Min Göteborgsvarvet-saga

 
Jag kan knappt tro att det är sant, men jag klarade Göteborgsvarvet!!! Tillsammans med mina underbara vänner Anniina och Olivia tog jag mig över startlinjen, kämpades tillsammans med dem och lyckades slutligen ta mig i mål! Jag måste erkänna att jag verkligen inte visste vad jag gav mig in på - jag hade svårt att föreställa mig när folk sa att Göteborgsvarvet var något av det jobbigaste de har gjort i hela sitt liv, men nu vet jag att de hade helt rätt. Här kommer min Göteborgsvarvet-saga! 
Bild: Malin B
 
 
 
Det hela började med att tre tjejer var lite tokiga och bestämde sig för att anmäla sig till GöteborgsVarvet 2016. Det var hösten 2015, och jag, Olivia och Anniina hade varit ute och sprungit tillsammans ett par gånger förut och bestämde oss för att vi ville ha ett mål att träna mot. Så helt oanandes om vad som väntade oss skickade vi in våra anmälningar och kände oss grymma! 
 
Uppladdningen för mig har varit att försöka springa regelbundet, ungefär 3 gånger i veckan där två distanser är lite kortare (4-8 km) och en är lite längre (8-14 km). Detta har fungerat bra, förutom att jag hade problem med benhinnorna under två månader i vintras och inte kunde springa då, men före och efter har det gått fint!
 
Något som jag verkligen har uppskattat under våren är att ha sprungit mina längre springturer tillsammans med andra personer som också har tränat till Göteborgsvarvet: Anniina, Olivia och min pojkvän Fredrik. Att få tiden att gå medan man springer långt är mycket lättare om man springer tillsammans med någon annan. Då är det superbra att springa i en lugn takt, så snabbt att det är lite ansträngande att prata, men att det går. Sedan när jag har sprungit själv och lyssnat på musik har jag ökat tempot lite mer. 
 
 
 
Så plötsligt kom den 21 maj. Jag och Anniina gjorde oss i ordning hemma hos mig och vi skrattade åt att det vi var mest oroade för var att nummerlappen skulle sitta snett (det var overkligt kruxigt att få den rak och centrerad). Vi mötte upp Olivia och insåg att vi tre var rena rama regnbågen tillsammans, fulla av pepp och våriga färger! 
 
Runt Slottsskogsvallen var det fullt av folk och liv och köer till toaletter. Vi vandrade runt tills vi hade koll på området och jag var fascinerad av allt omkring mig, eftersom jag aldrig hade sett Göteborgsvarvet förut! En stund stod vi och kollade på upploppet där trötta löpare joggade i mål och jag funderade på hur det skulle vara att själv springa där. Tänk att över 60 000 löpare tog sig i mål där! 
 
 
Bild: Malin B 
Slutligen blev det dags för start och några härliga nära och kära var där och hejade och fotade: mina föräldrar, min syster och min vän Malin! Solen sken och vi var lätt nervösa, men mest taggade, över vad som skulle hända! 
 
 
Jag vinkade adjöss till mina föräldrar för att ge mig av på min 21 km långa löptur! 
 
 
Bara några minuter efter att jag och mina vänner hade gett oss iväg så sprang Fredrik in i Göteborgsvarvets mål för tredje året i rad! Vi hade hoppats att vi skulle ses, men vi missade varandra precis. Han var sjukt duktig!!! 
 
 
 
Och så till själva loppet. Det. Var. Jobbigt. Vissa dagar när man springer känner man sig full av ork och energi, men denna gången var inte en av dem för mig. Jag fick håll efter 5 km, trots att jag åt mat över fyra timmar innan jag började loppet. Men till en början var det i alla fall lätt, och jag, Olivia och Anniina joggade i en lugn takt, småpratade lite emellanåt. 
 
Det kändes skönt att ha sprungit över båda loppets broar innan, för att veta ungefär hur det var, så jag visste att det inte var mardrömsbrant. Älvsborgsbron gick fint, men på Lindholmen efter 7 km (en tredjedel av loppet) började jag bli trött och deltog inte längre i pratet med Olivia och Anniina, utan kämpade lite med mitt håll. Jag kunde ändå uppskatta människorna som stod omkring och livebanden som stod utplacerade lite överallt och spelade musik. Varje gång det kom ett bra beat blev jag mer peppad, och varje gång jag hade chansen så high-five:ade jag barnen vid vägkanten! 
 
På Göta Älvsbron kände jag att mitt håll hade släppt och att det äntligen började komma mot slutet av loppet. Men det var långt ifrån färdigt så jag sa till Anniina och Olivia att jag ville ta det lite lugnare än dem och vi separerades långsamt. Mitt mål var att springa utan att gå (förutom vid vattenstationerna) ända in i mål, och det betydde att jag behövde ta det lite lugnare för att orka med. Vid Brunnsparken stod Veronika och Malin och hejade på mig, vilket peppade mig och gav massor av energi! Efter det gick det lättare än jag hade trott att ta mig uppför Avenyn.  
 
 
 
Den sista biten vet jag knappt hur jag orkade att sätta en fot framför den andra, men på något sätt lyckades jag hålla ungefär samma takt hela loppet - lite långsammare mot slutet. Det värkte i axlar, nacke, ländryggen, framsida lår, knän och fötter. Jag hörde en liten tjej heja: "Fortsätt springa, börja inte gå!" och det var så jag motiverade mig själv att orka springa de sista kilometerna. Jag uppmanade mig själv hennes ord i takt med mina fotsteg, och jag minns knappt vad jag såg omkring mig i slutet, förutom att jag tydligt minns de gula skyltarna där det stod: 18 km (bara 3 km kvar), 19 km (bara 2 km kvar) och 20 km (EN ENDA KILOMETER KVAR)
 
I en 20 meter lång uppförsbacke precis i slutet bestämde jag mig för att där var det okej att gå (annars hade jag nog svimmat). Direkt när jag kom upp för backen började jag springa och det kändes som att fötterna skulle domna bort under några steg, sedan var det okej igen. När jag kom in i Slottsskogen var jag lättad över att plågan snart, snart skulle vara över. 
 
När jag kom in på upploppet höll jag utkik efter folk jag kände och när jag såg Fredrik hänga över staketet, storleendes, blev jag så otroligt lycklig att jag sprang fram till honom, pussade honom rätt på munnen och skyndade sedan iväg för att avsluta vad jag hade börjat. Jag kom in på stadion och hörde Veronika och Malin ropa, heja och skrika samtidigt som jag såg målet och adrenalinen kickade in totalt - jag kände ingen smärta - och efter att ha vinkat till mina vänner gjorde jag det omöjliga och spurtade in i mål (som syns i bilden ovan). Jag som var SÅ TRÖTT. 
 
 
 
Dock fick jag betala för min spurttur, för när jag hade kommit förbi mål och tagit mig en bit fram fick jag mitt första astmaanfall någonsin (efter att ha haft astma i över 12 år). Jag fattade knappt vad som hände, men jag kände att jag hade svårt att få ut luften ur lungorna och min andning lät pipig, vilket gjorde att jag fick lite panik. Jag letade efter en sjukvårdare, men även om det fanns någon i närheten så såg jag dem inte, men jag hade svårt att koncentrera mig på någonting.
 
Jag bestämde mig för att fokusera på att fortsätta gå, eftersom jag visste att annars kan muskelpumpen ge upp och ge svimningsrisk. Under tiden höll jag armen framför munnen för att andas mot ett motstånd och blåsa ut luften långsamt så att lungorna tömdes (tack läkarprogrammet för att du lärt mig detta!!!). Attacken gick tack och lov över ganska fort, och sedan kunde jag lämna in mitt chip och ta emot medalj, banan, kexchoklad och vatten. 
 
Fredrik var den första som hittade mig, och han kramade om mig hårt och gav mig en ros. Det kändes som att jag äntligen var trygg, men ändå var jag gråtfärdig av utmattning och upplevde lite efterskalv av rädslan från astmaattacken. 
 
 
 
Vi hittade Anniina och Olivia, mina föräldrar, Veronika och Malin som alla var glada och grattade. Vi pratade och fotade, och jag tror att jag lyckades vara glad även om min insida fortfarande var ett känslokaos. Det var folk, ljud och rörelse överallt och jag längtade efter en säng, men var glad att jag hade klarat det! 
 
 
 
På kvällen masserade Veronika mig (tack och lov att hon har gått en massageutbildning!!) och när jag hade fått gråta en skvätt, ta det lugnt, äta och duscha kunde jag äntligen titta tillbaka på loppet och se det som något positivt. Det var roligt att höra folk heja, att ha varit en av de 60 000 löpare som hade sprungit och att inse att min hjärna lyckades få mina protesterande muskler att springa hela 21 km. För att inte tala om hur härligt upploppet var - det var det bästa av allt!!! Det är dessa saker jag mest kommer minnas. 
 
Göteborgsvarvet var megaotroligtsuperjobbigt - något av det tuffaste jag har gjort i hela mitt liv - men jag ångrar mig inte alls. Det är häftigt att ha genomfört det! Nu är jag en riktig göteborgare! (Blink, blink). Jag och Fredrik gick runt dagen efter som två stela pinnar och jag förmådde mig inte ens sätta foten utanför dörren, utan stannade inne för att plugga och chilla. Mina muskler värkte (och gör fortfarande idag två dagar efter loppet, fast det börjar kännas bättre nu) och jag hittade en blodblåsa och lite små skavsår, men jag överlevde!!! 

Comments

Din trogna läsare /Christian A

Hej Viktoria ! Blev lite rörd faktiskt när jag läste detta, så otroligt duktig du är. Riktigt bra kämpat. Jag beslutade mig för att göra detsamma och sprang faktiskt också Göteborgsvarvet detta år, då jag bestämde mig kort efter Sthlm Halvmara i sept för Gbg halvmara. Jag misstänker att vi var i samma startgrupp, #22/23? För jag hade startnummer 67606 och var därmed i 22án.
Med vänliga hälsningar/ Christian.

Svar: Hej Christian! Åh, vad glad jag blir att inlägget rörde dig! Jag försöker alltid sätta känslor i det jag skriver! Ja, vi var i samma startgrupp! 22! Hoppas det gick bra för dig :D Ha det fint!
Viktoria

2016-05-23 @ 20:08:55

teruko

Vilken prestation! Grattis!

Svar: Tack så mycket :D
Viktoria

2016-05-23 @ 22:58:51

Emelie

Du. Är. Fantastisk!

Svar: Hihi, naw! Tack!
Viktoria

2016-05-23 @ 23:58:38
URL: http://sockerskrin.blogspot.se

Emmelie - ssk student och mamma till två.

Heja dig, bra jobbat!

Svar: Stort tack!!
Viktoria

2016-05-25 @ 06:23:56
URL: http://www.emmgus.blogg.se

mormor

Duktig flicka som alltid.
GRATTIS
Nu börjar jag känna igen dej efter din problematiska vår. På en bild var du så lik mamma
så man kunde tro det var hon. Samma löpsteg.

Svar: Tack fina du! Haha, mamma tog den bilden och hon älskade den!
Viktoria

2016-05-25 @ 21:59:51


Name
Remember my name

E-mail (will not be published)


Blog Address


Dear Viktoria,

Trackback
RSS 2.0