Paris is always a good idea

 
Den bästa delen under hela Paris-vistelsen som ägde rum förra veckan var att träffa min fina värdfamilj igen. I början av juli for jag hem till Sverige igen efter ett år i Paris, och det var en tårfylld dag kan jag lova. Nu, efter ett halvår skulle jag äntligen få träffa dem igen! Med snö i håret och leende på läpparna lämnade Diana och jag Sverige i tisdags. Under hela resan var vi taggade till tusen! En behaglig flygresa tog oss till Beauvais flygplats och en busstur senare anlände vi under sena eftermiddagen till Porte Maillot i västra Paris. Bara ett stenkast från våra gamla hem. 
 
 
Från Porte Maillot skymtade vi Triumfbågen och jag gladdes stort åt att återse det bekanta monumentet igen! Den korta promenaden därifrån till området där vi brukade bo var som att vakna upp efter att ha sovit. Allt såg helt oförändrat ut och jag och Diana kände oss helt som hemma. Min hjärna var så nöjd över att vara tillbaka i våra kvarter och informerade mig upprepat om att "Det där känner jag igen! Åh, inne på den gatan vet jag vad som finns! Allt är helt som det ska!".  
 
Slutligen kom vi fram till parken där vi brukade leka med barnen och spejade omkring efter våra saknade små. Vi såg dem inte, men parkerade resväskorna vid sidan av parken för att vänta. Plötsligt ser jag på långt avstånd en rödhårig, vitklädd au pair vid namn Emelie, med en liten Valentin i den ena handen och en ännu mindre Adrien i den andra handen, och jag utbrister lyckligt: "Där är dem!". Jag var glad att se att de fortfarande såg ut som de små pojkarna jag avgudade och stod och väntade på dem medan de korsade ena övergångsstället efter det andra på väg mot parken och mig. När de slutligen hade gått över det sista övergångsstället så släppte de taget om Emelies händer och började springa fram emot mig. Känslorna blev för mycket - jag var så lycklig - och tårarna började falla när de kramade om mig samtidigt! ♥
 
 
När vi släppte taget om kramen tittade jag på dem så fokuserat att inget annat i världen fanns i den stunden förutom dem. De båda såg förundrat på mig för att jag grät - det var ju en konstig sak för en vuxen att göra - och jag behöll en var av deras händer i mina egna för att fortfarande hålla kvar kontakten. Nästan som att jag var rädd för att de skulle försvinna igen i ett halvår om jag släppte. 
 
 
Fantastiska lilla Valentin (numera 5 år) tittade leende och igenkännande på mig, och berättade att han var riktigt glad över att se mig. Det var jag så otroligt tacksam över, och han visade hur mycket han tyckte om mig om och om igen under dagarna.
 
Underbara lilla Adrien (numera 3 år) verkade också glad, men nästan lite fundersam över vem jag var. Lite som att han kände igen mig från någonstans, men kunde inte riktigt placera mig, och visste att han gillade mig, men inte riktigt varför. Under dagarnas lopp vann jag tillbaka det mesta av hans förtroende och omtycke, även om det inte var exakt samma som innan jag åkte då vi var väldigt nära.
 
Det värmde så mycket att pojkarna fortfarande ville umgås och leka med mig, prata med mig och lyste upp när de kände igen speciella lekar och sånger som jag alltid gjorde förr med dem! 
 
Barnen fick varsitt paraply med Blixten McQueen på (fortfarande en uppskattad favorit)! 
 
 
Senare under kvällen kom båda värdföräldrarna tillbaka och det var jätteroligt att träffa dem igen också! Jag hade verkligen saknat hela familjen, och min vän Emelie, och njöt alla tre Parisdagar av att umgås med dem! På dagarna umgicks jag och Diana med vårt kära Paris, på eftermiddagarna lekte vi med barnen och på kvällen umgicks vi med mina värdföräldrar. Barnen var verkligen ompysslade om kvällarna med hela fem vuxna personer som ville leka och kramas med dem! 
 
 
Eftersom mitt svenska hjärta har ett litet franskt hörn så kunde jag inte låta bli att fylla upp denna yta med massor av bisous, som jag så saknar i Sverige! Men att göra bisous med Adrien är farligt. En bisous leder till en kram, som leder till kittlande, som leder till brottande, som leder till ... 
 
 
 
... diverse skador. Men det är det värt alla gånger! All tid med barnen var min absoluta höjdpunkt av Parisvistelsen så jag var tvungen att berätta om detta först. Nästa gång jag skriver om resan kommer jag att berätta om de andra fantastiska delarna. Soliga dagar, härlig shopping och magnifika Eiffeltornet är bara början av dagarna i Paris! Slutsats: Paris is always a good idea. 

Une lettre ou deux ou trois ...

 
Jag älskar snigelpost, det känns mycket mer verkligt att få något i handen snarare än på datorskärmen. För någon vecka sedan slog jag mig ner vid skrivbordet och skrev flera brev, vykort och pysslade ihop ett gäng scrapbooking-kort. Pyssel är så mysigt! 
 
Några stämningsfulla höstkort skickade jag till ett par vänner för att meddela om min nya göteborgsadress, samt skickade jag ner några brev till Frankrike. Ett var till min franska värdfamilj, eftersom lille Adrien fyller år nu i dagarna! Jag blev jättenöjd med det enkla kort som jag pysslade ihop åt honom, det är det ovan! Det står: "Grattis på födelsedagen, Adrien. Ha en WROOM dag! Puss och kram! Viktoria". Han älskar bilar nämligen. Åh, franska minnen ... ♥
 
C'est vrai que Paris est dans le passé, mais ça ne veut pas dire qu'elle n'est pas dans l'avenir aussi... 
 
 
Valentin och jag ♥ / Adrien och Héloïse. Foton av Diana från Paris. 
 
P.S. Jag skypade med min värdfamilj idag!!! Åh, det var så underbart att se barnen igen, trots dåligt internet. Adrien pratade så duktigt och han öppnade mitt brev och mina presenter framför mig på Skype (skickade klistermärken och suddgummin i form av fordon). Alla var så glada! Jag berättade för mina värdföräldrar (båda läkare) om plugget och visade en bild på äggstockar ur boken jag hade framför mig och berättade att jag studerade embryologi - de skrattade igenkännande och verkade imponerade! Idag pratade en föreläsare om hjärtat och då tänkte jag på Caroline och Arnaud ... (hjärtspecialister) ... och drog en glädjens suck över vilken otrolig tur jag hade att ha hamnat i den familjen. 
 
Det var så kul att få prata med dem allihop igen! Där räknas även Emelie in, min efterträdare och goda vän som är expert på att njuta av Paris! Vi diskuterade våra liknande liv (vi har bytt plats, från au pair till universitetet och tvärtom) och hon inspirerade mig som vanligt! Det totala samtalet blev ungefär en timme och trots några sorgens bultningar i hjärtat är jag så glad nu efteråt! Längtar innerligt tills jag ska åka och hälsa på ... i vinter!!  

Au pair Q & A: Tackla barn som inte lyssnar

Käraste vänner! Även fast min au pair-tid är över droppar det in frågor på bloggen då och då i alla fall. Mestadels brukar jag referera till kategorin Frågor och svar, au pair eftersom det ofta kommer upp samma undringar. Det var inte lätt att lämna mitt liv i Frankrike, så jag försöker att gå vidare och inte skriva om det för ofta, men här var faktiskt en fråga som kändes för viktig för mig att dela med mig om till framtida au pairer för att hoppa över! Jag tycker ändå att det är viktigt att skriva sådant som jag själv skulle ha velat veta i början av au pair-tiden, så när man är erfaren får man dela med sig! 
 
 
Fråga från L
Hej!
Superbra blogg, väldigt roligt att få en inblick i ditt liv som au pair! Jag ska själv åka som au pair och har pratat med en familj ett tag över mail och även skypat med dom och mejlat deras gamla au pair.
 
Allt kändes bra men jag blev plötsligt osäker då mamman mejlar (väldigt bra att hon är ärlig) och skriver att de yngsta barnet på 4 år tror att hon är boss över deras nuvarande au pair och undrar om jag skulle vara bekväm med att ha henne under kontroll.
 
Jag har ju vetat att barn inte alltid lyssnar och kan vara svåra att ibland (fyraåringar vill ju gärna testa gränser) men hur tacklar du när barnen inte lyssnar. Hur får man respekt på bästa sätt? Hade vart tacksam för ett svar då jag verkligen gillar familjen men blir lite rädd för att inte kunna ha kontroll över barnen.. :)
 
 
 
Svar: 
Hej L!
Jag förstår din oro. Jag hade själv problem med att få barnen att lyssna i början, då framför allt eftersom jag kunde lite franska samt att mitt lugna, svenska ursprung höll mig från att våga höja rösten. I början är det okej att vara sådan, tills ni lär känna varandra lite bättre, men sedan skulle jag rekommendera dig att våga ryta till ibland.
 
Säg till dem en gång snällt att göra som du säger. Andra gången också snällt, men påminn dem om att det är andra gången. Tredje gången varnar du att om de inte lyder så [sätt in straff som föräldrarna föredrar]. För mig var straffet att barnen fick stå i "hörnet", där de fick en liten time-out på några minuter. Men om de är dumma någon gång, till exempel slår någon eller gör något farligt, så var inte rädd att höja rösten och säga att det de har gjort är fel (och varför) och sedan straffa dem.
 
Som au pair är du en del av deras uppfostran och de måste lära sig att respektera dig, annars kommer du inte kunna ta hand om dem och skydda dem. Den där ömsesidiga respekten kommer med tiden. Jag kan berätta för dig att jag märkte att mina barn tyckte mycket bättre om mig och blev mer bekväma med mig som en del av familjen när jag vågade sätta ner foten. Annars så visste de inte riktigt vart de hade mig. Om jag som au pair är stabil och sätter gränserna så kommer barnen att bli mer avslappnade och lugna runt mig. Det är vad jag har upplevt. Så klart ska du samtidigt vara snäll och uppmuntra dem när de är duktiga! 
 
Hoppas att det går jättebra för dig och att du får en kul tid som au pair! Lycka till! 

Fräsch, fransk jordgubbsbakelse

 
Hello dear! Kul att se att du hittat hit (igen)! Idag tänkte jag bevisa att jag checkade av följande punkt på min Bucketlist över saker att göra i Paris: #32 Baka / laga mat efter franskt recept. Min sista kväll i Paris hade jag en avskedsmiddag med min värdfamilj, och då bad jag min värdmamma att jag skulle få göra efterrätten för att kunna pricka av det här på listan. Hon var med på noterna och hjälpte mig att göra en underbart god bakelse som hon gjort till oss en annan gång. Om den har något namn är jag osäker på, så jag tänker kalla den för jordgubbsbakelse! 
 
Det är en kreation med en slags pepparkaka i botten (heter Speculoos på franska, som jag även funnit här i Sverige under namnet Lotus, vilket det står på även de franska kakorna), en ring av jordgubbar och inuti en blandning av mascapone, fromage blanc och lite citron i. Toppat med lite fler jordgubbar och basilika. Så god!! Jag gjorde även en freestyle med aprikos (tror jag att det var) till den nya au pairen Emelie som inte gillar jordgubbar. Det borde fungera med ett antal olika frukter eller bär, men jordgubbar är ändå det bästa enligt min åsikt. 
 
Jag är så förtjust i den här bakelsen! Så söt men ändå fräsch. Även om jag borde ha gjort den vita krämen dagen innan för att den skulle bli mer fast, och sedan hällt på den i sista minuten. Nu rann den lätt iväg eftersom vi gjorde den samma kväll. Ack, så mumsig ändå! Bakat efter franskt recept - check! 
 
Så här skapades bakelserna. Jag behöver köpa sådana här formar!

Till alla människor jag vill tacka

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: mitt år i Paris var helt magiskt. Även fast själva staden bidrog till en stor del av mina lycka, så var detta året toppen mestadels på grund av de fantastiska människorna jag lärde känna. Det är lättast att vara lycklig när man är omringad av personer man bryr sig om. Därför skulle jag vilja skriva det här inlägget för att tacka alla de personer som gjort mig lycklig under det senaste året. 

 
Adrien och Valentin. Mina fina värdbarn, som jag har tagit hand om i ett år och sett dem växa och bli otroligt fina små personer. Hur fäst jag har blivit vid dem är obeskrivligt. Jag skrev ett brev till värdfamiljen innan jag åkte, där de båda killarna fick varsin del - här kommer två utdrag som är till pojkarna från brevet: 

Valentin: I början var det svårt för dig att acceptera mig, tills du insåg att det i själva verket var roligt att leka med mig! När du insåg det visade du att du är en fantastisk människa. Du har ett bra minne (du glömmer aldrig när jag har lovat dig en godis) och du är mycket intelligent. Dessutom har du ett gott hjärta. När jag inte har sett dig på några dagar (eller några timmar), och jag öppnar dörren till huset säger du "Viktoria!" och kommer och kramar om mig glatt. Det är den bästa möjliga starten på en dag! 
 
Adrien: Du var bara en bebis när jag kom! Du sa mest "bil", "mamma" och "pappa". Och ibland "glass" utan L (gass). Du förstod inte riktigt vem jag var, men till slut fick jag ett namn: Gaidé [Gedä]. Sedan kom det charmiga "Vitoja". Under tidens gång har du blivit en underbar liten kille som älskar bilar, pussel och framför allt Blixten McQueen. När du får syn på mig i parken efter en dag hos dagmamman springer du och kastar dig i mina armar, med ett stort leende i ansiktet. Detta misslyckas aldrig att göra mig lycklig. 
 
 
Det var hemskt att ta farväl av dem i torsdags då vi hade vår sista kväll tillsammans. Jag lekte med dem och försökte att bara vara nära dem så mycket jag kunde. Sedan var det till slut dags för dem att gå och lägga sig. Då tog jag först Valentin i famnen och sa att det här var min sista dag i Paris och att jag skulle åka hem till Sverige nu. Han förstod att det var seriöst och lade armarna runt mig i en kram. Sedan sa han ”Je vais te manquer”, ("Du kommer sakna mig" – jag tror att han inte har riktigt koll på hur man använder det uttrycket, men jag förstod ändå att han menade att han skulle sakna mig). Det högg till i hjärtat, sträckte sig upp som en klump i halsen och tårarna kom. Jag insåg att jag inte skulle träffa honom mer, att det var sista gången jag höll i honom på mycket länge. Jag sa ”Oui, tu vas me manquer!” (Ja, jag kommer sakna dig!) och då sa han samma sak. Jag höll honom hårt och gav honom sedan bisous och önskade honom trevlig semester på Korsika.

Efter det tog jag Adrien i famnen, som varit mest exalterad och övertrött av pojkarna, och fick honom att lugna ner sig. Då sa jag med tårar i ansiktet att nu skulle han inte träffa mig mer, utan det var ”bye bye Vitoja” nu. Jag trodde inte att han skulle förstå något eftersom han bara är 2,5 år, men när jag sa det så kastade han sig runt halsen på mig för att krama mig. Det var då jag verkligen förstod hur mycket han tycker om mig. Jag bara lät tårarna falla och kramade honom. Sedan lät jag honom gå och lägga sig också och kramade Emelie, den nya, fina au pairen, som också började gråta! 
 
Mina fantastiska små killar ... Jag kommer sakna dem oerhört! ♥♥♥
 
 
 
Två personer som jag också vill tacka är Caroline och Arnaud, mina värdföräldrar. De har varit fenomenala: svarat på frågor om Paris, hjälpt mig med franskan, fixat ett fint boende och bara varit trevliga och välkomnande. Att de båda dessutom låtit mig följa med till jobbet varsin gång för att kolla in när de utfört hjärtoperationer var dessutom så häftigt! Jag hade sådan tur att jag hamnade i deras familj! 
 
 
 
Vad skulle jag ha gjort utan Emelie och Diana? Dessa två personer förtjänar varsitt enormt tack för allt de har gjort för mig. Till att börja med så har Diana varit en oumbärlig vän under det här året. Jag har kommit så nära henne att hon känns som en naturlig del i mitt liv och att vi mer eller mindre alltid har känt varandra. Vi har haft så kul tillsammans under året med fina utflykter, roliga vardagar i parken med barnen och spännande upptåg! Vi har skrattat och gråtit, dansat och upptäckt, varit uppe i Tour Montparnasse och på Disneyland. Om jag inte hade vetat att vi kommer plugga på Göteborgs Universitet båda två så småningom (förhoppningsvis tillsammans på läkarprogrammet i höst!), så känns det som att jag aldrig hade kunnat skiljas från henne! 
 
Jag har aldrig någonsin blivit så bra vän med någon på så kort tid som jag blivit med Emelie. Vi har pratat på internet sedan ett halvår tillbaka, sågs kort i maj när hon var i Paris på semester, och slutligen spenderade vi en vecka praktiskt taget uppe på varandra när vi bodde i min lilla studio tillsammans. Hon var den som stöttade mig som mest när jag hade det svårt med att ta farväl av mitt parisiska liv, och för det kommer jag evigt vara tacksam. Hon är en förebild för mig på så många sätt: hon skriver fantastiskt (rörande och underhållande samtidigt), hon är så säker i sig själv och är full av kloka råd och visdommar. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att ha en storasyster, men om jag hade haft någon skulle jag vilja att hon var precis som Emelie.
 
Dessutom är många andra vänner värda att nämnas som förgyllt mina dagar, speciellt härliga Malin och fina Nathalie! Ett ofantligt MERCI till er och alla vackra människor som gjort det här året till det bästa jag upplevt i mitt liv! 
 

 
Foton 1 & 3 av Emelie, foto 2 av Diana och det sista av mig.

Paris, jag gör slut

 
Kära Paris, 
Vi måste prata. Jag tycker att du är en fantastisk stad och vi har haft ett underbart år tillsammans. Alla promenader då jag har fototgraferat dig har varit inspirerande och varje matupplevelse involverande baguette eller croissant har varit unik. Vi har gått igenom sommar, höst, vinter och vår tillsammans, och nu är vi tillbaka där vi startade. Cirkeln är sluten. 
 
Vi har haft ett bra år tillsammans, men vi visste båda att det inte skulle vara för evigt. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Jag måste åka hem och fokusera på min karriär och träffa min familj. Vi sa att det bara skulle vara tillfälligt, men ändå har du gett mig allt jag någonsin önskat och lite till. 
 
Tiderna går vidare, och det är dags för oss att träffa andra. Jag vill ut i världen och hitta fler städer som är så speciella som du, och du kommer ta emot många fler au pairer som kommer bli lika förälskade i dig som jag är. De kommer för ditt Eiffeltorn, men stannar för att du är så mycket mer än det. Jag kommer alltid minnas dina väldoftande boulangerier, dina underbara blombeklädda balkonger och dina vackra ljus som speglas i Seinen under en nattsvart himmel ... Du är min favoritstad i hela världen. Jag kan inte med ord ens börja förklara hur mycket jag kommer sakna dig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 
 
Jag hoppas att vi kan vara vänner och ses i framtiden. 
Det är inte farväl, det är au revoir - på återseende,
Viktoria
 
 

Café Angelina

 
Idag sade jag "bonjour" till min sista heldag i Paris. Jag hade planerat precis hur den skulle gå till, men så blev det visst inte alls. Jag mötte upp de vackra damerna Diana och Malin som båda var klädda så blommigt och vackert som passade till denna varma sommardag. Vi hade tänkt besöka Opéra Garnier, men operasalen var stängd för repetition, så då frågade vi oss själva vad vi kunde tänkas hitta på istället ... 

Eftersom det var min sista chans att umgås med Paris, så fick jag bestämma. Vad bättre än att uppfylla en av de absolut sista sakerna på min bucketlist? 
 

Alltså besöka det ståtliga caféet AngelinaRue de Rivoli! 

Vi beställde varsin delikat pâtisserie och delade på en av Angelinas kända chocolat chaud (varm choklad) - trots att det var 25°C ute! 
 
Med en drömmande ton kan jag bekänna hur underbart det smakade! 
 
 
Vi hade en väldans fin avslutningsträff, och när jag sa hejdå till Malin, så tyckte jag det inte alls kändes som ett avsked, utan lite mer "Vi ses på måndag!" som vanligt. Men jag fick ändra det till "Vi ses en måndag någon gång i framtiden!", för vi kommer träffas igen, det tvekar jag inte på. Någon gång måste jag ju ha vägarna förbi Skåne! 
 
Sedan följde Diana med mig hem och hjälpte mig att packa om mina två resväskor totalt. Jag tog ur exakt allt och var tvungen att rensa ur massor av saker för att kunna stänga väskorna. Igår kväll hade jag panik när jag omöjligtvis kunde få ihop blixtlåset, så Diana (som älskar att packa, och är dessutom bra på det!) erbjöd sig att hjälpa mig - och var en riktig räddare i nöden!! Jag behövde någon som var objektiv för att strukturera upp det och ta en sak i taget, för jag själv såg bara den enorma katastrofen framför mig. Vad skulle jag göra utan Diana? ♥ 
 
Nu är resväskorna stängda och snart ska jag hämta barnen för allra sista gången. Ikväll blir det avskedsmiddag med värdfamiljen och slutligen kommer Diana efter det i natt hem till mig för att ta farväl. Tidigt imorgon går flyget och då ... är mitt år i Paris över. 

Fin roman på franska

 
Under mitt år i Frankrike ville jag ha som projekt att ta mig genom en roman på franska. I höstas frågade jag därför i bokaffären efter en bok som inte var allt för svår att läsa, men underhållande och gärna innehållande en kärlekshistoria. Resultatet blev att jag köpte boken Un Jour (på engelska One Day, som även är en film). Jag har läst den lite från och till när jag haft lust under året och för några veckor sedan var jag äntligen klar!
 
Att läsa den på franska gick utmärkt - jag var nöjd över att jag förstod helheten, även om vissa ord förblev mystiska för mig. Boken var riktig sidvändare som drog mig genom alla 600 blad. I slutet slogs jag av en förvånande vändning som gjorde att jag trodde att hela min åsikt om boken skulle förändras, men i slutändan så var jag nöjd ändå. Jag längtar efter att se filmen! 
 
Från min bucketlist: 
#25: Läsa en roman på franska - check! 

Le Mur des "Je t'aime"

 
Alla sista minuten-avcheckningar på min bucketlist avlöser varandra! Igår var jag och Emelie i Montmartre, så det blev en tur till Le Mur des Je t'aime - väggen där det står "Jag älskar dig" på olika språk! Jag har varit smånyfiken på att se den, men jag är förvånad över hur mycket jag uppskattade den och hur mycket den faktiskt talade till mig när jag stod liten framför och beundrade det som stod srivet. 
 

"Att älskar är oordning ... Så låt oss älska!" 

 
Kanske passade den mig ovanligt bra just nu när jag är förvirrad över att jag känner mig hemma i två länder, att jag tycker om personer från olika ställen ... Det var som att det plötsligt slog mig att kärlek inte har något språk. Självklart kan jag ha en svensk relation till mina föräldrar och min syster, och samtidigt ha en fransk relation till värdfamiljen. Det är inte olika mer än att de är på olika språk. I grund och botten bor det en massa personer i mitt hjärta, oavsett vilket språk de talar.
 
Dessutom slog det mig att det är tillåtet för mig att vara både Sverige-Viktoria och Frankrike-Viktoria samtidigt. Jag får tycka om båda, jag behöver inte välja. Det känns ibland som att jag nedvärderar den franska Viktoria, för att jag väljer att åka hem nu när mitt år är slut, och samtidigt känns det som att jag avvisar den svenska Viktoria för att en del av mig skulle vilja stanna i Frankrike. Egentligen är min uppgift i den här situationen att istället upphöja båda två samtidigt: uppskatta båda för deras respektive positiva sidor och glädjas åt dem. För det är faktiskt mig själv det handlar om och inte några hypotetiska sidor. Jag är en och samma Viktoria, utan stämpel, oavsett vilket språk jag talar, och det är den personen jag väljer. 
 
Tänk att en vägg förmedlade allt detta till mig.  
 
Några språk jag kände igen! Svenska, franska, engelska, tyska, norska! (P.S. Är det bara jag, eller tycker du också att det ser ut som att det står "Jag älskar Torg!" längst ner till höger...?) 
 
Det här är så jag nu. Ett gott ihopkok mellan "Jag älskar dig" och "Je t'aime" - svenska och franska. 

Ingen dålig lunchvy, eller hur?

 
Jag spenderade den mest underbara lunchen på länge tillsammans med Emelie idag. På hennes bucketlist stod det med att hon ville äta på restaurangen Terrass' En Haut (uttalas [terrass an å] och betyder "terassen högst upp"). Detta gjorde vi idag, och det var ett superbra beslut!
 
Alltså, kolla in utsikten! Helt fantastisk! Jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre ställe för en lunchplats än denna. Ibland satt jag med huvudet lutat mot händerna och bara beundrade utsikten och tänkte tillbaka på mitt år här, i denna vackra stad som ännu inte slutat imponera på mig. 
 
Mycket bra idé att ta med mig hit, Emelie - tusen tack!! 
 
Somrigt inredd restaurang, som till och med hade låtsasgräs på marken. Det var stämningsfullt! 
 
Att maten sedan smakade så underbart gott var bara ett stort plus. Jag njöt något enormt av det grillade köttet och jag tror att pommes fritesen var de godaste jag någonsin smakat. Allt var bara ... wow! 
 
 
Hela upplevelsen var helt enkelt fenomenal. Jag besöker inte så många restauranger, men av de få restaurangerna jag besökt i mitt liv så var det här absolut min favorit!!! 

Packningsparty

 
Denna dagen inleddes med ett packningsparty! Eller ja, just party kanske är fel ord ... Men under den regniga förmiddagen bestämde jag och Emelie oss för att utnyttja detta med att stanna inne och packa ner/upp. Vi lyssnade på musik medan jag packade ner mina saker och rensade bort det som kunde slängas eller doneras till henne - och hon packade upp och hittade platser åt sina saker som hon inte ska ha med till semestern på Korsika. Jag hittade mitt rosa halsband som jag köpte på Korsika och bestämde mig för att ha på mig det idag för att minnas tillbaka till det fantastiska paradiset ♥ 
 
Nu är min resväska packad, men inte har jag lyckats stänga den än - vilket syns på bilderna, haha! Nu är det bara min handbagageresväska som är kvar att packa, men än har jag en hel del kvar i garderoberna... Det ska bli spännande att se hur jag ska lösa detta! 
 
Foton av Emelie Blad

Det där med Paris och regnet

 
En del säger att Paris är som vackrast i regnet. Jag vet inte om jag kan hålla med om att den är som allra vackrast i detta väderförhållande - men jag erkänner att det inte är illa. Efter en halv dag inne i studion tillsammans med min nya rumskamrat Emelie så bestämde vi oss för att trotsa regnet och ta oss en promenad. 
 
 
Den heltäckta himlen gav ett behagligt ljus på gatorna, vilket jag tyckte fick grönskan att växa och bli mer färgstark. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte gillade när staden speglade sig i vattenpölarna på marken. Okej, Paris är mycket fint i regnet - men jag älskar den i solljuset också. Även i molnigt väder, blåsigt väder, åskväder ... Möjligtvis i alla väder utom hagel och slask, men det är ju för att de sorternas väder helt enkelt är mindre trevliga i allmänhet.  
 
Det var besynnerligt mycket folk som gav sig ut i regnet enligt min åsikt, även om ingen parisare lyckades tajma att gå över övergångsstället med ett paraply i högsta hugg just när bilden ovan togs. Men jag kan lova att det fanns gott om dem. Och en och annan svensk au pair dessutom. Jag och Emelie delade på ett paraply och hade en trevlig stund när vi vandrade runt i våra kvarter (jag vill säga "mina kvarter" egentligen, för jag glömmer hela tiden att det är hon som ska stanna och jag om ska åka!)
 
Det må vara så att Paris är vackert i regnet - men låt oss stanna under ett paraply, okej? 
 

Det svettiga DELF-provet i franska!

"Lycka, det är att fortsätta vilja ha det man äger." 

Hejsan alla glada! Igår var en galen dag för min del. Jag genomförde nämligen mitt stora franskaprov, det så kallade DELF-provet (Diplôme d'Études en Langue Française)! Tack och lov att det äntligen är över, säger jag bara! Det var ingen dans på rosor minsann. Prat- och skrivdelarna gick bra, men under läs- och hörförståelsen var jag nära på att få panik ibland när jag inte förstod vissa ord. Jag hatar att behöva tänka under press - jag föredrar att ta det lugnt, läsa om och ändra - inte bara skriva det första som poppar upp i huvudet.
 
Den bästa delen var skrivdelen, då jag skulle skriva ett formellt brev till stadens borgmästare och be honom att inte sätta en glasåtervinningsbehållare på min gata, eftersom jag var orolig att det skulle störa lugnet på gatan, haha. Rätt kul, för man skriver så pompöst på franska. Istället för den vanliga svenska avslutningsfrasen "Med vänliga hälsningar", så skrev jag: 
"En vous remerciant d'avance, je vous prie d'agréer, Monsieur le Maire, l'expression de mes salutations distinguées." 
Det betyder någonting i den här stilen: 
"Jag tackar er i förskott och ber er att vänligen acceptera, Herr Borgmästare, mina vänligaste hälsningar." 
 
 
Innan så var jag så grymt nervös och så spänd i hela kroppen att efteråt så var jag helt utmattad i både hjärna och kropp. Men än var det inte tid att slappna av! För sedan kom den nya au pairen i min värdfamilj, Emelie, och vi hade en trevlig middag tillsammans med "våra" värdföräldrar. Helt galet, idag om en vecka åker jag hem efter ett helt år här!! 

Början av slutet


 
Det första steget är taget. Idag började jag packa min resväska för att åka hem. Någon slags dramatiskt fanfar passar in här. Nej, egentligen är det lugnt, jag har mestadels kommit till ro med faktumet att jag spenderar min näst sista vecka i Paris. Allt gott måste komma till ett slut och jag känner mig liksom färdig här, plus att jag saknar min familj. Nya äventyr väntar i livet! 
 
Anledningen till att jag började packa är för att jag i eftermiddags gjorde min stora "utflyttningsstädning"! Den nya au pairen Emelie kommer i övermorgon och jag vill ju visa min kära studio från sin bästa sida! Därför spenderade jag hela eftermiddagen till att rensa, skura, diska, tvätta, putsa och dammsuga varenda vrå. Just som jag torkade av en sida av mikron som alltid blir så smutsig för att den står bredvid min kokplatta, så insåg jag hur mycket jag tycker om min studio. Den har varit min fristad i ett år nu - den är platsen jag anser vara "hemma". Det är lustigt, för att när jag tänker på "hemma" som land så är det Sverige, men när jag tänker på "hemma" som rum så är det min studio. 
 
Nåväl, det ska i alla fall bli ett nöje att Emelie ska komma på torsdag och att vi ska spendera min sista vecka som au pair (och hennes första) tillsammans! Jag ska sista-minuten-uppleva allt och hon ska uppleva saker för första gången. Det kommer bli en stor Paris-är-en-så-fantastisk-stad-känsloexplosion! Är inte det ett bra avslut så vet jag inte vad som är. 
 

Foto till vänster av mig, foto till höger av Diana Jahjai

Jag känner mig som i Grey's Anatomy

 
OH YES, jag är tillbaka på sjukhuset!! Som tidigare nämnt så är min dröm i framtiden att bli läkare (det första ordet som kom till mitt huvud när jag skrev den meningen var faktiskt inte läkare, utan "hjärtkirurg", haha! Du förstår snart varför) - och visst är det så att jag har haft en sådan otrolig tur att jag hamnat i en fransk värdfamilj där föräldrarna är läkare båda två. Vidare har jag till och med haft turen att få följa med dem båda till deras respektive sjukhus och fått se dem operera! Idag hängde jag på min värdmamma Caroline till jobbet och såg henne genomföra en insättning av en pacemaker! Tillsammans med min värdpappa Arnauds operation så har jag nu alltså sett två hjärtoperationer - för de båda är hjärtkirurger, och därav den spontana tanken i början. Egentligen har jag inte alls någon aning om vilken specialitet jag vill välja. 
 
Det var en underbar upplevelse. Jag känner mig som en av AT-eleverna i Grey's Anatomy varje gång jag går in på ett sjukhus - som att det är ett ställe fullt av drömmar, ambition och magi. När jag såg Caroline prata med patienter, fylla i viktiga papper och operera så ville jag bara vara som henne. Bara vara läkare direkt, inte behöva plugga många år tills dess (för att återkomma till om att vara i början av de där omöjliga drömmarna som jag pratade om för en vecka sedan). 
 
Jag försökte bete mig som att jag hörde hemma där - jag satte upp håret, tog på mig den vita rocken och sa "Bonjour" till alla. Egentligen var jag ju helt vilsen. Det skrämmer mig att det finns så mycket att veta och klara av för att bli läkare. Men du vet vad de säger: om dina drömmar inte skrämmer livet ur dig så är de inte värda att följa! 
 
Den här gången var så häftig också för att jag fick vara inne i själva operationsrummet, stå bredvid patienten och titta! Jag fick se (känsliga läsare varnas) Caroline göra snittet över mannens bröstkorg och se riktigt kött och blod. En gång använde hon någon utrustning för att bränna, och när jag kände lukten av bränd hud eller vad det var, blev jag lite lätt, lätt illamående. Jag övertalade mig själv att jag absolut inte skulle spy (illamåendet var inte alls så illa) och allt gick fint. Jag var alldeles för intresserad för att låta det hända ändå, haha.
 
När jag berättade för min riktiga, svenska mamma om operationen och illamåendeupplevelsen så frågade hon om jag ändrat karriärval nu, men det försäkrade jag henne om att jag inte hade. Det fick mig absolut inte att vilja det här mindre. Jag vill detta mycket, nu. Jag hoppas att jag kommer fortsätta att vilja detta i framtiden också, när jag förstår på riktigt vad det är jag ger mig in på. För låt oss inse faktum: idag var jag bara en au pair utklädd i en vit rock som mer eller mindre tittade på ett väldigt levande avsnitt av Grey's Anatomy. 

Canal Saint-Martin och stekheta tider

 
Det har varit så grymt underbart väder här på sistone, vilket man måste njuta av! Till exempel träffade jag mina två tyska kompisar Nathalie och Nina på lördagseftermiddagen för att äta lunch vid Canal Saint-Martin. Solen stekte och vi hade lust att doppa fötterna i vattnet ... om inte vattnet varit grönt, vill säga! 
 
Jag och Nathalie, chillandes i härliga sommartider. 
 
Nina med sina urcoola brillor, bredvid en turistbåt som passerade förbi. 
 
Vi vandrade längs kanalen tills den tog slut och fortsatte sedan på promenadsträckan som följde, fylld med växtligt, några små fontäner och en och annan staty. 
 
Jag älskar att fota löv i motljus! 
 
Jag tyckte mycket om att gå i de här kvarteren som var outforskade för min del. Ibland när jag går förbi en sådan där speciellt fin balkong så slår det mig att jag är i PARIS! 
 
Vi vandrade bort till Marais och bestämde oss för att ta en liten paus på Place des Vosges. En fin liten park, som var fullproppad i människor! Efter att ha vandrat ett bra tag så lade vi oss ner på gräsmattan och tog nästan en liten siesta. Senare köpte vi oss varsin glass och slutligen drog jag mig till Svenska Institutet för deras midsommarfirande. Det var i alla fall en härlig eftermiddag!! Jag har saknat sommar i Paris! (Även om det blir riktigt svettigt eftersom det sällan finns någon vind!) 
 

Midsommarfirande på Svenska Institutet

 
I Paris får man tydligen fira midsommar två gånger! Idag firade jag igen, denna gången på Svenska Institutet! Vi dansade runt en jättevacker midsommarstång tillsammans med ett gäng människor, både svenskar och fransoser. Det kändes underligt ett tag när kvinnan som presenterade alltid pratade på franska, och sedan satte igång med de traditionella sångerna på svenska! Kulturblandningen fortsätter, haha! 
 
 
När jag hörde svenska från lite överallt, så ställde jag mig frågan: Vad gör alla dessa svenskar i Paris? Jobbar de? Pluggar? Flyttat hit på grund av kärleken? Jag blev så nyfiken och skulle gärna ha velat höra lite historier om hur det kommer sig att så många bor där! 
 
Jag och Diana hoppade runt som grodor, var ute och åkte med prästens lilla kråka och drog till med en vals till Rönnerdal! 
 

Små svenskarna, små svenskarna, är lustiga att se

 
Igår var det alltså midsommarafton även här i Paris! På dagen tillverkade jag och Diana våra midsommarkransar och sedan efter jobbet spenderade vi en fin kväll tillsammans med vår vän Malin, i en park där vi blandade kulturer hejvilt men hade framför allt svensk stämning så att det bara rykte om det! 
 
Vi åt jordgubbar och grädde med svenska flaggor i och pratade på franska men skålade på svenska. 
 
Vackra Diana iförd sin midsommarkrans! Idag var det oss au pairers tur att leka i parken dit vi tar med barnen i princip varje dag! 
 
Små svenskarna, små svenskarna, är lustiga att se ... Det är i alla fall vad många fransoser förmodligen hade kunnat sjunga igår när de såg oss gående på stan med våra fina midsommarkransar! 
 
Malin gillade min hemmagjorda sugrör-piprensare-majblomma-midsommarstång! 
 
Vi satte midsommarstången högst upp på en buske i parken och ... 
 
 
... dansade som om ingen kollade!! Det var så länge sedan jag dansade runt en midsommarstång och sjöng de traditionella sångerna - det var jättekul!!! Sedan satt vi med vår picknick i parken och pratade och hade det trevligt tills det blev mörkt. Det var verkligen en lyckad kväll! 

Glada midsommarhälsningar från Paris!!

 
Hoppas att du har en härlig midsommarafton! Själv har jag varit ute och plockat blommor med Diana i skogen Bois de Boulogne, och sedan gjort midsommarkransar! Det var jättekul, de blev så fina! Jag kände mig så somrig när vi lyssnade på svensk musik, satt på en filt och band ihop våra kransar. Vi fick dock en hel del underliga blickar när vi gick omkring på gatorna med våra blomsterkronor - var är midsommarkänslan, alla parisare?! Ikväll efter jobbet ska jag och några kompisar sätta oss i en park och äta jordgubbar och grädde, dansa runt min minimala midsommarstång och bara vara otroligt svenska! 

Au revoir, skolan!

 
Jag har gjort mina första avsked. Idag hade vi nämligen skolavslutning på min språkskola, så det blev hej då till några klasskompisar och till läraren. Ett ögonblick passerade då mitt hjärta blev lite tungt vid tanken på att lämna Paris ...
 
I alla fall spenderade vi en trevlig stund tillsammans i klassrummet då alla hade med sig något gott att äta - mitt bidrag var svenska chokladbollar! Vi tre svenska tjejer i klassen (jag, Diana och Malin) visade även hur de gick till när man firar midsommar och dansade "Små grodorna" i klassrummet, haha! Det ska bli jättekul med midsommar imorgon! Jag ska fira med vänner imorgon kväll i en park och på lördag ska jag till Svenska Institutet för deras firande! 
 
Au revoir, skolan! Fast allt arbete är inte slut än - om en vecka ska jag göra mitt stora prov i franska för att försöka få ett certifikat att jag kan prata språknivå B2! 

Tidigare inlägg
RSS 2.0