila, men alltid tid för att klandra mig själv för att jag hade kommit efter. Det fanns alltid något mer att göra, och varje stund då jag inte pluggade hade jag dåligt samvete. Samtidigt fick jag lägre och lägre självförtroende och fick svårt att övertala mig själv att jag skulle klara det jag väl tog mig an - för erfarenheten det senaste halvåret sa att oddsen var störst att jag skulle misslyckas. 
 
Men jag kämpade och studerade på i alla fall - jag hade ju alltid varit en positiv och stark person! Jag klarade den lilla embryologitentan i januari, men kunde knappt njuta av den lilla segern när jag hade så mycket efter mig. Sedan startade den stora anatomikursen i slutet av januari. Det var mycket information och mycket självstudier. Jag hade redan spenderat väldigt mycket tid ensam i min lägenhet under hösten, när jag pluggande till omtentor. Det blev jobbigare och jobbigare att helt enkelt sätta mig vid bordet och ta upp datorn. Jag var ensam väldigt ofta, det var mörkt ute större tiden av dygnet och plugget gav mig ingen kärlek. Jag började gråta ofta. 
 
En gåva från himlen under den här tiden var (och är fortfarande) mina tre grannar: min syster Veronika och min vän Malin (som båda flyttade hit under vårkanten och gav mig lite mer sällskap) samt min pojkvän Fredrik (en livräddare som förgyllde i alla fall två timmar av mitt dygn på kvällen)
 
Utbrottet kom en dag när jag var med om något under anatomikursen som var väldigt jobbigt för mig. När jag kom hem efteråt den dagen fick jag min första stora ångestattack, som är det värsta jag har varit med om. Jag storgrät på ett desperat, vettskrämt sätt. Under en ångestattack slår man ju igång en rädsloreaktion i kroppen, och att säga att jag var rädd var en underdrift. Jag var ensam i min lägenhet en ljus eftermiddag, men det kändes som att något skulle hoppa fram bakom varje hörn och mörda mig. När jag hade gråtit någon timme i sängen tog jag en dusch, men det trånga utrymmet pressade på mig från alla håll och jag var säker på att någon var på andra sidan draperiet väntandes med en kniv. Jag flydde fortare än kvickt, men när jag fumlade med handduken gjorde den ett ljud en bit bort från mig (vilket fick mig att tro att någon främmande verkligen var där) och då kom chocken. Jag hyperventilerade kraftigt, tårarna sprutade ostoppbart, hjärtat dunkade frenetiskt, adrenalinet pumpade och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
 
Det var som den värsta mardrömmen jag någonsin upplevt. 
 
 
 
 
Alla ångestattacker går över dock. Jag försökte fortsätta plugga en tid efter detta, men det blev bara jobbigare och jag fick mindre och mindre gjort. Hela tiden hängde stress och ångest över mig. Det kändes som att ångesten tog det som var jag och förvred det till något som jag inte kände igen mig i. En felaktig spegelbild av det som var jag, utan allt det bästa som gjorde mig till mig. Att inte känna mig som mig själv gjorde mig väldigt rädd. Jag visste hur jag brukade vara, men plötsligt visste jag inte hur jag skulle vara den personen längre, men jag ville det desperat. Jag kunde oftast hålla uppe fasaden av mitt gamla glada jag när jag var runt folk, men när jag var ensam var det hemskt. 
 
I mitten på mars kom anatomitentan, men flera ångestattacker innan tentan hindrade mig från att ge den ett försök. Istället, med hjälp och råd från min familj, bestämde jag mig för att ta ett halvsårs uppehåll från läkarprogrammet, från då till oktober. Jag hade tänkt försöka vänta till sommaren för att vila (och för att ta igen mina två missade tentor), men jag kunde inte vänta så länge. Jag behövde en paus DIREKT. Ingen ska behöva gråta sig genom plugg eller arbete. När jag väl tog beslutet om uppehåll var det som att vikten av ett hus lyftes från mina axlar. Jag blev sjukskriven och träffade läkare, studievägledare och psykolog. Alla var mycket förstående, och jag insåg hur mycket hjälp det fanns att få och - framför allt - att jag behövde den. 
 
Så nu de senaste fyra veckorna har jag (med råd från psykologen) försökt fokusera på att komma tillbaka till den version av mig själv som jag kände att ångesten stal från mig, genom att göra saker som får mig att må bra - och därför har min blogg det senaste bara handlat om sådant. Jag har bara tänkt på mig själv och gjort roliga saker: läst massor av böcker, varit ute i naturen på promenader och springturer, träffat vänner och pojkvän, åkt på små resor till både min och Fredriks familj, lagat god mat och kollat på filmer och serier. Även har jag försökt bekämpa lite rädslor, som att vistas i skolan och att plugga, vilket blir lättare hela tiden. 
 
Nu känner jag att jag verkligen är på väg åt rätt håll. Ångestattackerna är färre och mer lätthanterliga. Jag gråter mindre och skrattar mer. När det kommer någon trång känsla i bröstet (som är den första indikatorn för mig), försöker jag bara att acceptera den och hitta vad det är som ger känslan. Jag försöker få mig själv att stanna kvar i den obehagliga känslan istället för att fly den, och då mår jag mycket bättre efteråt, eftersom det känns som att jag övervunnit den jobbiga känslan. 
 
Sammanfattningsvis pluggar jag inte just nu eftersom jag är sjukskriven. Den kursen som mina kursare läser nu (patologi) kommer jag att gå till hösten - det vill säga att jag tar en paus i termin 4 och återupptar den i slutet på oktober. Visst känns det tråkigt att inte gå i samma klass som alla mina vänner, men det är det värt för att tillfriskna och må bra. Att bli läkare är fortfarande något jag verkligen vill, för jag tycker att läkarprogrammet är kul och meningsfullt - men just nu behöver jag en paus. Under tiden ska jag fortsätta återhämta mig för att sedan ta igen de tre tentor som jag ligger efter med - och även ska jag försöka att vara den positiva, livsälskande Viktoria som tänker: "Ja, det är jobbigt just nu, men jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom!".  

Comments

Daniella Chanelle

Hur gick du till väga för att få tid hos psykolog och läkare så fort? Jag har stått i tid för psykolog och sjukskrivning i snart sex månader utan att få någon hjälp. Kanske gör jag fel, gick fel väg för att få hjälp, tänkte jag nu när jag läste ditt inlägg.

Du är stark som skriver det här. Jag kan tänka mej att det är många som är i samma sits som du utan att våga ta studieuppehåll. Kram <3

Svar: Hej Dani! Jag gick till vårdcentralen på en akuttid för att träffa läkare och bli sjukskriven, och sedan hade jag turen att jag fick träffa en psykolog på Akademihälsan - en institution som vårdstuderande kan söka sig till om de har problem relaterat till studierna. Jag hoppas att du får den hjälp du vill ha, och tack för den fina kommentaren! Kram på dig!
Viktoria

2016-04-24 @ 19:15:09
URL: http://vapenbroder.blogg.se/

p

hej
jag tog ett uppehåll med, hade en del resttentor (pluggar läkarpr. utomlands) som gjorde mej utbränd.Jag gjorde som du, hade skoj och tog det lugnt, gjorde helt enkelt allt sånt som fick mej att slappna av, lovade mig sj att inte öppna någon med.litteratur alls, vilket gjorde sp att jag "i smyg" brukade läsa, lite i taget, så att jag hade en "hum" om mina omtentor öndå...
Många tror att det gäller att vara stark för att att klara av en utbildning (läkarprog.eller vad som helst), jag tror mer att det handlar om Vilja, Vill man något, så kommer man på något sätt bana sin väg dit.
En sak till, när du väl e i de övre terminerna, eller när du en dag står som läkare med diplomen i handen, då kommer du ha glömt bort denna uppehåll du tog, eller dina omtentor och allt jobbigt kring de hela.

Svar: Hej p! Jag tror att du har rätt i att man måste vara stark för att klara en utbildning. De flesta utbildningar ÄR jobbiga, men det handlar nog om att känna sig själv och sina gränser och försöka hålla sig inom det området. Tack för kommentaren!
Viktoria

2016-04-24 @ 20:41:20

Mimmi

Starkt av dej att skriva det här. Säger som Dani här ovan - det är säkert många som känner precis samma sak som du. Kram!!

Svar: Tack så mycket, Mimmi! Precis, jag tror definitivt att det är fler än man tror. Kram!
Viktoria

2016-04-24 @ 20:57:13

Jenny Ekholm

Även om det inte känns som det i dagens samhälle är det riktigt starkt och modigt att faktiskt stanna upp och säga stopp. I dagens samhälle ska man göra allt för att vara någon, och det är bara "klena människor" som "ger upp", men det stämmer absolut inte! Att känna sin kropp tillräckligt för att säga ifrån och att ta ett steg tillbaka kräver mer mod än att fortsätta kämpa för att sedan få bestående men. Alldeles för många människor går i väggen idag, och du var tillräckligt klok att stoppa det i tid. Du är bäst!

Svar: Tack så mycket, Jenny! Dina kloka ord uppmuntrar mig verkligen och jag håller fullständigt med om att det handlar om att känna sig själv och sin kropp tillräckligt för att veta när man har haft nog. God självkännedom är guld värt om man har det, för ibland är det svårt att se vad som är jobbigt för en. Tack för din fina kommentar!!
Viktoria

2016-04-24 @ 21:13:01
URL: http://garngalning.blogg.se/

J

Starkt att du vill berätta om detta här! Jag känner med dig och vet att det är en otroligt jobbig situation att vara i. Jag hade exakt samma problem i höstas och bestämde mig till slut för att hoppa av läkarprogrammet pga. all press jag satte på mig själv och att det inte kändes rätt. Var sjukskriven hela hösten för ångest och depression och började nu i våras på en annan utbildning som känns mycket bättre för mig. Mår fortfarande inte bra och har tyvärr inte turen att ha lika många att anförtro mig åt kring detta som du verkar ha, men har iaf kommit en bit på vägen. Tänker på dig och ger dig en stor styrkekram! Du kommer ta dig igenom detta även om det inte alltid känns så. Kram :)

Svar: Tack så mycket, J! Jag är ledsen att höra att du har upplevt samma sak, men vad skönt att du hittat en utbildning som du tycker passar dig bättre. Jag har också funderat kring om läkarprogrammet är rätt för mig, men än så länge har det fortfarande samma dragningskraft som innan, så jag får se hur det utvecklar sig. Hoppas att du också kämpar dig igenom situationen, för precis som du säger kommer vi ta oss genom detta. Tack för att du delade med dig! Kram!
Viktoria

2016-04-24 @ 22:01:14

teruko

Önskar dig all framgång med att hitta tillbaka till ditt "gamla" jag! Såå klokt att ta en studiepaus, du hinner allt så småningom. Livsglädjen är förutsättningen för allt, så stort lycka till! Säger som övriga här: starkt berättat.

Svar: Tack så mycket, teruko! Jag blir bara mer och mer positiv till pausen och känner att det är helt rätt, och jag har ju hela livet framför mig och massor av tid att bli klar!
Viktoria

2016-04-24 @ 22:50:37

Teres major ;)

Många, många styrkekramar till min starka och modiga vän!

Svar: Stort tack, fina du!!
Viktoria

2016-04-24 @ 23:40:31

jessica

<3 det blir bättre. det blir alltid bättre. (men det vet du ju)

Svar: Visst är det så. Tack för stödet!
Viktoria

2016-04-25 @ 14:01:35

Zsonya

Hej! Väldigt starkt av dig att våga ta det beslutet att sätta din hälsa först! Man måste leva också :)
Jag undrar om du kan hjälpa mig med något? Jag har läst att du är super på franska och jag vill skriva till en väninna som bor i Paris på franska men jag är ingen vidare på det, hur skriver man detta: Hej! Jag hoppas du mår bra och njuter av ledigheten. Här skickar jag ett paket till dig och din familj som är fylld med svenska souvenirer och annat gott. Tänker på dig varje dag och hoppas vi kan träffas snart igen! puss och kram!
uppskattar hjälpen och ta hand om dig, tack !

Svar: Hej! Tack så mycket för komplimangen och visst kan jag hjälpa dig med översättningen! Det kanske inte blir perfekt, men hon kommer förstå vad du menar, haha! "Salut! J'espère que tu vas bien et que tu profites de ton temps libre. Voilà, je t'envoie un colis qui est plein de souvenirs suédois et d'autres choses, pour toi et ta famille. Je pense à toi tous les jours et j'espère qu'on peut se revoir bientôt! Bisous!"
Viktoria

2016-04-25 @ 15:18:37

Emelie

Du har tagit stora kliv på sista tiden, och att skriva om det här visar bara hur långt du kommit i dig själv. Jag är så oerhört imponerad och stolt över dig, och jag tycker du är så klok! Du är en sann läkarstudent, för ingen vettig framtida läkare skulle riskera sin hälsa på det där sättet.

Jag är en av alla som finns här för dig när du behöver hjälp, kära vän, även om det är från det egna huvudet...!

Svar: Tack så mycket, Emelie! Det var skönt att få det skrivet, trots att det var många tårar inblandade - det kändes som att jag mer accepterade vad som hade hänt. Du är ju drottningen av psykologi, så klart att jag vänder mig till dig om jag har orosmål! Tack vännen!
Viktoria

2016-04-25 @ 16:12:59
URL: http://sockerskrin.blogspot.se

Lina Carlsson

Otroligt klokt skrivet. Jag var i ungefär samma sits under mitt andra gymnasieår men gjorde aldrig något åt det vilket var ett fruktansvärt dåligt beslut.

Det finns ingen skam till att behöva ta en paus för att plugget känns överväldigande och det säger ingenting om din potential, bara att du är så otroligt klok som lyssnar på dig själv. Ännu större är att du vågar berätta om det, psykisk ohälsa brukar vara så otroligt tabu och jag hoppas att vi snart bryter den tabun.

Vila upp dig, andas, njut av allt underbart här i livet så tar du tag i plugget senare med förnyade krafter. För du kommer att fixa det, det tror jag alla vi som läser din blogg vet. Ta hand om dig nu, för din hälsa är det allra viktigaste!

Svar: Tack för de stöttande orden, fina Lina!
Viktoria

2016-04-25 @ 17:21:30
URL: http://terranivium.blogg.se/

em

Du är fantastisk Vickan,

ångest är ett stort svart hål och jag är så ledsen att du drabbats, men jag vet att du kommer ta dig igenom det här. <3

Svar: Tack kära du! <3
Viktoria

2016-04-25 @ 17:54:53

Mary

Hej! Tack för att du skrev det här. Jag vet att du gjorde det för din egen skull, men det hjälper också många andra.
Jag läser mitt tredje gymnasieår nu. Det är mindre än 50 dagar kvar till studenten och jag ligger så mycket efter att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så frustrerande och jag mår så himla dåligt för jag vet inte om jag ska trycka på hårdare eller ta en paus. Det är så mycket verkligen. Jag har alltid haft toppbetyg i gymnasiet och om jag inte fixar de nästan 15 gamla inlämningarna och proven som är kvar så kommer jag inte ha toppbetyg längre. Det känns som att allt är förgäves då. Jag vet bara inte var jag ska ta vägen. Om jag ska fortsätta kämpa och bränna ut mig eller om jag ska ge upp, om än så bara för ett tag. Har du några råd? Kram.

Svar: Hej Mary! Jag är ledsen att du har det så kämpigt, och nu är det inte långt kvar för dig. Bara du kan känna om du orkar lägga krutet eller inte. Om du kan, så kör hårt säger jag - men om det inte går så är det också okej. Du är värd så mycket mer än dina prestationer. Jag hejar på dig! Kram!
Viktoria

2016-04-25 @ 18:02:55

Emmelie -Mamma till två, ssk-student och kär.

Men vilket modigt o ärligt inlägg, sådär känner jag med plugget med efter 2 av 3 år gjorda . Har också hamnat lite efter och det tar knäcken på en att ständigt tänka på sånt.
Kram på dig

Svar: Kämpa på! Du tar dig genom det här! Kram
Viktoria

2016-04-25 @ 19:36:29
URL: http://www.emmgus.blogg.se

Erica

Så starkt av dig att dela med dig av detta! Förstår dina ångestattacker trots att jag inte själv haft det. Har dock upplevt stark ångest och prestationsångest till studierna många gångar. Ibland känns allt så jäkla tufft. Tycker du är SÅ duktig och gör helt rätt i att ta en paus för att du känner att du behöver det. Du får njuta ordentligt nu och bara göra sånt du känner för!

HEJA DIG!

Svar: Tack så jättemycket, Erica. Det värmer så mycket!!! Stor kram på dig!
Viktoria

2016-04-25 @ 20:04:51
URL: http://ericaskyllkvist.se

Danielas Dagbok

kram!!

Svar: Kram!
Viktoria

2016-04-25 @ 20:35:40
URL: http://ddanielas.blogg.se

Emma

Jag vill böja med att säga att jag hoppas och önskar att du hittar tillbaka till ditt gamla jag så snart som möjligt, du verkar vara en sådan underbar person. Det är väldigt starkt och bra av dig att kunna prioritera ditt mående och samtidigt (ändå) försöka se allt från den ljusa sidan och finna lösningar. All lycka till dig!

Jag vill också passa på att ställa en fråga: Innan du började studera på universitetet, hur mycket skulle du säga att du kunde om den typen av biologi som man läser för att bli läkare? Jag menar, jag går andra året på gymnasiet nu och att bli läkare är en dröm jag har, men jag känner att, efter att ha sett flera av dina inlägg innehållandes massor av begrepp, jag inte förstår någonting alls av det... Hur mycket förkunskaper krävs egentligen?

Kram på dig, fina Victoria!

Svar: Hej Emma! Tack så jättemycket för peppen och dina vackra ord till mig! Och oroa dig inte - jag kunde inte ett skvatt om all den biologi som jag kan nu innan jag började här heller. Det gör väldigt, väldigt få ;) Att enbart ha gått naturprogrammets biologi-, fysik- och kemikurser räcker, för då har tillräckligt satt sig för att man ska kunna förstå läkarprogrammet. Jag lovar att de tar det långsamt i början! Kram på dig Emma!
Viktoria

2016-04-25 @ 21:14:56

Bea

Det här med ångest är långt ifrån lätt. Det är inte förrän man sitter i mörkret som man förstår själva betydelsen. Men det finns alltid en liten ljusfläck där i mörkret och det gäller att följa den. Hela tiden.

Jag känner inte dig personligen, men jag tror på dig. Jag tror på att du kan hitta ut ur mörkret och känna dig starkare än någonsin. Jag tror att du kan fixa det här. Ta din tid och vila upp dig. Du grejar detta! Heja!

Svar: Du har helt rätt i att ljusfläcken är värd att kämpa för, även när allt är mörkt omkring. När man kommer ut i ljuset är allt så mycket bättre. Oerhört tack för dina fina ord till mig, de värmer upp mig massor! Tack Bea!
Viktoria

2016-04-25 @ 23:24:07

Julia

Hej!

Jag känner inte dig, men jag hoppas verkligen att du mår bättre snart och att ångesten kommer släppa alltmer!

Jag hittade din blogg på ett lite roligt sätt - jag går nämligen T3 i gbg just nu och ska ha fysiologimuntan imorgon - så en dag googlade jag på "fysiologimunta" i hopp om att hitta några solskenshistorier (haha) och råkade då hamna här. Jag kan ju erkänna att jag också har haft stunder av ångest denna kursen, varit så himla trött på att den aldrig vill ta slut och legat vaken halva nätter för att jag har varit så stressad. Tack och lov fick jag tillbaka motivationen och stressen lade sig, men det var nog mest tur haha.

Det är starkt av dig att erkänna att det får vara nog och ta en paus - tror nog det är det bästa man kan göra mot sig själv - det finns liksom ingen mening med att driva sig så hårt så man riskerar hälsan. Styrkekramar :)

(Förresten... om du ska läsa patologin till hösten kommer du läsa den med min klass haha!)

Svar: Hejsan Julia! Haha, nämen vad kul sätt du hittade hit! Några solskenshistorier om fysiologimuntan kan du ju inte ha fått härifrån (hehe), men jag hoppas att du fixade den ändå! Fysiologin är lång och tuff, men kunskaperna är värda att kämpa för. Tack för dina fina ord till mig! Då ses vi på patologin i höst, du får komma fram och hälsa på mig, hihi :D
Viktoria

2016-04-26 @ 12:13:13

Elin

Du är så himla klok! Hoppas du mår bättre snart och som du säger, det löser sig i slutändan! Kram

Svar: Tack så mycket Elin!
Viktoria

2016-04-26 @ 18:54:29

Emma Nenzén

Hej fina Viktoria!
Har följt din blogg under flera år och det är så starkt av dig att skriva här! Hoppas att du mår bättre och passar på att njuta av livets goda!

Kramar 💕

Svar: Hej Emma! Vad kul att du har följt med mig på bloggen så länge! Tack så mycket för uppmuntrande ord och kram till dig också!
Viktoria

2016-04-26 @ 23:16:01

Linda

Jag körde slut på mig själv på samma sätt under gymnasiet så att jag tillslut var tvungen att ta medicin för att orka skolan. Sen tog det ett halvår av vilande och lugn innan jag så smått började känna mig som mig själv! Du är definitivt inte ensam ❤️ Och det känns som att det är mer regel än undantag att folk tar uppehåll på läkarprogrammet! Vad är väl ett halvår i ett liv? En föreläsare sa en gång till mig att varje motgång gör dig till en bättre läkare när du bemöter patienter. Även om det är oerhört svårt att känna så när man är mitt i det så hoppas jag att du kommer känna så sen! Lycka till, jag hejjar på dig! 💕

Svar: Vilka kloka tankar, Linda! Jag är ledsen att du också kämpade med skolan, hoppas att du mår bättre nu! Visst är det så att ett halvår egentligen är väldigt kort och jag tror absolut att det här kommer göra mig till en mer förstående läkare. Tack för peppen, kram!!
Viktoria

2016-04-28 @ 08:38:59

johanna.

Det gör ont i hjärtat av att läsa detta, känner igen mig så himla mycket. Jag var också på väg in i sjukskrivningen men valde att ta studieuppehåll och jobba istället. Vilket funkar bra ibland och mindre bra ibland..
Hoppas på att du kommer må bättre snart och kunna ta upp dina studier igen (om det är det du vill)!

Svar: Det är svårt att hitta exakt rätt väg - sjukskrivning, uppehåll, jobb? Jag har funderat fram och tillbaka mellan alla vägar. Jag tror att man helt enkelt får göra det bästa av situationen och försöka välja det som får en själv att må bäst. Tack för fina ord till mig, ha det underbart, Johanna!
Viktoria

2016-04-28 @ 15:14:37
URL: http://blikvar.blogg.se/

Hanna

Världens bästa Viktoria!! <3 Du som sprider så mycket glädje genom dina inlägg, jag hoppas att du snart kan känna din inre frid igen!! Jag blir så glad att läsa att du fortfarande finner läkarprogrammet som meningsfullt, men samtidigt har sundheten att ta en paus för att ta hand om dig själv. Varma kramar från ett Viktoria-fan!!

Svar: Haha, vilken sprudlande glad kommentar från dig, Hanna! Nu blev jag så glad! "Viktoria-fan", hahaha! Tack för att du ser min glädje genom inläggen, jag hoppas att det kommer bli ännu mer sådant framöver. Många kramar till dig från ett Hanna-fan! :D
Viktoria

2016-04-28 @ 15:32:06

Nicole Råsberg

Hej Viktoria! Va fint att du delar med dig även av det som är svårt. Du är fantastisk och även om inte jag känner dig så väl så vet jag att du kommer bli en fantastisk läkare :) Det är bra att du stannar upp och lyssnar på din kropp, det blir bäst i längden. Jag ska också ta uppehåll till hösten för att finna motivation och energi :) Lycka till på fysiologitentan!

Svar: Hej Nicole! Tack så jättemycket för komplimangen, vad snäll du är! Jag hör fler och fler som tar uppehåll nu - det verkar vara mer regel än undantag på läkarprogrammet, och jag tycker det är helt rätt val för mig. Hoppas att du får tillbaka energin och peppen i sommar och under uppehållet! Ha det fint!
Viktoria

2016-05-26 @ 20:46:43

Anonym

Åh! Jag läste ekonomi på Handels innan och jag halkade efter och allt blev ett enda stort mörker. Jag ville ju så gärna klara alla kurserna att jag liksom körde på ändå och tillslut precis som dig pluggade hela hela tiden. Fruktansvärt är det och vet exakt vilket mörker du var i under denna period. Betyder så otroligt mycket att du skriver om sånt här tror jag! Många som är i din sits men inte pratar om det! Kram ❤

2017-01-24 @ 01:07:49


Name
Remember my name

E-mail (will not be published)


Blog Address


Dear Viktoria,

Trackback
RSS 2.0