Paris tur och retur

 
Radiosilence upphörd - jag är tillbaka i Sverige efter att ha spenderat en kort vecka i Paris! Jag återvände till min gamla värdfamilj för att ta hand om de två småpojkarna som jag passade under ett år efter studenten. Till min förvåning hade de inte förändrats mycket sedan jag hälsade på dem förra året - lika kärleksfulla, småbråkiga och livliga som förut. Återigen var mitt liv fyllt av att kittlande, leksaksplockande och kojbyggande likväl som bråkseparerande och snälla-ät-din-middag-övertalande, haha. 
 
 
 
Utsikten från värdfamiljens lägenhet var inte att klaga på - helt magnifique! Man kunde se Eiffeltornet, Tour Montparnasse, Sacré-Coeur, La Défense, Bois de Boulogne... Listan är lång! 
 
 
Jag jobbade heldagar, så mest såg jag insidan av deras lägenhet, min studio och lekplatsen. 
 
 
Jag hade dock en fruktansvärd hemlängtan. Jag är inte samma person som för tre år sedan under min au pair-tid och jag kunde inte njuta av min franska vistelse, trots härliga barn. Därför var jag tacksam när jag satt på ett plan hem mot Göteborg och mina nära och kära! 

Snapshots från Paris broar

 
Det är något speciellt med broarna i Paris. De spindlar sig över Seinen som ett nät, och har ofta den där klassiska arkitekturen som är så vacker. Inte allt för sällan finns gatukonstnärer eller musikanter som förgyller stämningen, och dessutom är utsikterna från broarna ofta ljuvliga. Mina fotosugna fingrar fiskade upp kameran ur väskan då och då när jag passerade broarna, för att föreviga stunderna - och här kommer resultatet!  
 
 
Kan en byggnad bli mer parisisk än denna...? 


Utsikten över "Paris Plages" - de tillfälliga stränderna som ställs upp intill Seinen! 


Trafik och liv över Pont Neuf. 


En och annan romantisk stund på Paris broar har jag minsann fått syn på...! 

Magnifique, eller hur? 
 

Kommer jag någonsin sluta imponeras?

 
En fantastisk vecka i Paris - Del 1 
 
 
Min tid i La France är slut för den här gången, men ack så magisk den var! Dessutom resterar faktiskt ett nöje… att få berätta om resan i bild och text! Det ska bli riktigt mysigt att gosa in mig i alla minnen, känslor och tankar från veckan! Låt oss starta på 10 000 meters höjd, lördag morgon för en vecka sedan.
 
 
 
I en fin jämvikt balanserade min semesteruppspelthet med min sömnighet (eftersom jag gått upp kl. 02.57, efter fyra timmars sömn). När jag var pigg passade jag på att utnyttja detta till att plugga lite - repetera hjärtats fysiologi inför skolstarten. Att läsa i ljuset av morgonsolen ovan molnen gjorde att upplevelsen blev mycket coolare! 
 
 
Ungefär så här glad och peppad var jag inför min Paris-resa. 
 
 
Sömnigheten fick dock övertaget efter någon timme. Just som jag höll på att somna hör jag en flygvärdinnas fläckfria franska fråga le monsieur framför mig vad han ville ha att dricka, och kvickt försökte jag vakna till. En flygvärd hann först till mig och frågade vänligt vad jag ville ha för boisson (dryck). Det kittlade till i magen när jag äntligen fick använda min franska igen!
 
Glädjen måste ha lyst igenom i min röst när jag sa att ”un chocolat chaud serait trop bien!” (en varm choklad skulle vara toppen!). Dessutom bjöds jag till min förvåning på en pain au chocolat och tackade hjärtligt och storleende. De två i personalen smålog åt min entusiasm och efter att ha viskat lite sinsimellan sig frågade de om jag ville ha en till. Hihi. Merci beaucoup! 
 
 
 
Fartränderna var nästan synliga bakom mig när jag satte av i en himla fart på Charles de Gaulle flygplats - här fanns ingen tid att förlora! Jag letade mig fram till RER B utan problem och hoppade på ett direkttåg till min favoritstad. Underbara Emelie mötte mig vid stationen Luxembourg och jag var eld och lågor när vi gick på Paris smala gator hem till henne.
 
Det kändes nästan inte som att vara utomlands - eftersom jag kände igen mig så väl - men samtidigt var det galet varmt trots den vitmolniga himmeln och atmosfären kändes exotisk. 
 
 
 
Med den vackra utsikten över Place Saint-Sulpice från Emelies studio nära till hands satt vi och pratade i ett par timmar, tills hennes jobbpass på boulangeriet började. I min ensamhet stirrade jag ut på utsikten en stund och försökte förstå vart jag befann mig. Det gick lättare efter ett par selfies (bildbevis är ju alltid bra!). 
 
 
Den där utsikten…!!!
 
 
Efter att ha sovit en timmehoppade jag i lite svalare kläder och begav mig ut i staden för att beundra, fota, lyssna på musik och bara njuta. 
 
Place Saint-Sulpice på närrmare håll.
 
J’adore les roses…
 
 
Jag minns att jag betedde mig precis likadant som jag gjorde under den första dagen på mitt au pair år - det vill säga att mina ögon hungrigt läste alla skyltar och texter de fick syn på. Skillnaden mellan då och nu var att då, för två år sedan, förstod jag i princip ingenting jag läste medan jag nu kände igen de flesta ord och uttryck. Den ivriga nyfikenheten på det jag inte kunde var dock likadan båda gånger.
 
Kommer jag någonsin sluta imponeras av det magiska språket? 
 
 
 
Fullt, fullt, fullt i turister överallt. Här kikar jag in i Jardin des Tuileries, där man längst bort skymtar Concorde och Triumfbågen.
 
 
 
För det mesta hittade jag runt efter minne, men vid finlirandet på smågator där jag inte hade varit tidigare fick jag ta hjälp av min trogna kartbok som jag använde flitigt min första sommar i Paris! Det var innan jag insåg att Google Maps är så mycket smidigare… och mindre turistigt. Denna gången brydde jag mig dock inte, för även om alla andra kanske trodde att jag var en vanlig turist så visste jag själv att jag var en högst ovanlig turist.
 
 
Jag har alltid gillat den här byggnaden - det liknar verkligen ett slott - men jag har fortfarande inte den blekaste vad det är för något…
 
 
Solnedgång, Seinen, Eiffeltornet…Det gick ingen nöd på mig den här dagen; jag hade allt jag behövde och mer än jag kunde önska mig. 
 
Den effekten har Paris på mig.

Lever lantlivet i Frankrike

 
Bonjour de la campagne française! Jag spenderar några underbara dagar tillsammans med min (f.d.) franska värdfamilj ute på landet, och stornjuter! Småkillarna Valentin och Adrien som jag tog hand om i ett år är sig lika, och ger mig så mycket kärlek att mitt hjärta pyser över! Vi lever sommarliv i ett varmt Frankrike, med studsmattehoppning, poolbadande, picknickande, fotbollsspelande, kurragömmalekande i trädgården och mycket mer. 
 
Jag är så glad och tacksam över att vara här, och nöjd med att leva lite franskt liv en vecka - vilket betyder baguetter, pains au chocolat, ost, vin... och det vackra språket le français! Vilket härligt avslut på sommaren innan plugget börjar igen!

Mon amie Emelie

 
Jag har en sådan enorm tur som har flyttat in hos en vendeuse en boulangerie - min vän Emelie, som säljer bröd på ett franskt bageri! Inte bara har hon varit supersnäll som har låtit mig bo här, utan igår fixade hon även vår middag som vi avnjöt under en härlig tjejkväll hemma i studion i centrala Paris. 
 
Detta var dock inte vilken middag som helst. När Emelie kom hem med maten 21.40 hade jag inte ätit sedan lunch vid 12-tiden eftersom jag sparade mig inför vad som väntade... 
 
 
... nämligen delikatesser från boulangeriet! När Emelie arbetar stängning och det blir mat över så får personalen ta med sig vad de vill hem, eftersom det ändå ska bakas och lagas nytt den kommande dagen! Mums! Det började med varsin baguette fylld med skinka och ost, som vi själva fyllde på med sallad och tomat, innan vi gick på efterrätterna. Okej, vi åt inte upp allt, men vi åt tills vi båda var nöjda och jag kände mig så lyckligt lottad att ha en vän med sådana smarriga förmåner! 
 
Emelie är stolt över sin fångst, som hon borde vara, hihi.  
 
Beignets au sucre. Munkar med socker. Små och goda att äta till en kopp te exempelvis. 
 
Éclair chantilly à la fraise. Éclair med grädde och jordgubbar. Eftersom jordgubbar inte är någon favorit hos Emelie fick jag avnjuta den här godingen helt själv. Åh, det vattnar i munnen bara jag tänker på den! 
 
Flan normand (tror jag...!). En form av äpplepaj i alla fall. Inte riktigt min favorit, men helt okej. 
 
Macaron framboise. Macaron med vaniljsås och hallon. Oh. My. Lord. Så fantastiskt delikat den var!!! Macaronen var min favorit under hela måltiden! 
 
 
En miljon tack till Emelie för att hon har låtit mig bo här! Jag har haft det megatrevligt och känt mig så ompysslad med att hon har tagit hand om mig och fått mig att känna mig helt hemma hos henne. Dessutom har det varit enormt lyxigt att få låna hennes studio och kunna ta det lugnt där när hon har jobbat och jag behövt vila mellan promenaderna. Hon är guld värd! Merci beaucoup mon amie, et à bientôt, j'espère profondément! ♥

Vykort från en vindsvåning i Paris

 
 
Vilken känsla det var när jag gick uppför trapporna från metrons underjord och satte fötterna på parisisk mark igen. Det fullkomligen bubblade inom mig och jag kastade vilt både leenden och blickar omkring mig på de solbadande, franska gatorna och skrattade hysteriskt tillsammans med min underbara värdinna Emelie, som välkomnade mig! Vi pratade non-stop hela förmiddagen och tog igen allt vi missat om varandra, på ett språk som växlade så mycket mellan franska och svenska att vem som helst utom oss borde ha blivit förvirrad. 
 
Just nu befinner jag mig i hennes sommarstudio (une chambre de bonne) som har en förtrollande utsikt över kyrkan Saint Sulpice och torget framför, och ligger helt utslagen i sängen efter att ha spenderat dagen omkringstrosandes i varma Paris medan Emelie jobbade (just nu väntar jag på att hon ska komma hem!). Jag har inte känt mig ensam en enda sekund idag - med Emelie respektive Paris som sällskap har jag njutit som en tok och haft känslan av att återse inte bara en, utan två, gamla vänner ♥ 
 
Imorgon får jag även återse andra saknade ansikten - som min värdfamilj och då mina fina värdbarn Valentin och Adrien!!! ♥ 

5 möten med 5 fransoser

 
 
Ett år är en lång tid. Under det vackra året då jag bodde i Paris har jag redan berättat om och om igen hur staden satte sina rötter i mig. Det jag inte har nämnt så mycket om är hur jag satte mina rötter i Paris. 
 
 


När Diana och jag besökte staden under några korta dagar hann vi med att uppleva både det ena och det andra. Några av de mest spännande sakerna var mötena vi gjorde med fransoser, främlingar och gamla bekanta, och dessa möten satte verkligen igång tankarna i mitt huvud. Jag tänkte ta upp fem stycken av dessa som påverkade mig. 

 
 
1. Den igenkännande boulangerie-arbetaren
Detta boulangeriet ligger i närheten av våra gamla hem och det var lite "vårt boulangerie" (mitt och Dianas), så självklart var vi tvungna att ta en frukost där inne en dag. Vi funderade på om damen som brukade jobba där skulle vara kvar och känna igen oss ... 
 
Samma dam tittade upp från kassan på oss när vi kom in och jag såg att hon kände igen oss och var lite förvånad, men hon sa ingenting speciellt. När en kollega till henne kom dit och fick syn på oss så sa hon "Bonjour les suédoises!" ("Hej svenskorna!") innan hon hastade iväg igen. Jag och Diana blev jätteförvånade - hade vi verkligen nämnt för någon där att vi var svenskar? Och om vi skulle ha gjort det, tänk att hon kom ihåg det! Det var en lustig start på dagen men det värmde i bröstet att vi hade blivit igenkända. Som att det här fortfarande var våra kvarter. 

 
 
2. Den stränga franskläraren
Vi fortsatte vidare till vår före detta språkskola och träffade där vår gamla franskalärare Sophie som jag alltid gillade. Hon var väldigt fransk på det sättet att hon var sträng och kunde ha ett temperament, men samtidigt var hon ofta snäll och rolig. Sophie blev glad att se oss och vi pratade en bra stund om vad som hade hänt sedan senast. Det drog tillbaka sådana härliga känslor och minnen av den här delen av mitt Paris-liv och jag blev glad av att hon inte verkade ha förändrats ett dugg - förutom frisyren. 
 
 
 
3. Den trevliga fruktkillen
Medan vi vandrade genom de närliggande kvarteren under eftermiddagen tog vi även en omväg förbi en fruktbutik där det jobbade en kille som vi hade en underlig relation till. Det var nämligen så att varje gång vi gick förbi denna butik brukade Dianas värdbarn alltid ropa "Salut mon copain!" ("Hej min kompis!") till en kille som jobbade där, som hälsade tillbaka. Jag har ingen aning om vad han hette, men eftersom jag och Diana ofta passerade förbi där och fick vi vanan att hälsa på honom också med ett litet "Bonjour!". 
 
Så när vi gick förbi hoppades vi att få syn på honom, om han jobbade kvar ... vilket han gjorde! Han vinkade och sa: "Nämen hej! Vart har ni varit? På semester?". Haha, semester i ett halvår! Vi småpratade lite smått med honom också om att vi hade flyttat tillbaka till Sverige. Han var glad att vi hade stannat och sagt hej och gav oss varsin clementin när vi gick! En sådan härlig kille! 
 
 
 
4. Den sociala crêpesförsäljaren
På tal om att ge bort saker ... Ett annat spännande möte var det vi gjorde när vi besökte Eiffeltornet. Diana skulle köpa en crêpe, varpå hon började prata med crêpesförsäljaren. Han frågade vart vi kom ifrån och var (som de flesta fransoser) mycket imponerad av att vi kunde franska trots att vi var svenskar! Vi kom in i en mycket intressant diskussion om fransoser och kulturer. Han tyckte att vi var trevliga och öppensinnade, och när han frågade om jag inte också skulle ha en crêpe så sa han "C'est la France!" och gav mig en gratis! Ja, jag håller mycket med om att just i Frankrike är man lite mer givmild och välkomnande mot främlingar. Hålla upp dörrar och vara artig är vardagsmat där - något jag tycker så mycket om!
 
 
 
5. Charcuterie-arbetaren (Monsieur Poulet) 
Efter att ha hälsat på vår fruktkille fick jag riktig lust att gå och se om "min köttkille" fanns kvar också, haha! Jag brukade nämligen gå till samma charcuterie varje gång på en komersiell gata i närheten av där jag bodde, ibland tillsammans med barnen. Valentin 4 år brukade kalla alla som jobbade där för "Monsieur Poulet" (Herr Kyckling) och de gav alltid barnen en liten korvbit varje gång jag handlade. En av fransoserna där vad alltid väldigt trevlig mot mig, så när vi gick förbi där fick jag syn på honom, han hajade till och vi stannade till och pratade lite. Hans reaktion var nästan likadan som fruktkillens: "Hej! Hur mår ni? Har ni varit på semester?". (Vad tar fransoser för underliga semestrar egentligen...?)  
 
 
 
Jag fullkomligt älskar att det finns människor som inte var i vår inre krets under Parisåret, men som ändå har märkt att vi har försvunnit! Paris påverkade inte bara mig, utan jag påverkade Paris också!! Sedan att dessa personer var framåt nog att säga detta är en egenskap som jag gillar starkt. Fransoser kan vara så otroligt snälla och trevliga när de vill. Jag har sagt att svenska killar är min typ mer än franska killar, men ibland tänker jag att en fransos inte skulle vara helt tokigt att ha heller ... 
 
Mycket blandade känslor kom från dessa möten, och hela resan. Dels kändes det verkligen som ett closure, en avslutning, på Paris-året som jag revs ifrån så plötsligt. Jag fick det bekräftat att Paris hade saknat mig lite grann - i alla fall märkt min frånvaro - och det lugnade mig. Under sommaren och början av hösten kändes det som att ingen hade brytt sig om att jag hade lämnat Paris. Ingen utom jag. Nu vet jag att min frånvaro märktes, inte bara hos min fina värdfamilj - vilket värmer mest - utan även hos mina bekanta. Mina små rötter i den vackra staden fanns kvar, och då kändes det plötsligt okej att åka hem till Sverige. 
 
Men å andra sidan blev min kärlek till Paris inte direkt förminskad av att återvända... 

We'll always have Paris

 
Första heldagen i Paris var verkligen en walk down memory lane. Jag och Diana strosade runt på några favoritställen som vi mindes väl och gillade, men också på en del nya gator. Massor av beaux souvenirs (fina minnen) kom galopperandes tillbaka och lämnade mig i ett hänfört sinnestillstånd, då jag insåg att jag verkligen älskar Paris. 
 
 

Dagen började naturligtvis på boulangeriet - denna dag valde vi det närliggande, fina Huré - uttalas så klart "Uré".
 

En enkel, men mycket fransk frukost intogs där - det vill säga en varm dricka och något slags sockerbombat bakverk. Diana tog en kaffe och den klassiska pain au lait. Jag valde att prova en ny sort vid namn turbichoc - en kanelbullsliknande, nutellafylld viennoiserie! Den var väldigt maffig, söt och supergod! (Som de allra flesta franska bakverk, haha!)
 

Sedan begav vi oss till metron för att fara iväg. Åh, kära Victor Hugo ... En omtyckt station med många minnen! Medan vi stod och väntade på metron hörde vi de familjära meddelandena om hur lång tid det var kvar tills tågen kom och jag blev alldeles till mig! Det låter konstigt, men att på nytt höra något så bekant efter en lång tid gav mig samma nostalgiska känsla som man kan få när man hittar en kär barndomsleksak som man hade glömt bort, men nu inser hur mycket man gillade!
 
 

Kromosomer finns i Paris också! När vi gick av vid Tuileries station kunde vi inte låta bli att låta vår nördiga sida ta över och ta en selfie med kromosomerna som fanns på bild på väggen - precis det som vi nyligen haft tenta på, haha! 

 
Vi promenerade länge Rue Saint-Honoré och slutligen tror jag att vi kanske kom fram till presidentens boende. 
 
 

På vägen passerade vi denna vackra butik, som jag avgudar! Jag har aldrig varit inne där men varje gång jag har gått förbi så har jag fotat och beundrat skyltfönstrena som verkligen är fotogeniska! 
 

Slumpen (eller ödet) gjorde att vi råkade hamna på en väg så att vi passerade över absoluta favoritbro: Pont Alexandre III, vilket jag blev väldigt entusiastisk över! Där gjorde Diana ett litet glädjeskutt!
 

Jag har saknat det här. Byggnader så vackra att man nästan tappar andan, fantastiska broar, Eiffeltornet och favoritbutiker. För att inte tala om att prata franska ... Hur mycket jag än gillar Göteborg som storstad så är den pytteliten jämfört med Paris och London. 
 
På Swarovski kunde vi inte låta bli att vara lite turistiga och posera med den glittrande trappan, hihi.
 
 
På kvällen var vi helt slut och kunde äntligen få sova några timmar innan det var dags för nya äventyr nästa dag. 
 
Alla tre kvällar som vi somnade i Paris lyckades vi tajma det exakt så att vi fick se Eiffeltornet glittra vid midnatt. Jag beundrade det varje gång och tänkte hur extremt lyckligt lottad jag var över att få uppleva mitt magiska Paris igen. 

Bästa fotona av Paris!

 
 
Käraste du som läser detta. Jag ser att du har ett mycket skarpt sinne och grymt bra åsikter. Du kommer att bli den perfekta domaren i min lilla tävling! Oroa dig inte, det är hur enkelt som helst. Jag har nämligen bläddrat genom min blogg med bilder från det senaste året i Frankrike och insett att jag fullkomligt älskar vissa av dem. Så jag tänkte att det kunde vara kul att kora mitt vinnarfotot av mitt au pair-år!
 
Jag har valt ut 12 av mina 30 favoritfoton med motivet PARIS. Självklart är ni de bästa domarna så jag överlåter makten till er! Längst ner i inlägget lägger du din röst. Betrakta bilderna och bestäm vilken som är den allra vackraste, finaste, bästa bilden - enligt dig! 
 
 
1. Eiffeltornet sett från Place des Invalides en vacker sommardag. 
 
2. Slottet och vattnet i Jardin du Luxembourg.  
 
3. Sommarrusning i Montmartre. 
 
4. Utsikt över Paris från Notre Dames torn. 
 
5. Skymning på ett juldekorerat Champs-Élysées. 
 
6. Berömda universitetet La Sorbonne. 
 
7. Eiffeltornet sett från Champ de Mars.  
 
8. Den första sommarvärmen i Jardin des Plantes. 
 
9. Nattglamour sedd från Tour Montparnasse. 
 
10. Storslagna Triumfbågen sedd från Champs-Élysées. 
 
11. Utsikt över Paris, sedd från Terrass' En Haut. 
 
12. Seinen och Île de la Cité, sedd från Pont des Arts. 
 
 
♥ ♥ ♥ ♥ 
 
Hm, där fick du något att fundera på! Tänk att jag var tvungen att välja ut de här från mina tusentals bilder! Och nu att välja endast EN! Så svårt! För säkerhetsskull tar vi en liten snabbrepris! 
  
1. 2. 3. 
4. 5. 6. 
 
7. 8. 9. 
 
10. 11. 12. 
 
 
 
Vilken är den bästa bilden av Paris?
Bild 1
Bild 2
Bild 3
Bild 4
Bild 5
Bild 6
Bild 7
Bild 8
Bild 9
Bild 10
Bild 11
Bild 12
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fräsch, fransk jordgubbsbakelse

 
Hello dear! Kul att se att du hittat hit (igen)! Idag tänkte jag bevisa att jag checkade av följande punkt på min Bucketlist över saker att göra i Paris: #32 Baka / laga mat efter franskt recept. Min sista kväll i Paris hade jag en avskedsmiddag med min värdfamilj, och då bad jag min värdmamma att jag skulle få göra efterrätten för att kunna pricka av det här på listan. Hon var med på noterna och hjälpte mig att göra en underbart god bakelse som hon gjort till oss en annan gång. Om den har något namn är jag osäker på, så jag tänker kalla den för jordgubbsbakelse! 
 
Det är en kreation med en slags pepparkaka i botten (heter Speculoos på franska, som jag även funnit här i Sverige under namnet Lotus, vilket det står på även de franska kakorna), en ring av jordgubbar och inuti en blandning av mascapone, fromage blanc och lite citron i. Toppat med lite fler jordgubbar och basilika. Så god!! Jag gjorde även en freestyle med aprikos (tror jag att det var) till den nya au pairen Emelie som inte gillar jordgubbar. Det borde fungera med ett antal olika frukter eller bär, men jordgubbar är ändå det bästa enligt min åsikt. 
 
Jag är så förtjust i den här bakelsen! Så söt men ändå fräsch. Även om jag borde ha gjort den vita krämen dagen innan för att den skulle bli mer fast, och sedan hällt på den i sista minuten. Nu rann den lätt iväg eftersom vi gjorde den samma kväll. Ack, så mumsig ändå! Bakat efter franskt recept - check! 
 
Så här skapades bakelserna. Jag behöver köpa sådana här formar!

Till alla människor jag vill tacka

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: mitt år i Paris var helt magiskt. Även fast själva staden bidrog till en stor del av mina lycka, så var detta året toppen mestadels på grund av de fantastiska människorna jag lärde känna. Det är lättast att vara lycklig när man är omringad av personer man bryr sig om. Därför skulle jag vilja skriva det här inlägget för att tacka alla de personer som gjort mig lycklig under det senaste året. 

 
Adrien och Valentin. Mina fina värdbarn, som jag har tagit hand om i ett år och sett dem växa och bli otroligt fina små personer. Hur fäst jag har blivit vid dem är obeskrivligt. Jag skrev ett brev till värdfamiljen innan jag åkte, där de båda killarna fick varsin del - här kommer två utdrag som är till pojkarna från brevet: 

Valentin: I början var det svårt för dig att acceptera mig, tills du insåg att det i själva verket var roligt att leka med mig! När du insåg det visade du att du är en fantastisk människa. Du har ett bra minne (du glömmer aldrig när jag har lovat dig en godis) och du är mycket intelligent. Dessutom har du ett gott hjärta. När jag inte har sett dig på några dagar (eller några timmar), och jag öppnar dörren till huset säger du "Viktoria!" och kommer och kramar om mig glatt. Det är den bästa möjliga starten på en dag! 
 
Adrien: Du var bara en bebis när jag kom! Du sa mest "bil", "mamma" och "pappa". Och ibland "glass" utan L (gass). Du förstod inte riktigt vem jag var, men till slut fick jag ett namn: Gaidé [Gedä]. Sedan kom det charmiga "Vitoja". Under tidens gång har du blivit en underbar liten kille som älskar bilar, pussel och framför allt Blixten McQueen. När du får syn på mig i parken efter en dag hos dagmamman springer du och kastar dig i mina armar, med ett stort leende i ansiktet. Detta misslyckas aldrig att göra mig lycklig. 
 
 
Det var hemskt att ta farväl av dem i torsdags då vi hade vår sista kväll tillsammans. Jag lekte med dem och försökte att bara vara nära dem så mycket jag kunde. Sedan var det till slut dags för dem att gå och lägga sig. Då tog jag först Valentin i famnen och sa att det här var min sista dag i Paris och att jag skulle åka hem till Sverige nu. Han förstod att det var seriöst och lade armarna runt mig i en kram. Sedan sa han ”Je vais te manquer”, ("Du kommer sakna mig" – jag tror att han inte har riktigt koll på hur man använder det uttrycket, men jag förstod ändå att han menade att han skulle sakna mig). Det högg till i hjärtat, sträckte sig upp som en klump i halsen och tårarna kom. Jag insåg att jag inte skulle träffa honom mer, att det var sista gången jag höll i honom på mycket länge. Jag sa ”Oui, tu vas me manquer!” (Ja, jag kommer sakna dig!) och då sa han samma sak. Jag höll honom hårt och gav honom sedan bisous och önskade honom trevlig semester på Korsika.

Efter det tog jag Adrien i famnen, som varit mest exalterad och övertrött av pojkarna, och fick honom att lugna ner sig. Då sa jag med tårar i ansiktet att nu skulle han inte träffa mig mer, utan det var ”bye bye Vitoja” nu. Jag trodde inte att han skulle förstå något eftersom han bara är 2,5 år, men när jag sa det så kastade han sig runt halsen på mig för att krama mig. Det var då jag verkligen förstod hur mycket han tycker om mig. Jag bara lät tårarna falla och kramade honom. Sedan lät jag honom gå och lägga sig också och kramade Emelie, den nya, fina au pairen, som också började gråta! 
 
Mina fantastiska små killar ... Jag kommer sakna dem oerhört! ♥♥♥
 
 
 
Två personer som jag också vill tacka är Caroline och Arnaud, mina värdföräldrar. De har varit fenomenala: svarat på frågor om Paris, hjälpt mig med franskan, fixat ett fint boende och bara varit trevliga och välkomnande. Att de båda dessutom låtit mig följa med till jobbet varsin gång för att kolla in när de utfört hjärtoperationer var dessutom så häftigt! Jag hade sådan tur att jag hamnade i deras familj! 
 
 
 
Vad skulle jag ha gjort utan Emelie och Diana? Dessa två personer förtjänar varsitt enormt tack för allt de har gjort för mig. Till att börja med så har Diana varit en oumbärlig vän under det här året. Jag har kommit så nära henne att hon känns som en naturlig del i mitt liv och att vi mer eller mindre alltid har känt varandra. Vi har haft så kul tillsammans under året med fina utflykter, roliga vardagar i parken med barnen och spännande upptåg! Vi har skrattat och gråtit, dansat och upptäckt, varit uppe i Tour Montparnasse och på Disneyland. Om jag inte hade vetat att vi kommer plugga på Göteborgs Universitet båda två så småningom (förhoppningsvis tillsammans på läkarprogrammet i höst!), så känns det som att jag aldrig hade kunnat skiljas från henne! 
 
Jag har aldrig någonsin blivit så bra vän med någon på så kort tid som jag blivit med Emelie. Vi har pratat på internet sedan ett halvår tillbaka, sågs kort i maj när hon var i Paris på semester, och slutligen spenderade vi en vecka praktiskt taget uppe på varandra när vi bodde i min lilla studio tillsammans. Hon var den som stöttade mig som mest när jag hade det svårt med att ta farväl av mitt parisiska liv, och för det kommer jag evigt vara tacksam. Hon är en förebild för mig på så många sätt: hon skriver fantastiskt (rörande och underhållande samtidigt), hon är så säker i sig själv och är full av kloka råd och visdommar. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att ha en storasyster, men om jag hade haft någon skulle jag vilja att hon var precis som Emelie.
 
Dessutom är många andra vänner värda att nämnas som förgyllt mina dagar, speciellt härliga Malin och fina Nathalie! Ett ofantligt MERCI till er och alla vackra människor som gjort det här året till det bästa jag upplevt i mitt liv! 
 

 
Foton 1 & 3 av Emelie, foto 2 av Diana och det sista av mig.

Paris, jag gör slut

 
Kära Paris, 
Vi måste prata. Jag tycker att du är en fantastisk stad och vi har haft ett underbart år tillsammans. Alla promenader då jag har fototgraferat dig har varit inspirerande och varje matupplevelse involverande baguette eller croissant har varit unik. Vi har gått igenom sommar, höst, vinter och vår tillsammans, och nu är vi tillbaka där vi startade. Cirkeln är sluten. 
 
Vi har haft ett bra år tillsammans, men vi visste båda att det inte skulle vara för evigt. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Jag måste åka hem och fokusera på min karriär och träffa min familj. Vi sa att det bara skulle vara tillfälligt, men ändå har du gett mig allt jag någonsin önskat och lite till. 
 
Tiderna går vidare, och det är dags för oss att träffa andra. Jag vill ut i världen och hitta fler städer som är så speciella som du, och du kommer ta emot många fler au pairer som kommer bli lika förälskade i dig som jag är. De kommer för ditt Eiffeltorn, men stannar för att du är så mycket mer än det. Jag kommer alltid minnas dina väldoftande boulangerier, dina underbara blombeklädda balkonger och dina vackra ljus som speglas i Seinen under en nattsvart himmel ... Du är min favoritstad i hela världen. Jag kan inte med ord ens börja förklara hur mycket jag kommer sakna dig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 
 
Jag hoppas att vi kan vara vänner och ses i framtiden. 
Det är inte farväl, det är au revoir - på återseende,
Viktoria
 
 

Café Angelina

 
Idag sade jag "bonjour" till min sista heldag i Paris. Jag hade planerat precis hur den skulle gå till, men så blev det visst inte alls. Jag mötte upp de vackra damerna Diana och Malin som båda var klädda så blommigt och vackert som passade till denna varma sommardag. Vi hade tänkt besöka Opéra Garnier, men operasalen var stängd för repetition, så då frågade vi oss själva vad vi kunde tänkas hitta på istället ... 

Eftersom det var min sista chans att umgås med Paris, så fick jag bestämma. Vad bättre än att uppfylla en av de absolut sista sakerna på min bucketlist? 
 

Alltså besöka det ståtliga caféet AngelinaRue de Rivoli! 

Vi beställde varsin delikat pâtisserie och delade på en av Angelinas kända chocolat chaud (varm choklad) - trots att det var 25°C ute! 
 
Med en drömmande ton kan jag bekänna hur underbart det smakade! 
 
 
Vi hade en väldans fin avslutningsträff, och när jag sa hejdå till Malin, så tyckte jag det inte alls kändes som ett avsked, utan lite mer "Vi ses på måndag!" som vanligt. Men jag fick ändra det till "Vi ses en måndag någon gång i framtiden!", för vi kommer träffas igen, det tvekar jag inte på. Någon gång måste jag ju ha vägarna förbi Skåne! 
 
Sedan följde Diana med mig hem och hjälpte mig att packa om mina två resväskor totalt. Jag tog ur exakt allt och var tvungen att rensa ur massor av saker för att kunna stänga väskorna. Igår kväll hade jag panik när jag omöjligtvis kunde få ihop blixtlåset, så Diana (som älskar att packa, och är dessutom bra på det!) erbjöd sig att hjälpa mig - och var en riktig räddare i nöden!! Jag behövde någon som var objektiv för att strukturera upp det och ta en sak i taget, för jag själv såg bara den enorma katastrofen framför mig. Vad skulle jag göra utan Diana? ♥ 
 
Nu är resväskorna stängda och snart ska jag hämta barnen för allra sista gången. Ikväll blir det avskedsmiddag med värdfamiljen och slutligen kommer Diana efter det i natt hem till mig för att ta farväl. Tidigt imorgon går flyget och då ... är mitt år i Paris över. 

Fin roman på franska

 
Under mitt år i Frankrike ville jag ha som projekt att ta mig genom en roman på franska. I höstas frågade jag därför i bokaffären efter en bok som inte var allt för svår att läsa, men underhållande och gärna innehållande en kärlekshistoria. Resultatet blev att jag köpte boken Un Jour (på engelska One Day, som även är en film). Jag har läst den lite från och till när jag haft lust under året och för några veckor sedan var jag äntligen klar!
 
Att läsa den på franska gick utmärkt - jag var nöjd över att jag förstod helheten, även om vissa ord förblev mystiska för mig. Boken var riktig sidvändare som drog mig genom alla 600 blad. I slutet slogs jag av en förvånande vändning som gjorde att jag trodde att hela min åsikt om boken skulle förändras, men i slutändan så var jag nöjd ändå. Jag längtar efter att se filmen! 
 
Från min bucketlist: 
#25: Läsa en roman på franska - check! 

Le Mur des "Je t'aime"

 
Alla sista minuten-avcheckningar på min bucketlist avlöser varandra! Igår var jag och Emelie i Montmartre, så det blev en tur till Le Mur des Je t'aime - väggen där det står "Jag älskar dig" på olika språk! Jag har varit smånyfiken på att se den, men jag är förvånad över hur mycket jag uppskattade den och hur mycket den faktiskt talade till mig när jag stod liten framför och beundrade det som stod srivet. 
 

"Att älskar är oordning ... Så låt oss älska!" 

 
Kanske passade den mig ovanligt bra just nu när jag är förvirrad över att jag känner mig hemma i två länder, att jag tycker om personer från olika ställen ... Det var som att det plötsligt slog mig att kärlek inte har något språk. Självklart kan jag ha en svensk relation till mina föräldrar och min syster, och samtidigt ha en fransk relation till värdfamiljen. Det är inte olika mer än att de är på olika språk. I grund och botten bor det en massa personer i mitt hjärta, oavsett vilket språk de talar.
 
Dessutom slog det mig att det är tillåtet för mig att vara både Sverige-Viktoria och Frankrike-Viktoria samtidigt. Jag får tycka om båda, jag behöver inte välja. Det känns ibland som att jag nedvärderar den franska Viktoria, för att jag väljer att åka hem nu när mitt år är slut, och samtidigt känns det som att jag avvisar den svenska Viktoria för att en del av mig skulle vilja stanna i Frankrike. Egentligen är min uppgift i den här situationen att istället upphöja båda två samtidigt: uppskatta båda för deras respektive positiva sidor och glädjas åt dem. För det är faktiskt mig själv det handlar om och inte några hypotetiska sidor. Jag är en och samma Viktoria, utan stämpel, oavsett vilket språk jag talar, och det är den personen jag väljer. 
 
Tänk att en vägg förmedlade allt detta till mig.  
 
Några språk jag kände igen! Svenska, franska, engelska, tyska, norska! (P.S. Är det bara jag, eller tycker du också att det ser ut som att det står "Jag älskar Torg!" längst ner till höger...?) 
 
Det här är så jag nu. Ett gott ihopkok mellan "Jag älskar dig" och "Je t'aime" - svenska och franska. 

Ingen dålig lunchvy, eller hur?

 
Jag spenderade den mest underbara lunchen på länge tillsammans med Emelie idag. På hennes bucketlist stod det med att hon ville äta på restaurangen Terrass' En Haut (uttalas [terrass an å] och betyder "terassen högst upp"). Detta gjorde vi idag, och det var ett superbra beslut!
 
Alltså, kolla in utsikten! Helt fantastisk! Jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre ställe för en lunchplats än denna. Ibland satt jag med huvudet lutat mot händerna och bara beundrade utsikten och tänkte tillbaka på mitt år här, i denna vackra stad som ännu inte slutat imponera på mig. 
 
Mycket bra idé att ta med mig hit, Emelie - tusen tack!! 
 
Somrigt inredd restaurang, som till och med hade låtsasgräs på marken. Det var stämningsfullt! 
 
Att maten sedan smakade så underbart gott var bara ett stort plus. Jag njöt något enormt av det grillade köttet och jag tror att pommes fritesen var de godaste jag någonsin smakat. Allt var bara ... wow! 
 
 
Hela upplevelsen var helt enkelt fenomenal. Jag besöker inte så många restauranger, men av de få restaurangerna jag besökt i mitt liv så var det här absolut min favorit!!! 

Packningsparty

 
Denna dagen inleddes med ett packningsparty! Eller ja, just party kanske är fel ord ... Men under den regniga förmiddagen bestämde jag och Emelie oss för att utnyttja detta med att stanna inne och packa ner/upp. Vi lyssnade på musik medan jag packade ner mina saker och rensade bort det som kunde slängas eller doneras till henne - och hon packade upp och hittade platser åt sina saker som hon inte ska ha med till semestern på Korsika. Jag hittade mitt rosa halsband som jag köpte på Korsika och bestämde mig för att ha på mig det idag för att minnas tillbaka till det fantastiska paradiset ♥ 
 
Nu är min resväska packad, men inte har jag lyckats stänga den än - vilket syns på bilderna, haha! Nu är det bara min handbagageresväska som är kvar att packa, men än har jag en hel del kvar i garderoberna... Det ska bli spännande att se hur jag ska lösa detta! 
 
Foton av Emelie Blad

Det där med Paris och regnet

 
En del säger att Paris är som vackrast i regnet. Jag vet inte om jag kan hålla med om att den är som allra vackrast i detta väderförhållande - men jag erkänner att det inte är illa. Efter en halv dag inne i studion tillsammans med min nya rumskamrat Emelie så bestämde vi oss för att trotsa regnet och ta oss en promenad. 
 
 
Den heltäckta himlen gav ett behagligt ljus på gatorna, vilket jag tyckte fick grönskan att växa och bli mer färgstark. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte gillade när staden speglade sig i vattenpölarna på marken. Okej, Paris är mycket fint i regnet - men jag älskar den i solljuset också. Även i molnigt väder, blåsigt väder, åskväder ... Möjligtvis i alla väder utom hagel och slask, men det är ju för att de sorternas väder helt enkelt är mindre trevliga i allmänhet.  
 
Det var besynnerligt mycket folk som gav sig ut i regnet enligt min åsikt, även om ingen parisare lyckades tajma att gå över övergångsstället med ett paraply i högsta hugg just när bilden ovan togs. Men jag kan lova att det fanns gott om dem. Och en och annan svensk au pair dessutom. Jag och Emelie delade på ett paraply och hade en trevlig stund när vi vandrade runt i våra kvarter (jag vill säga "mina kvarter" egentligen, för jag glömmer hela tiden att det är hon som ska stanna och jag om ska åka!)
 
Det må vara så att Paris är vackert i regnet - men låt oss stanna under ett paraply, okej? 
 

Det svettiga DELF-provet i franska!

"Lycka, det är att fortsätta vilja ha det man äger." 

Hejsan alla glada! Igår var en galen dag för min del. Jag genomförde nämligen mitt stora franskaprov, det så kallade DELF-provet (Diplôme d'Études en Langue Française)! Tack och lov att det äntligen är över, säger jag bara! Det var ingen dans på rosor minsann. Prat- och skrivdelarna gick bra, men under läs- och hörförståelsen var jag nära på att få panik ibland när jag inte förstod vissa ord. Jag hatar att behöva tänka under press - jag föredrar att ta det lugnt, läsa om och ändra - inte bara skriva det första som poppar upp i huvudet.
 
Den bästa delen var skrivdelen, då jag skulle skriva ett formellt brev till stadens borgmästare och be honom att inte sätta en glasåtervinningsbehållare på min gata, eftersom jag var orolig att det skulle störa lugnet på gatan, haha. Rätt kul, för man skriver så pompöst på franska. Istället för den vanliga svenska avslutningsfrasen "Med vänliga hälsningar", så skrev jag: 
"En vous remerciant d'avance, je vous prie d'agréer, Monsieur le Maire, l'expression de mes salutations distinguées." 
Det betyder någonting i den här stilen: 
"Jag tackar er i förskott och ber er att vänligen acceptera, Herr Borgmästare, mina vänligaste hälsningar." 
 
 
Innan så var jag så grymt nervös och så spänd i hela kroppen att efteråt så var jag helt utmattad i både hjärna och kropp. Men än var det inte tid att slappna av! För sedan kom den nya au pairen i min värdfamilj, Emelie, och vi hade en trevlig middag tillsammans med "våra" värdföräldrar. Helt galet, idag om en vecka åker jag hem efter ett helt år här!! 

Början av slutet


 
Det första steget är taget. Idag började jag packa min resväska för att åka hem. Någon slags dramatiskt fanfar passar in här. Nej, egentligen är det lugnt, jag har mestadels kommit till ro med faktumet att jag spenderar min näst sista vecka i Paris. Allt gott måste komma till ett slut och jag känner mig liksom färdig här, plus att jag saknar min familj. Nya äventyr väntar i livet! 
 
Anledningen till att jag började packa är för att jag i eftermiddags gjorde min stora "utflyttningsstädning"! Den nya au pairen Emelie kommer i övermorgon och jag vill ju visa min kära studio från sin bästa sida! Därför spenderade jag hela eftermiddagen till att rensa, skura, diska, tvätta, putsa och dammsuga varenda vrå. Just som jag torkade av en sida av mikron som alltid blir så smutsig för att den står bredvid min kokplatta, så insåg jag hur mycket jag tycker om min studio. Den har varit min fristad i ett år nu - den är platsen jag anser vara "hemma". Det är lustigt, för att när jag tänker på "hemma" som land så är det Sverige, men när jag tänker på "hemma" som rum så är det min studio. 
 
Nåväl, det ska i alla fall bli ett nöje att Emelie ska komma på torsdag och att vi ska spendera min sista vecka som au pair (och hennes första) tillsammans! Jag ska sista-minuten-uppleva allt och hon ska uppleva saker för första gången. Det kommer bli en stor Paris-är-en-så-fantastisk-stad-känsloexplosion! Är inte det ett bra avslut så vet jag inte vad som är. 
 

Foto till vänster av mig, foto till höger av Diana Jahjai

Tidigare inlägg
RSS 2.0