Natur och fysisk träning är viktigt för mig

 
Nu i höst när jag har rehabiliterat mig från stress och ångest bestämde jag mig för att fundera riktigt noggrant på hur jag ska tänka och leva för att må som bäst. Därför skrev jag en lista med några slags livsmotton som jag ofta upprepar för mig själv (jag kan dela med mig av listan någon gång). Något av det viktigaste är följande: 
 
"Natur och fysisk träning är viktigt för mig." 
 
På stresskursen som jag gått de senaste månaderna rekommenderades det att promenera varje dag, gärna ute i naturen. Min sjukgymnast övertalade mig att försöka röra på mig varje dag eftersom det ger värdefulla positiva effekter i kroppen som stannar kvar i flera timmar efter man har avslutat aktiviteten (typiskt mig att bli övertalad av vetenskapliga argument och bevis, haha). Dessutom visste jag att stillasittande är det nya rökning.
 
Så jag provade att promenera oftare. Till en början tyckte jag att det var tråkigt att bara gå, eftersom jag alltid förr joggade eller sprang när jag var ute, men ju mer jag gick desto mer upptäckte jag hur fantastiskt konceptet är. 
 
 
 
Att bara gå, utan att pressa mig själv att springa snabbare eller längre.
Att bara gå, helt kravlöst. Hur kort eller långt jag vill. 
Att stanna och kolla på de vackra löven. 
Att lyssna på de lugna skogsljuden. 
Att lyssna inom mig själv på vilka tankar och känslor som snurrar runt och acceptera att de finns. 
Att känna på naturen genom att stryka handen längs grenar som sticker ut mot stigen. 
Att känna hjärtat pumpa och humöret höjas av alla härliga hormoner som frisätts i kroppen. 
Att le och tänka att det här är tid jag avsätter för mig själv, för att jag ska må bra. 
 
Det är ju den allra enklaste formen av terapi
 
 
 
Så nu när plugget har börjat igen försöker jag ge mig ut ofta för att njuta av den enastående naturen som finns omkring. Jag har som regel att när jag är ute och går eller joggar får jag inte oroa mig för mina studier och aldrig känna skuldkänslor för att jag motionerar istället för att plugga. För det är mycket viktigare att jag mår bra fysiskt och psykiskt än att jag misslyckas på en tenta. 
 
 
Jag har turen att bo rätt så nära skog och naturstigar, vilket jag är enormt tacksam över. Det finns massor av vackert att njuta av om man tittar noga.  
 
På mina turer tar jag med sällskap ibland - jag och Fredrik beger oss ut tillsammans åtminstone en gång i veckan och tar då ofta en tur i Änggårdsbergen (där de fina naturbilderna i det här inlägget är tagna!). 
 
 
Nu när vi går mot kyliga och regniga tider är det en utmaning att motivera sig att bege sig ut i rusket - men då gäller det bara att klä på sig väl! Antingen tar jag min rosa favoritjacka, eller som ikväll när jag svängde förbi hos min syster: regnställ och reflexväst. Alltid försöker jag kombinera min klädsel med ett leende och känna tacksamhet mot mig själv för att jag är så vänlig mot min kropp och mitt sinne som beger mig iväg! 

Kikat på Vätternrundans kämpar

 
Denna lördag har jag hejat in Fredrik i mål efter att han gjort bragdinsatsen att ha cyklat Vätternrundan för andra gången! Efter 12 timmar genom regn och rusk, backar och nattmörker kom han i mål i eftermiddags, helt slutkörd men också glad över att ha genomfört hela 30 mil på cykeln. Gissa om han har ont i benen nu? 
  
 
Fredrik startade loppet 01.30 i natt i Motala (nordost om Vättern), medan jag låg hemma och sov så sött i hans föräldrars hus i Jönköping (söder om Vättern). Klockan 05.00 gick dock jag och hans föräldrar upp för att vara duktiga supporters och åka och träffa honom när han skulle passera Jönköping. 
 
Efter att ha stått en stund mitt i en lång uppförsbacke och hört en del kommentarer från trötta cyklister ("Tar den här backen aldrig slut?", "Är det Motala på andra sidan av den här backen?") fick vi äntligen syn på Fredrik som kämpat sig fram genom regnet och backarna. Han var genomblöt och fick byta tröja mot en som vi hade med oss, men verkade glad och full av energi. (Vilket behövdes eftersom det var 20 mil kvar av loppet). 
 
 
 
I några timmar därefter var det lite dötid då vi väntade på att Fredrik skulle ta sig till mål. Från himlen öste det ner, vilket fick mig att hålla fast vid skype, tv-serier, böcker och min tekopp, och fråntog mig viljan att lämna huset förrän det var dags för bilresan upp till Motala. Från bilfönstret beundrade jag de gröna skogar och vackra fält som vi susade förbi, samt mängder av prästkragar och vilda vallmoer längs vägkanten! Vilken fröjd för ögat det var! 
 
 
 
I Motala var det fullt av cyklister och åskådare, och jag själv åskådade intresserat omgivningen eftersom jag alltid finner det spännande att upptäcka en ny stad! 
 
 
 
Det var rörande att se känslouttrycken hos de trötta målgångarna när jag och Fredriks föräldrar stod i målet och försökte att inte bli snurriga av att titta på de förbisvischande målgångarna. Vi såg överlyckliga leenden, överlyckliga tårar, utmattade miner, smärtande miner och en himla massa lättnad. Några bar eller rullade sina punkterade cyklar in i mål. Vissa var blodiga, vissa var blöta - alla var svettiga. Det kom stora klungor i likadana dräkter som dunkade varandra på ryggarna och kramades när de gick i mål. Det kom starka ensamvargar som påhejades och mottogs av kärleksfulla supporters - som till exempel Fredrik blev när han kom! 
 
 
 
Vi följde efter honom på andra sidan stängslet när han passerat målet. Jag skymtade honom mellan folkhoperna och när vi fick ögonkontakt dök världens leende upp på hans läppar, och jag bara längtade efter att krama om honom. Han såg otroligt glad ut över att äntligen vara framme! 
 
 
 
Sedan dess har han gått stelt som en pinne av all värk i benen och mestadels sovit medan jag återigen har fått chilla med böcker och dator, haha. Han var en riktig kämpe idag, bra jobbat!!! Om det inte hade varit för faktumen att han har berättat hur himla ont han har, samt hur jobbigt det var, skulle jag nästan ha velat prova Vätternrundan själv någon gång - för när man står där i målet på sådana lopp och får se den mäktiga målgången blir man himla sugen! 

Min Göteborgsvarvet-saga

 
Jag kan knappt tro att det är sant, men jag klarade Göteborgsvarvet!!! Tillsammans med mina underbara vänner Anniina och Olivia tog jag mig över startlinjen, kämpades tillsammans med dem och lyckades slutligen ta mig i mål! Jag måste erkänna att jag verkligen inte visste vad jag gav mig in på - jag hade svårt att föreställa mig när folk sa att Göteborgsvarvet var något av det jobbigaste de har gjort i hela sitt liv, men nu vet jag att de hade helt rätt. Här kommer min Göteborgsvarvet-saga! 
Bild: Malin B
 
 
 
Det hela började med att tre tjejer var lite tokiga och bestämde sig för att anmäla sig till GöteborgsVarvet 2016. Det var hösten 2015, och jag, Olivia och Anniina hade varit ute och sprungit tillsammans ett par gånger förut och bestämde oss för att vi ville ha ett mål att träna mot. Så helt oanandes om vad som väntade oss skickade vi in våra anmälningar och kände oss grymma! 
 
Uppladdningen för mig har varit att försöka springa regelbundet, ungefär 3 gånger i veckan där två distanser är lite kortare (4-8 km) och en är lite längre (8-14 km). Detta har fungerat bra, förutom att jag hade problem med benhinnorna under två månader i vintras och inte kunde springa då, men före och efter har det gått fint!
 
Något som jag verkligen har uppskattat under våren är att ha sprungit mina längre springturer tillsammans med andra personer som också har tränat till Göteborgsvarvet: Anniina, Olivia och min pojkvän Fredrik. Att få tiden att gå medan man springer långt är mycket lättare om man springer tillsammans med någon annan. Då är det superbra att springa i en lugn takt, så snabbt att det är lite ansträngande att prata, men att det går. Sedan när jag har sprungit själv och lyssnat på musik har jag ökat tempot lite mer. 
 
 
 
Så plötsligt kom den 21 maj. Jag och Anniina gjorde oss i ordning hemma hos mig och vi skrattade åt att det vi var mest oroade för var att nummerlappen skulle sitta snett (det var overkligt kruxigt att få den rak och centrerad). Vi mötte upp Olivia och insåg att vi tre var rena rama regnbågen tillsammans, fulla av pepp och våriga färger! 
 
Runt Slottsskogsvallen var det fullt av folk och liv och köer till toaletter. Vi vandrade runt tills vi hade koll på området och jag var fascinerad av allt omkring mig, eftersom jag aldrig hade sett Göteborgsvarvet förut! En stund stod vi och kollade på upploppet där trötta löpare joggade i mål och jag funderade på hur det skulle vara att själv springa där. Tänk att över 60 000 löpare tog sig i mål där! 
 
 
Bild: Malin B 
Slutligen blev det dags för start och några härliga nära och kära var där och hejade och fotade: mina föräldrar, min syster och min vän Malin! Solen sken och vi var lätt nervösa, men mest taggade, över vad som skulle hända! 
 
 
Jag vinkade adjöss till mina föräldrar för att ge mig av på min 21 km långa löptur! 
 
 
Bara några minuter efter att jag och mina vänner hade gett oss iväg så sprang Fredrik in i Göteborgsvarvets mål för tredje året i rad! Vi hade hoppats att vi skulle ses, men vi missade varandra precis. Han var sjukt duktig!!! 
 
 
 
Och så till själva loppet. Det. Var. Jobbigt. Vissa dagar när man springer känner man sig full av ork och energi, men denna gången var inte en av dem för mig. Jag fick håll efter 5 km, trots att jag åt mat över fyra timmar innan jag började loppet. Men till en början var det i alla fall lätt, och jag, Olivia och Anniina joggade i en lugn takt, småpratade lite emellanåt. 
 
Det kändes skönt att ha sprungit över båda loppets broar innan, för att veta ungefär hur det var, så jag visste att det inte var mardrömsbrant. Älvsborgsbron gick fint, men på Lindholmen efter 7 km (en tredjedel av loppet) började jag bli trött och deltog inte längre i pratet med Olivia och Anniina, utan kämpade lite med mitt håll. Jag kunde ändå uppskatta människorna som stod omkring och livebanden som stod utplacerade lite överallt och spelade musik. Varje gång det kom ett bra beat blev jag mer peppad, och varje gång jag hade chansen så high-five:ade jag barnen vid vägkanten! 
 
På Göta Älvsbron kände jag att mitt håll hade släppt och att det äntligen började komma mot slutet av loppet. Men det var långt ifrån färdigt så jag sa till Anniina och Olivia att jag ville ta det lite lugnare än dem och vi separerades långsamt. Mitt mål var att springa utan att gå (förutom vid vattenstationerna) ända in i mål, och det betydde att jag behövde ta det lite lugnare för att orka med. Vid Brunnsparken stod Veronika och Malin och hejade på mig, vilket peppade mig och gav massor av energi! Efter det gick det lättare än jag hade trott att ta mig uppför Avenyn.  
 
 
 
Den sista biten vet jag knappt hur jag orkade att sätta en fot framför den andra, men på något sätt lyckades jag hålla ungefär samma takt hela loppet - lite långsammare mot slutet. Det värkte i axlar, nacke, ländryggen, framsida lår, knän och fötter. Jag hörde en liten tjej heja: "Fortsätt springa, börja inte gå!" och det var så jag motiverade mig själv att orka springa de sista kilometerna. Jag uppmanade mig själv hennes ord i takt med mina fotsteg, och jag minns knappt vad jag såg omkring mig i slutet, förutom att jag tydligt minns de gula skyltarna där det stod: 18 km (bara 3 km kvar), 19 km (bara 2 km kvar) och 20 km (EN ENDA KILOMETER KVAR)
 
I en 20 meter lång uppförsbacke precis i slutet bestämde jag mig för att där var det okej att gå (annars hade jag nog svimmat). Direkt när jag kom upp för backen började jag springa och det kändes som att fötterna skulle domna bort under några steg, sedan var det okej igen. När jag kom in i Slottsskogen var jag lättad över att plågan snart, snart skulle vara över. 
 
När jag kom in på upploppet höll jag utkik efter folk jag kände och när jag såg Fredrik hänga över staketet, storleendes, blev jag så otroligt lycklig att jag sprang fram till honom, pussade honom rätt på munnen och skyndade sedan iväg för att avsluta vad jag hade börjat. Jag kom in på stadion och hörde Veronika och Malin ropa, heja och skrika samtidigt som jag såg målet och adrenalinen kickade in totalt - jag kände ingen smärta - och efter att ha vinkat till mina vänner gjorde jag det omöjliga och spurtade in i mål (som syns i bilden ovan). Jag som var SÅ TRÖTT. 
 
 
 
Dock fick jag betala för min spurttur, för när jag hade kommit förbi mål och tagit mig en bit fram fick jag mitt första astmaanfall någonsin (efter att ha haft astma i över 12 år). Jag fattade knappt vad som hände, men jag kände att jag hade svårt att få ut luften ur lungorna och min andning lät pipig, vilket gjorde att jag fick lite panik. Jag letade efter en sjukvårdare, men även om det fanns någon i närheten så såg jag dem inte, men jag hade svårt att koncentrera mig på någonting.
 
Jag bestämde mig för att fokusera på att fortsätta gå, eftersom jag visste att annars kan muskelpumpen ge upp och ge svimningsrisk. Under tiden höll jag armen framför munnen för att andas mot ett motstånd och blåsa ut luften långsamt så att lungorna tömdes (tack läkarprogrammet för att du lärt mig detta!!!). Attacken gick tack och lov över ganska fort, och sedan kunde jag lämna in mitt chip och ta emot medalj, banan, kexchoklad och vatten. 
 
Fredrik var den första som hittade mig, och han kramade om mig hårt och gav mig en ros. Det kändes som att jag äntligen var trygg, men ändå var jag gråtfärdig av utmattning och upplevde lite efterskalv av rädslan från astmaattacken. 
 
 
 
Vi hittade Anniina och Olivia, mina föräldrar, Veronika och Malin som alla var glada och grattade. Vi pratade och fotade, och jag tror att jag lyckades vara glad även om min insida fortfarande var ett känslokaos. Det var folk, ljud och rörelse överallt och jag längtade efter en säng, men var glad att jag hade klarat det! 
 
 
 
På kvällen masserade Veronika mig (tack och lov att hon har gått en massageutbildning!!) och när jag hade fått gråta en skvätt, ta det lugnt, äta och duscha kunde jag äntligen titta tillbaka på loppet och se det som något positivt. Det var roligt att höra folk heja, att ha varit en av de 60 000 löpare som hade sprungit och att inse att min hjärna lyckades få mina protesterande muskler att springa hela 21 km. För att inte tala om hur härligt upploppet var - det var det bästa av allt!!! Det är dessa saker jag mest kommer minnas. 
 
Göteborgsvarvet var megaotroligtsuperjobbigt - något av det tuffaste jag har gjort i hela mitt liv - men jag ångrar mig inte alls. Det är häftigt att ha genomfört det! Nu är jag en riktig göteborgare! (Blink, blink). Jag och Fredrik gick runt dagen efter som två stela pinnar och jag förmådde mig inte ens sätta foten utanför dörren, utan stannade inne för att plugga och chilla. Mina muskler värkte (och gör fortfarande idag två dagar efter loppet, fast det börjar kännas bättre nu) och jag hittade en blodblåsa och lite små skavsår, men jag överlevde!!! 

Om en vecka: Göteborgsvarvet!

 
Göteborgsvarvet närmar sig slutligen - tänk att jag har väntat i 8 månader på detta! För några dagar sedan tog jag, Anniina och Olivia en lång springtur i den brännande solen och övade på att springa över de två broarna som vi kommer korsa under varvet! Vi började på Järntorget, sprang över Göta Älvsbron, längs vattnet på Lindholmen (så himla vackert) och slutligen över Älvsborgsbron (till vänster i bild).
 
Vi korsade mellan irriterade cyklister och glada solnjutande göteborgare, medan vi höll uppe konstanta diskussioner och njöt av att upptäcka nya omgivningar. Springturen gick grymt bra, även om vi blev uttorkade och möra, och vi alla tre är taggade på att springa om en vecka!!! Någon annan härlig motionär som ska springa? 

Några lyckliga stunder

 
Lyckan for genom mig när jag var ute och sprang häromdagen. Plötsligt bubblade den magiska, glada känslan upp som ett litet fyrverkeri inuti mitt bröst, och började studsa runt - upp i huvudet och ut i armar och ben. Det var lite som att befinna sig i en dröm, där jag såg allt omkring mig genom nya, positiva ögon: det sköna solljuset som smet mellan träden, de blommande vitsipporna överallt och färgstarka blad som försiktigt slagit ut kring motionsspåret.
 
Det var frihet att springa, full av ork, och i bara ett lager kläder på benen och två på överkroppen. Jag mimade med min peppande musik när jag var ensam i spåret (och ibland även när jag mötte folk, haha - jag kunde inte låta bli)! Vilka fantastiska känslor det var! 
 
 
 
Andra fantastiska känslor kan man ju få när man får den här läckra synen. Hemma hos Olivia avnjöt jag och gänget igår en riktigt god måltid bestående av pannkakor med grädde, nutella och sylt, samt fruktspett! 
 
 
 
Dessutom kan jag inte låta bli att le när jag skådar den är bilden och tänker tillbaka på vår mysiga stund tillsammans, jag och mina vänner! Therese, Anniina, Olivia och Joel är fyra busiga själar som jag är glad att jag har funnit här - min egen lilla Göteborgsfamilj! 

Studie- och vårpepp!

 
Jag klarade anatomimuntan!!! Ärligt talat var den inget att oroa sig för - det hade nog varit ganska svårt att bli underkänd. Kanske om man hade kommit dit utan en aning om vad man skulle prata om; men faktumet att den var lätt tänker jag inte låta förminska den goda känslan som jag har haft i kroppen sedan stunden då jag blev godkänd. För även om det hade varit ett svårt förhör så kände jag mig faktiskt förberedd att svara på dem och jag känner att nu kan jag armens anatomi. Det har varit så trögt med motivationen på sistone att jag haft mycket svårt att tro att jag ska klara den här tentan på hela kroppens anatomi om en vecka, och har inte ens varit taggad på att försöka. 
 
Men nu när jag bevisade för mig själv att med fokus och engagemang så kunde jag faktiskt lära mig ett område - så varför kan jag då inte lära mig alla andra också? Jag har blivit alldeles fylld av motivation inför den kommande tentaveckan. Den kommer bli svår och jobbig, men kommer förenklas tusenfalt om jag går in med en positiv attityd och peppar mig själv till att försöka lyckas! 
 
Jag blev så himla glad igår när jag lyckades att jag skickade ut ett lyckligt meddelande till alla mina snapchatvänner - och på kvällen blev jag överraskad av att det plingade på dörren... och så kom underbara Fredrik där med ovanstående blomma som grattis och för att peppa mig till fortsatt plugg! Gissa om jag lyste som en sol efteråt! ♥ 
 
 
I och med blomman har jag fått in lite mer vår i min lägenhet, och nu verkar det som utsidan börjar hänga med! Idag var jag och Anniina ute på en härlig springtur på Änggårdsbergen med en inte så pjåkig utsikt över Göteborg! Där uppe på höjden låg snö och is kvar, men äsch - solen och den blåa himlen gottgjorde detta och lät oss känna vårkänslor i alla fall! Åh, längtar till mer blommor, blad och solsken!!! 

Bus i trollskog och mörka grottor

 
Häromdagen fylldes jag av magiska trollskogskänslor när jag och Anniina var ute och promenerade på denna vackra stig. Det var ett sådant där ställe där man inte hade förvånats om en vit kanin med hatt hade hoppat runt hörnet, eller om en glittrande fe hade glidit fram genom luften. 
 
 
 
Vi var lekfulla under turen genom skogen i och kring Botaniska Trädgården, och både smög genom en grotta och svängde in på mysiga småstigar. Visst är det härligt när snön börjar smälta bort och... kommer tillbaka dagen efter? Vänta, va? Jag trodde vi hade bestämt oss att köra på vår nu! Nej, tydligen har vi inte vårpeppat tillräckligt, gott folk! Med lite mer blommor, blad och färgglada kläder kanske vi kan locka fram den ljusa årstiden - blink, blink! 

Nya träningsskor - tagga vårlöpning!

 
Kolla in mina nya, supersnabba springskor! Eftersom mina gamla blivit på tok för icke-stötdämpande och jag behöver ha bra skor inför träningen till Göteborgsvarvet så införskaffade jag de här supersköna dojorna: Asics Gel-Luminus! Jag roade mig med att prova massor av skor, kolla in mitt löpsteg och göra inlägg utformade efter mina fötter.
 
Detta gjorde dock att det sved i plånboken i kassan, men det får det vara värt om jag har ett par bra skor som förhoppningsvis minskar risken för återkommande beninflammation och gör att jag pronerar mindre! Jag längtar supermycket till vårlöpning i mina nya älsklingar! 
 
 
Oj, vad jag kommer susa fram i dessa! 

Föreläsningsstart & minusgrader biter inte på oss

 
Terminsstart! Nåja, ungefär i alla fall! Officiellt är vi ju fortfarande T3:or, men vänta bara tills om en dryg vecka... Då inleds termin FYRA! Jag förstår inte att jag har gått på läkarprogrammet i ett och ett halvt år! Den känns som det inte alls var länge sedan jag träffade de här underbara spillevinkarna och fick en egen liten Göteborgsfamilj! ♥ Idag återsåg jag de härliga vännerna Olivia, Anniina, Therese och Joel på första föreläsningen efter jullovet och det firade vi genom att ta en selfie! (På mitt intitiativ, naturligtvis). 
 
 
 
Vi fick en mjukstart med en halvdag (kl 9-12) där vi lärde oss om bukorganens utveckling. Samtidigt som vi satt i den halvmörka salen med sövande "projektorlägebelysning" njöt jag av en sen frukost bestående av nybakt bröd! Degen stod och jäste i kylen över natten och var inne i ugnen på morgonen, så brödet var fortfarande varmt när jag tog det ur väskan vid ankomst i föreläsningssalen, trots flertalet minusgrader ute! Helt underbart!!!  
 
 
 
Inte heller hindrade minusgraderna Olivia, Anniina och mig från att fortsätta vår träning inför Göteborgsvarvet i maj! Iklädda svart-rosa skala joggade vi en mil genom centrala Göteborg och försökte samtidigt spåna fram lite planer inför den annalkande våren (när vi inte sprang åt tre olika håll vill säga, haha!). Jogging och goda vänner är en kombination som jag rekommenderar varmt! 

Jagar ikapp morgonen i löpspåret

 
Sömnigt slog jag upp ögonen imorse och något av det första jag tänkte var: "Åh, jag vill inte börja plugga direkt." Så det gjorde jag inte. Det var en fin morgon och jag var någorlunda pigg, så jag taggade mig själv till att bege mig ut på en morgonjoggingtur! Belåtenheten var på topp i de mysiga löpspåren! Det kändes som att jag sprang fortare än solen reste sig - jag riktigt jagade ikapp morgonen - och lämnade alla mina problem bakom mig för en stund. Jag hade i princip grusvägarna för mig själv, så det var bara jag, luften och skogen, som frisk och full av dofter... C'était magnifique! 
 
 
 
På eftermiddagen begav jag mig till Stadsbiblioteket för att plugga tillsammans med min härliga vän Joel. Vi hade båda av en ren slump lyckats plugga på olika delar till tentan på lördag, så han hjälpte mig med frågor om njuren och jag hjälpte honom med frågor om blodförtunnande mediciner - vilket teamwork! Vi blandade pluggfokus med busiga skratt och skämt i det förhållandevis tysta biblioteket, och hade en jättetrevlig eftermiddag! Slutligen peppade vi varandra till att fortsätta kämpa innan vi skiljdes åt - bara tre dagar kvar till tenta, dags att kötta så att vi inte faller på mållinjen!!! 

Leta efter ljusglimtarna

 
Denna härliga lördag började jag med en lätt frukost och begav mig sedan ge mig ut i det gula lövlandet som väntade utanför dörren, för att möta upp mina peppade, träningsbeklädda vänner Anniina och Olivia för en löptur! Vi tycker om löpning alla tre, och bestämde oss för en tid sedan att anmäla oss till Göteborgsvarvet i maj nästa år! Jag är övertygad om att det ska inviga oss till riktiga göteborgare slutligen - fast vi är på god väg genom att ha anammat den underbara göteborgshumorn! Idag tog vi en riktigt lång joggingtur på 1,5 h under vilken vi njöt av att vara unga, levande och friska! 
 
 
Nu efteråt är det plugg för (med) fulla muggar! (Hehe, sa ju att jag börjar få till göteborgshumorn!).
 
Under joggingturen konstaterade jag och tjejerna att fastän vi djupt uppskattar att vi får plugga på läkarprogrammet, och känner att det verkligen ger mening med våra liv, så är vi väldigt trötta. Motivationen som var på topp direkt efter sommarlovet har tagit sig törn efter törn med hög arbetsbörda, så nu känns det som att vi går på ånga. Det kommer att komma en tid för vila, och tills dess får vi bara köra så hårt som vår hälsa och motivation tillåter - och göra vårt bästa! Det viktigaste, som jag konstant säger till mig själv, är: 
 
Du är bra.
Även om vissa av dina prestationer inte är lika bra som du hade velat,
så är DU fortfarande bra.  
Att vara lycklig handlar inte om att dåliga saker aldrig händer -
det handlar om att vara stark och kämpa sig ur den mörka situationen. 
Var stark, var positiv och leta efter ljusglimtarna som är möjligheterna,
så kommer du märka att det finns fler än du tror. 
 
Håll humöret uppe, mina vänner, så fixar vi vad vi än tar oss an! Jag hejar på er!

Träningens tre faser

 
För att hålla kroppen och sinnet på alerten tog jag idag en härlig joggingtur som ett trevligt avbrott i pluggandet. Ända sedan vår lektion i arbetsfysiologi (hur kroppen fungerar under träning/i arbete) har jag analyserat min egen träning noggrant och anpassat den efter mina nyvunna kunskaper.
 
Målet med min träning är, förutom att må bra, att bygga upp min uthållighetsförmåga inför när jag ska springa Göteborgsvarvet nästa år (!). Därför har jag bestämt att den bästa träningen för mig just nu är att ta lugna joggingturer i varierande distanser. Mitt senaste upplägg har varit att jag springer tre gånger i veckan (distanserna 7 km, 5 km, 8-10 km), vilket har känts superbra. 
 
 
Med en harkling tar jag på läkarstudentsrösten, och berättar att vi har lärt oss att det finns tre faser:
  1. Belastningsfasen (träningen)
  2. Återhämtningsfasen (vilan)
  3. Superkompensationsfasen 
Om man tränar excentriskt (mot en högre belastning än vad musklerna är vana vid) så skapas små mikroblödningar i musklerna och man "bryter ner sig själv" lite grann. Det är då viktigt att återhämtningsfasen är tillräckligt lång för att hinna reparera blödningarna - annars, om tränar innan dess, kommer fler blödningar skapas och man "tränar ner sig". Det kan vem som helst göra, inte bara elitidrottare.
 
Om man väntar tillräckligt länge, tills man har återhämtat sig helt, så har man kommit upp i superkompensationsfasen. Då har musklerna byggt på sig från förra träningen och man kan prestera lite, lite bättre. Så fortsätter det, i en förhoppningsvis uppåtgående, långsam trappa då man "tränar upp sig" istället för att "träna ner sig". 
 
 
 
Det svåra tycker jag är att veta hur lång återhämtningsfasen bör vara. Det är något varje person får känna efter helt själv, och beror på vem man är och hur hårt man belastar kroppen. Efter ett superhårt träningspass sa föreläsaren att återhämtningen kunde bli upp till 3-5 dagar! Bland annat därför är det bra att börja träna lugnt och inte gå ut för hårt om man ska komma igång med sin träning.
 
Jag tror dock jag har hittat en bra balans, för mig, med tre joggingturer i veckan - då tar jag en dags vila efter de två kortare joggingturerna och två dagars vila efter den lite längre joggingturen som jag gör på helgen. På min joggingtur idag, efter två dagars vila från helgens mil, gick det exceptionellt bra! Jag kände jag mig fantastiskt grym och lade märke till hur ovanligt lätt och snabbt det gick. Exalterat tänkte jag att "Jag måste vara mitt uppe i superkompensationsfasen nu!!" och peppades ännu mer av det! 
 
 
P.S. Räknas det här som plugg eller prokrastinering? Hahahahaha! 

Ta hälsa seriöst

 
"Motionera regelbundet och ät hälsosamt för att undvika hjärt- och kärlsjukdomar." 
 
Det kan nog inte många ha undgått att höra någon gång. Som ung och frisk individ, driven av min okunskap i ämnet, har jag aldrig tagit detta speciellt seriöst. "Det händer nog knappast mig", har jag resonerat, "och förresten är det väl inte så farligt, eller?". Men efter att ha studerat hjärt-kärlsjukdomar lite grann och dessutom ha hört dagens föreläsning om farmakologi (läkemedelslära) mot hjärtsvikt inledas med orden att "hälften av oss kommer att dö i detta" fick det en ringklocka att plinga till i huvudet. 
 
Vi har läst en del om hjärt- och kärlsjukdomar, och igår hade vi en föreläsning som innehöll 90 % statistik om ämnet där jag insåg hur mycket viktigt det finns att lära ur detta inläggs första citat om att vara hälsosam. De flesta ändrar inte livsstil förrän efter de har fått problem (s.k. sekundärprevention), men då kan det redan vara för sent - alla överlever inte sin första hjärtinfarkt (i Sverige dör 50 % innan de nått sjukhuset). 
 
Det underliga tyckte jag var att de flesta dödsfall orsakade av hjärt-kärlsjukdomar sker hos personer som aldrig haft några problem förut. De som har störst risk för hjärt-kärlsjukdomar är män i åldrarna 50-59, men de flesta av dödsfallen sker hos människor yngre än så och kommer väldigt plötsligt. Det är därför, och av många andra anledninigar, som det är så viktigt att ta hand om sin kropp från början (s.k. primärprevention).
 
 
Om du någonsin ska undervisa om hjärtfel - gör som min föreläsare och låt en dansande läkare på youtube demonstrera. 
 
 
Tipsen vi fick på hur människor borde hålla sig hälsosamma (för att undvika hjärt-kärlsjukdomar):
  • Ingen tobak. Ökar betydligt risken för hjärt-kärlsjukdomar. Alltså jättemycket. 
  • Röra på sig minst 30 minuter varje dag. 
  • Äta 5 frukter och grönsaker varje dag. 
  • Hålla koll på blodfetter. Ger inga symptom så det är bra att gå och kolla ibland (i äldre ålder). 
  • Ha ett blodtryck under 140 mmHg systoliskt (=övertrycket). 
  • Undvika övervikt och sköta eventuell diabetes. 
 
 
 
 
Jag tycker att det är mycket mer värt att vara ansvarsfull redan från början och ta hand om min kropp från start. Mitt äldre jag kommer att tacka mig, och mitt nuvarande jag mår också otroligt mycket bättre. Därför tycker jag det är viktigt att lyssna till rådet att motionera regelbundet och äta hälsosamt. Det handlar inte om att aldrig äta någon viss form av mat - det handlar om att bara äta den ibland. Likadant handlar det inte om att alltid träna - det handlar om att träna ibland.
 
Själv lever jag just nu efter mottot att jag gör det hälsosamma valet oftast. Jag får äta allt det där goda som jag älskar (choklad, glass, chips, franska ostar etc) så länge som att det inte är det valet jag gör de flesta av gångarnaOftast säger jag nej när jag är sugen på en chokladbit till, utan sparar den till ett annat tillfälle. Jag har själv märkt att då ser jag så mycket mer fram emot nästa chokladbit - och njuter dubbelt av den när jag väl får äta den! 
 
Jag väljer att fylla mitt liv med god och hälsosam mat, med liv och rörelse, skratt och kärlek - för att må bra och göra oddsen lite bättre för att leva länge! 

The Color Run - 5 kilometers party!

 
Inte undra på att folks ögon var fastklistrade på mig och Anniina på spårvagnen idag... Vi var ju så grymt snygga efter att ha sprungit The Color Run i Göteborg!!! 
 
 
Jag och mina vänner (Olivia, Anniina och Irina) var rena och fina innan loppet, och målade lite silverglittrande krigsfärg i ansiktet. Det spöregnade men vi höll uppe värmen och humöret! 
 
I startfållan i väntan på att bli ivägsläppta kastades det färg hejvilt; moln av färg exploderade överallt omkring oss. 
 
Vi var blårosa i väntan på start! (Det var väldigt slutet-på-Törnrosa-filmen när féerna ändrar färg på klänningen: "Gör den blå! Gör den rosa!"). 
 
 
Loppet var riktigt kul! Av något mirakel lyckades det vara uppehåll hela tiden och vi kunde springa på i full njutning! Vid varje kilometer fanns en färgstation där man sprang in i en färgglad dimma och blev besprutad med stationens färg. Vissa sköt på allvar - Anniina fick världens färgsprut i örat och fick nog härligt ceriserosa öronvax efter det! 
 
 
Nöjda och glada i mål efter fem kilometers party! ♥

Hög på livet efter Midnattsloppet

 
Efter att ha varit lite smånervös under hela dagen igår kom slutligen kvällen.... Det var dags för mig att springa Midnattsloppet! Väl på plats i startområdets blåa hav av tröjor gick jag över från att ha varit spänd-orolig till spänd-peppad. Ljuseffekter, musik och människor som värme upp ökade gradvis stämningen när det närmade sig start. Det blev riktigt mörkt strax innan jag gick in i min startgrupp och det kändes verkligen inte som att jag snart skulle ut på lång springtur - snarare ut och dansa. Men slutligen räknades det ner, och med hejarrop från mina föräldrar, samt Diana och hennes pojkvän, begav jag mig iväg! 
 
 
 
 
Loppet är 1 mil långt och det var kring 10 000 anmälda. Jag hade kollat in banprofilen innan och såg att det fanns två backar som jag behövde spara krafter till: en mellan kilometer 4 och 5 samt en mellan 6 och 7. Därför valde jag att ta det riktigt lugnt de första kilometrarna och fokuserade istället på att njuta av allt omkring: musiken, lamporna som lyste färgglatt längs vägen och alla människors hejarrop. Att jag blev omsprungen en del försökte jag tona bort - jag körde mitt eget race - och det gick lättare och lättare för varje kilometer jag lade bakom mig. 
 
Den första backen gick lätt; den var bara svagt lutande uppåt. Det var den andra backen som skulle bli utmaningen, men jag var i nuet och höll mitt lugna tempo. Jag bestämde mig att ha som mål att inte gå en enda gång (om allt kändes bra i kroppen). På vägen tyckte jag det var kul med alla barn som höll ut sina händer för att få high-fives - de fick alla en klapp från mig!
 
 
 
 
När vi väl kom till den fasade backen upp till Masthuggskyrkan stod där massor av människor med uppmuntrande ord och mitt i banan i princip hela vägen upp stod unga tjejer med pompoms - de räddade min sprint uppför backen! De flesta var superglada och peppade av sina hjärtans lust, vilket jag inte kunde låta bli att le åt. Endorfinerna tog över och när vi slutligen var högst uppe på toppen möttes jag av den enormt vackra utsikten över ett nattupplyst Göteborg i kombination med en härlig kör. Allt i kombination gjorde att backen var det bästa av allt! (Speciellt att springa nedför den, haha!) 
 
De sista två kilometrarna ökade jag takten för att avsluta starkt - jag hade ju sparat energi hela loppet! Nu var det jag som började springa om andra och det var en kick! Det jag minns från sista kilometern är mycket människor (blåaklädda och supporters), ansträngda andetag, smala fållor och trottoarer så man fick hålla koll vart man satte fötterna och tanken: "Snart framme! Det här går ju GRYMT!". När jag såg målet spurtade jag och avslutade loppet alldeles överlycklig, hög på livet och full av självförtroende! Jag klarade det!! Utan att gå en enda gång dessutom! Det här var megakul - jag måste göra om det!!! 

Rain, you are not the boss of me

 
Dagens motivation, som höll mig längtandes under alla 7,5 jobbtimmar, var att på eftermiddagen när jag kom hem skulle jag ÄNTLIGEN få bege mig ut på en frisk joggingtur. Jag var peppad till max, speciellt varje gång jag hörde en hurtig låt med bra beat på radion. Förra veckans lyckade turer kom mig till minnes, och jag återupplevde dynamitkänslan i kroppen. Jag bubblade nästan över av förväntan. 
 
Men gissa tre gånger vad som händer? R-E-G-N. Himlen öppnade sig precis när jag kom hem. Buttert satte jag istället igång att laga himlans goda matlådor till resten av jobbveckan (ugnsbakad lax, ugnsbakade rotfrukter och grönsaker, rostade frön och vit laxsås) medan jag väntade på att skyfallet skulle upphöra.
 
Över en timme senare spejade jag ut genom fönstret och beslutade mig för att nu hade jag fått nog! Vädret bestämmer minsann inte över mig! Om jag vill springa, då ska jag springa! Varmt klädd och med en keps för att skydda ansiktet mot irriterande droppar gick det faktiskt strålande! Tillfredsställelsen över att slutligen göra det som jag längtat efter hela dagen var stor. Jag kände mig fruktansvärt duktig och mäktig, och extremt fri - som ett barn som inte känner regnets kyla, utan bara njuter av att hoppa i vattenpölar. 
 
(Fast som någorlunda konsekvenstänkande vuxen så njöt jag av att hoppa över vattenpölarna istället, hihi).  

Jag är inte rädd för att jinxa något

 
Under hela hösten/vintern var jag helt svartklädd på mina joggingturer, så jag tror att mitt undermedvetna försöker gottgöra det genom att jag nu för tiden automatiskt klär mig i så starka färger som möjligt när jag ska ut och motionera! Häromdagen var det tre lager rosa och idag neongul tröja! Jag får ganska mycket blickar på mig när jag har den sistnämnda - folk tror att det är en mänsklig reflex som springer förbi dem. Det är helt okej, den bjuder jag på! Tröjan är så varm och härlig att jag oftast inte kan låta bli att välja den! 
 
Idag har jag spenderat största delen av dagen till att studera-studera-studera till molekylär cellbiologi-tentan, plus att jag på eftermiddagen tog en välbehövlig, avstressande joggingtur. Det var skönt att tänka på annat en stund, fastän titt som tätt ploppade det upp random meningar i huvudet, till exempel "Vad var polycistroniskt mRNA nu igen?", som jag försökte skjuta åt sidan så fort som möjligt. Nu är det endast två dagar kvar innan jag gör cellbiologi-tentan för tredje gången gillt! 
 
Jag är inte rädd för att jinxa något, (plus att jag är så busig att jag bryter mot jantelagen ibland) så jag kan ärligt talat säga att det faktiskt känns bra inför tentan. Jag har ju pluggat till det här provet två gånger förut och därför känner jag nästan hela tiden igen det jag läser och förstår principerna. Sist gång snubblade jag på mållinjen, så nu efter att ha pluggat cellbiologi regelbundet under den senaste månaden så känns det som att det här kommer att vara min gång! På onsdag gäller det! 
 
Och om jag svarar fel på några frågor så kan jag ju alltid skylla på att det var 1 april så att jag bara skojade!
Universitetsprofessorer och föreläsare har väl humor ... eller?

Rosa träningspeppen är äntligen tillbaka!

 
Denna soliga dag beslöt jag mig för att ta årets första rosa springtur, alltså iklädd min snygga workouttröja och INGEN jacka ovanpå! Rosa är min absoluta favoritträningsfärg (om jag får lov att hitta på ett sådant ord) som jag blir supertaggad av att bära! I dagens härliga solsken lyste både min tröja och mitt ansikte i denna fina skära färg. Jag njöt av att utmana kroppen med konditionsträning - det är inte bara hjärnan som konstant ska utmanas med allt plugg! 
 
(Förresten, har du hört om olyckan i Göteborg idag? Jag bestämde mig idag för att ta en tur till Gamlestan och jogga runt lite där eftersom jag aldrig hade sprungit i de trakterna förut. Just idag var det väldigt livat utanför SKF eftersom en stor krock mellan en buss och en spårvagn hade ägt rum där! Det var fullt i utryckningsfordon och människor, men jag tror att jag anlände ganska sent till platsen eftersom det inte fanns några ambulanser närvarande, utan alla skadade hade redan förts till sjukhus. Baksidan av bussen var helt intryckt - usch, så hemskt.) 
 
 
 
Den senaste soliga veckan har jag varit ute på flera härliga springturer, både på berg och mark! (Haha, de sista orden är ett litet internskämt - för varje gång jag ska säga de anatomiska termerna märg och bark, som till exempel finns i hjärnan, så råkar jag alltid säga fel och orden berg och mark kommer ut istället!) 
 
Och berg finns ju minsann i Göteborg - det är mycket backigt! Detta såg jag först som en nackdel, men numera uppskattar jag det för att ...
1) När man springer i uppförsbackar är det superbra träning!
2) När man väl har kommit upp för ett berg får man ju en fantastisk utsikt därifrån! (Skymtar du den lilla stickan mitt i bilden ovan? Det är Lisebergstornet, mitt favoritlandmärke i Göteborg!) 
 
 
 
Precis som naturen kan ha sin berg och mark - eller toppar och dalar snarare - kan även motivationen ha det. Igår till exempel var jag otaggad under träningspasset, så det gick ganska dåligt (trots att jag var iförd söta flätor och min nästbästa träningsfärg turkost!). Idag däremot gav de söta flätorna mig kraft och den rosa tröjan gav mig pepp! Det är klart att man har sina dåliga dagar ibland, men det viktigaste är att inte bli nedslagen av det, utan att hoppa på hästen igen! Då får man fina belöningar till slut, som den förträffliga tur jag upplevde idag, där jag kände mig som en riktig vinnare när jag kom i mål! 

Pluggsnacks & varför jag har en bok på huvudet

 
 
Gissa vem som klarade mikroskoptentan?! Woho, ingen mer mikroskopering! Jag tyckte inte det var fasligt svårt när jag lugnt gick genom de fem preparaten som vi skulle identifiera, men sedan när jag kom ut därifrån och hörde med de andra vad de hade fått för olika preparat insåg jag att jag hade haft en himla tur och fått riktigt lätta! Pieuf! 
 
Nu väntar tre dagars fortsatt tentaplugg, av den lite mer traditionella sorten, och då tycker jag att det är en underbar ursäkt för att hitta på lite roliga, nyttiga pluggsnacks! Denna eftermiddag är det äpple uppskuret i bitar och lite vindruvor tillsammans med en kopp te. Mums!
 
 
 
 
Tro det eller ej, men när jag sitter och skriver det här så har jag en bok på huvudet. Jo, jag lovar! Som många andra i klassen så känns det nu i nacken att vi har mikroskoperat nästan varje dag i en månad. Jag har försökt att sitta ergonomiskt, men det blir alltid att man lutar huvudet lite framåt. Det tär på nackmusklerna och har resulterat i att jag är jättespänd i nacke, axlar och käke. Det här problemet är också riktigt vanligt i dagens samhälle - nästan en folksjukdom har jag hört - i och med att många sitter och kollar ner på mobiler och datorer varje dag. För att få reda på hur jag borde handskas med det här hörde jag med en släkting som är fysioterapeut (sjukgymnast) och fick några tips: 
  1. Massage. 
  2. Värmedyna på axlarna. 
  3. Försöka ha bra hållning. 
  4. Lite övningar för nacken som man kan göra hemma. 
Detta är alltså anledningen till att jag sitter med en bok på huvudet. Nu när jag ska sitta vid skrivbordet och skriva mycket under tentaplugget ska jag försöka hålla en bra hållning. Förresten, vet du hur svårt det är att skriva med en bok på huvudet?! Jag som normalt vis nästan ligger över vänsterarmen när jag skriver, haha. Jag ska försöka hålla ut så gott jag kan i alla fall! 
 
Kämpa på, mina vänner! Snart är det fredag! (...intalar jag mig själv...) 

Hur kroppen påverkas av fysisk träning

 
Jag är ju en glad tjej, eller hur? Så där positiv och gullig och älskar att ha blommor i håret och hjärtan på allt. Det är faktiskt sant. Men akta dig för att göra för många antaganden om du inte känner mig. Bakom den där sockersöta fasaden döljer sig ett riktigt monster. Hon smiter ibland ut när jag är irriterad eller trött och då är det riktigt jobbigt att fånga in henne igen. Som tur är håller hon sig för den allra mesta delen lugn inuti sin bur - för  hon vet att under mina träningspass släpper jag henne ut i det fria och låter henne härja så mycket hon vill!!
 
Att motionera och träna är så enormt viktigt, både psykiskt och fysiskt. På våra föreläsningar om kroppen har vi hört talas om att både det ena och det andra kan påverkas av fysisk träning. Förutom att förebygga massor av hjärt- och kärlsjukdomar kan träning till exempel uppreglera nybildning av nervceller och synapser i hjärnan. En föreläsare sa att det allra bästa sättet att lära sig borde vara att träna samtidigt. Problemet är att vår 974 sidor tjocka histologibok liksom är lite krånglig att ha med sig på joggingturen...
 
På det psykiska planet så är det grymt bra att någon gång få vara galen och släppa ut alla spänningar och aggressioner som byggs upp inom en. Dessutom blir man bokstavligen talat lycklig av träning. Vid hård fysisk träning kommer olika signalsubstanser att utsöndras i hjärnan, bland annat endorfiner, som är "kroppens eget morfin" och ger den där lyckokänslan i slutet av ett träningspass då man känner sig nöjd med sig själv och kan få intrycket av att man klarar allt! Endorfinerna gör även att nivåerna dopamin och noradrenalin höjs, där bl.a. dopamin har en stor roll i kroppens belöningssystem och ger känsla av lycka och styrka. 
 
Jag finner endast bra anledningar till att träna! Man förebygger sjukdomar, reglerar upp nervcellsproduktionen och utsöndrar hormoner som gör en lycklig. Från egna erfarenheter kan jag berätta att när jag är i perioder då jag tränar regelbundet så blir jag piggare, gladare, sover bättre och har mycket bättre självförtroende! Nu när vi börjar gå mot ljusare tider så kan man även passa på att ta en promenad eller joggingtur i solljuset och få lite naturkänsla. Så om du funderat på att börja träna på sistone, men inte riktigt tagit tag i det än ... Här får du en megamotivationspush för att starta! Heja dig, du klarar det!!! 
 
 
Den vackra, soliga utsikten från ett berg under gårdagens joggingtur!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0