25 saker jag gör för att pigga upp mig själv

 
 
Som många av er vet är jag en relativt positiv person till vardags (men inte så glättig som vissa tror). Jag finner att livet är otroligt mycket mer njutbart när man ser saker från den ljusa sidan - och att jag själv mår bättre när jag badar i detta ljus. När jag väl är nedstämd så kan jag vara på två sätt: antingen vill jag fortsätta vara ledsen en stund för att få det ur mig, eller så vill jag bli uppmuntrad. I det senare fallet så har jag en del knep som jag tänkte dela med mig av! 
 
När jag skrev den här listan försökte jag gå mig själv på djupet och tänka: Vad gör just mig glad? Vilka är mina passioner? När mår jag som bäst? Det var både underhållande och lärorikt att skriva den! Självkännedom är något som jag verkligen uppskattar att jag utvecklat mer och mer nu i 20-årsåldern. Voilà ma liste, kanske finner du något vi delar som glädjeämne i livet! 
 
 
 
  
25 SAKER JAG GÖR FÖR ATT PIGGA UPP MIG SJÄLV NÄR JAG ÄR NERE 
 
  1. Äter god mat! Jag provar ett nytt recept eller väljer en personlig favorit, och lagar en dundergod middag till mig själv för att jag är grym! 

  2. Dricker te. Med lite honung i... och en chokladbit bredvid. 

  3. Tar ett hett bad för att slappna av. 

  4. Läser en bra bok - Harry Potter, Twilight och Jane Austen kommer alltid ligga nära om hjärtat. 

  5. Gör ett härligt yogapass eller bara stretchar - oavsett hur kort det blir är det skönt att bara andas en stund. 

  6. Tittar på en av mina favoritfilmer som jag alltid blir så glad över. 

  7. Tar en stärkande joggingtur – utan tid- eller distansmätare för att bara kunna njuta. 

  8. Bläddrar avslappnat i en inredningstidning.  

  9. Målar nagellack, tvättar håret och fixar mig riktigt snygg till mig själv.

  10. Köper en vacker blomma. En vacker ros kommer att lysa upp mitt hem i några dagar och göra mig glad! 

  11. Skriver! Novell, dagbok, brev, blogginlägg… 

  12. Fotograferar något från femtiotre olika vinklar. 

  13. Redigerar bilder in i minsta detalj till perfektion, på det där sättet som jag älskar. 

  14. Ber en vän om hjälp - detta tycker jag är ett tecken på styrka, absolut inte svaghet! Vännen kan pigga upp mig och få mig på andra tankar! (Dessutom kramas vänner väldigt bra).  

  15. Planerar en resa! Vart vill jag åka? Vad ska jag göra där? 

  16. Går ut och fikar/äter middag SJÄLV. Vardagslyxar till det ordentligt och slänger in lite personlig utveckling i det hela genom att göra det solo. 

  17. Går på en promenad med härlig musik i öronen. 

  18. Drar på shoppingtur! Det finns tillräckligt med plats i mitt hjärta för lite materiell kärlek också. 

  19. Utnyttjar min stora passion: le français! Jag skriver, läser, ser på film, lyssnar på podcast och njuter av språket! 

  20. Bjuder mig själv på myskväll med en skål glass. 

  21. Gör en lista. 100 saker som är bra med mig själv. Att göra-lista. Bucket-list. Alla karaktärer jag kan komma på i Harry Potter-serien (för några år sedan tror jag att jag fick ihop ett hundratal!)

  22. Hälsar på någon! En släkting eller en vän som jag inte träffat på länge - eller kanske någon jag träffade igår, men som helt enkelt gör mig glad. 

  23. Slår på min favoritmusik på högsta volym och dansar loss. 

  24. Söker på weheartit och njuter av alla inspirerande bilder. 

  25. Bara ser mig omkring och uppskattar vad jag har. Allt har skönhet i sig och det är underbart att känna tacksamhet! 

Att kämpa med hjärnspöken inför pluggstarten

 
För en stund sedan bläddrade jag fram och tillbaka i min kalender. Jag var taggad på att förbereda mig inför termin 3 på läkarprogrammet. Alla datum var bara siffror för mig först, men fick långsamt en mening när jag skrev ner allt som händer i höst. Mest plugg naturligtvis; jag noterade lektionstider, seminarium, grupparbeten, labbar, tentor... Men för varje kalenderblad jag vände såg jag en ny vecka full av svårigheter. Långsamt övergick entusiasmen i en stigande nivå av nervositet som slutligen blev ångest.
 
Oj. Jisses. Herregud. Det är en himla massa komplicerade saker som det är meningen att jag ska klara av i höst. Lektioner med titlar som Antiarytmika, Betaoxidation och Pentosfosfatvägen fick mig att ängsligt trumma fingrarna i bordet. Jag mindes hur tufft läkarprogrammets första år hade varit och tankarna smög upp i hjärnan: "Hur sjutton ska jag kunna fixa allt det här?!"
 
 
 
Jag färgkodade min kalender för att jag älskar ordning och reda. Det blev mer överskådligt och med så mycket färger var det inte riktigt lika läskigt, men jag mådde ändå dåligt när jag tittade på det. Jag blundade och tog ett djupt andetag.
 
 
Försök tänka tillbaka till förra året, sade jag till mig själv. Det var tufft, ja, men det var också enormt kul, utmanande och lärorikt. Tänk på hur du kämpade med cellbiologin och hur fantastiskt det var när du äntligen klarade den. Och att du faktiskt klarade neurofysiologitentan på första försöket
 
Tänk på hur roligt du har haft med dina vänner när ni har pluggat och umgåtts. Ni stöttade varandra i allt och när det kändes jobbigt fick du fick alltid hjälp från dem om du bad om det. Ni fixade det tillsammans! 
 
Kolla bara på alla roliga delar i schemat! Låter det inte spännande med "respirationsfysiologi", "kvinnlig/manlig reproduktion" och "graviditet och förlossning"? Föreställ dig bara hur mycket du kommer veta när du sitter här om ett år - precis som att du just nu vet galet massa intressanta saker som du inte kunde för ett år sedan! 
 
 
 
Hm, jag har faktiskt rätt i allt det, inser jag. Motvilligt måste jag erkänna att del av charmen med att kunna komplicerade och intressanta grejer är att det är lite klurigt att ta sig dit. Ibland är det skitjobbigt, kämpigt och jag känner att jag bara vill ge upp och det är okej. Det bästa jag kan göra i den situationen är att försöka vända på mina tankar. Jag måste försöka minnas att ibland är det faktiskt roligt och intressant att plugga - och att när jag har klarat något svårt så känns det så fantastiskt härligt! 
 
"Your mind is everything. What you think, you become." - Buddha
 
Oftast är det inte ens så hjälplöst och hemskt som jag tänker mig - det mesta tror jag sitter i huvudet. Som att jag nu till exempel satt full av ångest över att börja plugga i en hel timme. Sedan när jag väl öppnade dokumentet och satte mig för att läsa så var det inte världens ände, som mina hjärnspöken sagt åt mig innan. I höst ska jag fokusera på det positiva och tänka att jag kommer fixa det här! Då är chansen så mycket större att jag faktiskt gör det! 
 
Termin 3 och mitt andra år på läkarprogrammet - här kommer jag! 
 
 

Min inre drama queen av förundran

 
Jag skulle vilja påstå att jag inte är en drama queen. Oftast är det sant, men jag måste erkänna att ibland finns det anledning att säga emot. Jag tänker främst på när jag är på riktigt gott humör. Och då menar jag inte bara vanligt glad, utan när jag besitter ett superpeppat, ultrataggat jag-älskar-ALLT-humör. Då är ingenting bara småfint, någorlunda trevligt eller bra - utan det är enormt vackert, fantastiskt härligt eller megaunderbart! De som känner mig vet precis hur obotligt positiv jag kan bli ibland när min personliga inre drama queen tar över. 

Det var precis denna entusiastiska attityd som slukade mig hel under gårdagskvällen då jag var ute på promenad i den ljuvliga sommarkvällen. Med en tunn jacka om mig och klassisk musik i öronen stornjöt jag av den magiskt fagra omgivningen, som bara blev mer och mer storslagen ju mer solen närmade sig havet. Stundtals blev jag alldeles stum av förundran över hur allt kunde vara så överväldigande vackert...
(Du förstår vad jag menar med inre drama queen?) 
 
Jag började först upptäcka hur mysig sommarkvällen var när jag såg några solstrålar strila genom trädgrenarna och föll över kyrkogården. 
 

Nyfiken på ljuset tog jag mig fram till havets gräns. 

Nästan hypnotiskt fångade solen min uppmärksamhet, och det blev en nödvändighet att fotografera den ur så många vinklar som möjligt för att åtminstone försöka föreviga dess skönhet. 
 
Det var helt enkelt en förtrollande kväll. 
 
 
Vindarna var lugna, men friska och inte alls nedkylande starka. Vågorna vaggade i takt med de fina klassiska tonerna i hörlurarna (allt från min nyupptäckta favorit, tonsättaren Robert Schumann, till gamla ögonstenar som The Nutcracker av Tchaikovsky), och allt gav mig sådan tillfredsställelse och ett enormt lugn.
 
Jag slog mig ner en stund på en trappa vid stranden och insöp den vackra synen och reflekterade över alla färgtoner som mina ögon beskådade, men som tyvärr inte fångades lika bra på bild. Det gula, men rödkantade ljuset från solen, som över gick i en rosa himmel, vilken långsamt övergick till det klassiska blåa... Sedan havet! Åh! Det förut klarblåa havet färgades nu en vacker nyans av LILA med hjälp av solens röda ljus. Jag smällde nästan av när jag såg det. Det var helt overkligt - och så fantastiskt underbart.
 
En mening upprepades i mina tankar gång på gång: "Jag älskar att leva!!!" 

Det har varit en intressant dag i min hjärna idag

 
 
Visst är abstrakthet spännande? På tal om ingenting. Jag tycker att det är så fascinerande att både veta och inte veta något samtidigt. Som en tavla jag såg häromdagen. Den gick i flera ihopsmältande färger, men med tydliga streck här och var. På rak arm kunde jag inte säga vad den föreställde, men när jag hade tittat på den lite såg jag en solnedgång... eller något annat. Samtidigt skulle andra betraktande ögon möjligtvis ha sett något helt annat. Abstrakthet. Inte något solklart. Det är ett riktigt intressant fenomen. Precis på samma sätt är det med tankar. Vad är en tanke? Jag vet att jag tänker en tanke (om jag tänker på den), men jag skulle aldrig kunna beskriva vad det fysiskt är för något. 
 
Precis sådär har mitt huvud låtit idag. Alldeles nyfiket, fundersamt, reflekterande... Jag spenderade en stor del av mina fyra komma fem timmar i postbilen med att bara låta mina tankar göra precis vad de ville - och det var så befriande. Under två timmar lyssnade jag till klassisk musik på radion, som underhöll mig i bakgrunden, medan mina händer automatiskt lade rätt post i rätt brevlåda (jag kan adresserna så bra utantill att det inte längre kräver majoriteten av min uppmärksamhet) och lät mitt huvud hitta på vadhelst det ville informera mig om. 
 
 
Jag tänkte på hur mitt liv ser ut just nu. Sådant som jag gillar för tillfället, sådant jag saknar, sådant jag vill förändra, sådant som gör mig lycklig.
 
  • Jag tänkte på hur mycket jag uppskattar mitt fina sommarjobb som för det mesta är roligt - mest tack vare att jag får jobba sida vid sida med min underbara syster, som skänker mig så mycket glädje och kärlek i vardagen.
  • Jag tänkte på att jag saknar mitt rum i Göteborg; ett alldeles eget ställe dit jag kan dra mig tillbaka och njuta av komplett tystnad.
  • Jag tänkte på att jag har enormt svårt att lägga mig i tid på vardagarna, trots att jag börjar jobbet tidigt på morgonen, och insåg att det förmodligen beror på att när alla andra har gått och lagt sig så får jag äntligen njuta av den där tystnaden och ensamheten som jag är van vid under min vardag i Göteborg.
  • Jag tänkte på hur jag är annorlunda från förr, och vilka delar av mig själv som jag skulle vilja få tillbaka respektive lämna bakom mig. Under trean i gymnasiet jobbade jag hårt på min självkänsla genom mental träning som stresshantering och att stå framför spegeln varje kväll och säga positiva saker om mig själv. Jag blomstrade verkligen. Så idag funderade jag på om det var möjligt för mig att försöka återfinna denna sida av mig själv, och hur jag i så fall skulle göra detta och vad jag skulle behöva uppoffra för att klara det (min lathet)
  • Jag tänkte på storslagna saker jag vill göra i livet, som jag ikväll lägger till på min bucketlist. (Gå på balett, se 14 juli-fyrverkerierna vid Eiffeltornet). 
  • Jag tänkte på hur underbart det är att ha tid på sommaren att göra saker som jag gillar. Gräva ner mig i en bra bok (eller tolv stycken), sitta på balkongen med en kopp te och blicka ut över havet, strosa omkring i affärer bara för att det är trevligt (inte bara direkt gå till en klädaffär för att köpa strumpbyxor och sedan åka hem för att plugga), ligga och sola i timmar... 
 
Idag stannade jag vid vägkanten, plockade en prästkrage och satte bakom örat - för att det gjorde mig lycklig.
 
 
På kvällen när jag tog ett avslappnande bad lyssnade jag på ett avsnitt av La Tête Au Carré, en fransk vetenskapspodcast, där de berättade att det verkar som att hjärnan arbetar MER på semestern när vi slappnar av under ledigheten, i jämförelse med när vi jobbar/pluggar intensivt. I vanliga fall skulle jag ha protesterat (i plugget gör jag ju inget annat än att tänka, tänka, tänka!) - men med tanke på hur många idéer, funderingar, planer, reflektioner och minnen som har hållit mina nervceller hårt arbetande idag trots att jag till synes var avslappnad - så förstår jag kanske vad de menar. Det har varit en mycket intressant dag i min hjärna idag.

Hur året som läkarstudent har förändrat mig

 
Mitt första år på läkarprogrammet är över och det har format mig ofantligt mycket - på sitt eget lilla sätt. De tre senaste åren har faktiskt varit mycket händelserika år för min del, och har lett fram till att jag är den människa jag är idag. Trots att lite har reviderats i mitt yttre under denna tidsperiod, har desto mer förändrats på insidan. I detta inlägg tänkte jag berätta om två av de tre åren kortfattat, för att avsluta med att berätta lite mer utförligt om hur mitt år som läkarstudent har gjort sina avtryck på mig! 
 
 
 
Under mitt sista år på gymnasiet lärde jag mig en hel del om mig själv, och min självkänsla växte och stod i hög blom, mycket tack vare den mentala och fysiska träningen som jag utsatte mig för konstant. Jag var aktiv på alla möjliga områden: pluggade som en tok för mina sista betyg, fotograferade och skrev massor i bloggen, bakade och lagade nyttig mat och motionerade hejvilt. Jag bodde fortfarande hemma hos min kärleksfulla familj och hade därför både tid och ork att hålla igång detta energiska liv. 
 
Under mitt Parisår, förra året, utvecklades jag på ett helt annat sätt. Jag var ljusår utanför min bekvämlighetszon, vilket gjorde att jag fick en hel del skinn på näsan, genom att tvingas hantera en ny kultur, ett nytt språk och en annorlunda social miljö. Jag var lat och livsnjutande och blev lite mer kräsen. Himmelska franska delikatesser och beundrande parispromenader ersatte föregående års hälsosamma måltider och joggingturer. I och med att jag flyttade hemifrån lärde jag mig dessutom en massa saker på det sättet också, och tyckte mycket om att klara mig mer eller mindre på egen hand (med lite stöd från mina värdföräldrar så klart)
 
 
Många roliga stunder som nalledoktor! 
 
Slutligen, under mitt första år som läkarstudent, har jag uppdaterats till ännu en ny version av mig själv. En del av förändringarna har smugit sig på mig så gradvis att jag inte förrän nyligen har insett vad som har hänt med mig!
  1. Ärligare och mer rättfram. Det låter konstigt, och jag skulle aldrig påstå mig ha varit någon lögnare tidigare så klart, men ändå har jag märkt på sistone att jag har slutat linda in saker i socker och undvikt smålögner. Om jag har en åsikt försöker jag säga den som den är. På sistone har jag förstått hur enormt jag uppskattar ärlighet, och vilket förtroende jag själv ger till människor som är uppriktiga mot mig. Det gör att jag respekterar dem och vet att jag kan lita på dem. Jag har fått många inblickar i läkaryrket under året och har insett vikten av att vara en stabil, tillitsfull människa i detta sammanhang - och även i det vardagliga livet. 

  2. Mer självständig. Nu när jag har bott helt för mig själv och har tagit hand om ännu mer saker på egen hand än i Paris har självständigheten växt. Jag älskar att bo själv! Jag kan komma och gå som jag vill, handlar vad jag vill, måste se till att det alltid finns mat i kylen och matlådor inför långa skoldagar... Att städa, diska och tvätta är så klart inte superkul, men det har lärt mig att uppskatta de gånger då jag är hemma hos mina föräldrar - det är rena semestern (!), men jag inser hur viktigt det är att alltid hjälpa till.  

  3. Mer ansvarsfull. Universitetslivet har lärt mig att det är nödvändigt att ta ansvar för att komma någonstans. För att lyckas med det här programmet måste jag plugga tillräckligt, starta i tid och inte spara allt till sista minuten (work in progress, of course!), se till att jag är uppskriven på alla närvarolistor så att jag får mitt CSN, hålla koll på inlämningsdatum etc... 

  4. Ödmjukare. Jag har även lärt mig att vara mer ansvarsfull på ett sätt som blandar in första punkten om ärlighet: jag måste vara ansvarsfull nog att erkänna när det är något jag inte vet. Ödmjukhet. På den här utbildningen, där informationen aldrig tar slut och där det alltid finns någon som kan mer än en själv, är det poänglöst att låtsas veta mer än vad man gör (vilket jag erkänner att jag mer eller mindre har gjort tidigare, utan att tänka efter, för att inte verka dum). Det beklagliga i en sådan konversation är att den blir meningslös. Då är det bättre att jag från början berättar för den andra personen vilken nivå jag ligger på och ber den att förklara begrepp och processer. På så sätt kanske den andra personen då kan lära mig något istället för att prata med en vägg. Som läkare blir man aldrig fullärd och måste veta hur mycket man kan (och erkänna det), så att man inte tar sig vatten över huvudet - det kan sluta illa. 

  5. Över huvudtaget mer läkarstudent-ig, haha. Jag har lagt märke till vissa saker läkare och föreläsare gör och hur de beter sig, och helt omedvetet börjat härma efter. Exempelvis har jag anammat uppträdandet med patienter och på arbetsplatsen: lugnt och sansat, empatiskt men samtidigt med en viss distans till situationen. Det viktigaste är att lyssna och kommunicera så att båda parter förstår. 

    Till vardags har jag börjat använda lite "finare" ord och uttryck (förmodligen till följd av all faktalitteratur jag läser) och gärna latinska namn när jag diskuterar kropp och sjukdomar, även med personer som inte är läkarstudenter (jag kan liksom inte låta bli)

    Främst har jag så klart lärt mig MASSOR av saker och skapat en nyfikenhet inom ämnet biologi, med fokus på människokroppen. Till följd av detta har ett underligt, litet intresse för forskning och resultat tagit form hos mig! Jag, som mer eller mindre haft "nolltolerans" (intressemässigt) mot forskning innan, haha!
 
 
 
Det ska bli omåttligt intressant och roligt att se hur jag förändras för varje år som läkarstudent, och hur programmet kommer att såga bort alla ojämnheter och finslipa alla kanter tills jag slutligen kommer ut som nybakad läkare på andra sidan! Även när detta har hänt hoppas jag att jag alltid kommer att bära med mig den ivriga, naiva, sorglösa läkarstudenten som jag startade som för ett år sedan! 
 
 
Tack för allt stöd jag har fått från vänner, familj och bloggläsare under året! Jag lever på era härliga kommentarer, reflektioner och hejarop - och blir jätteglad när ni kommer fram till mig på gatan och hälsar!! Stor slängkyss till er! ♥ 

Skönheten i skönlitteratur

 
Jag har återfunnit kärleken till skönlitteratur! Detta är så passande med tanke på den annalkande sommaren! Häromdagen fick jag för mig att ta med en slumpmässigt vald bok ur bokhyllan utifall att jag skulle få lust att läsa när jag åkte iväg, och jag lovar dig att det inte tog många sidor innan jag var fast. Känslan av att försvinna in i en annan värld, uppleva karaktärernas känslor och förundras över deras öden, samt njuta av författarens lekande med ord som får en att ömsom underhållas, ömsom fundera. (Ömsom bläddra snabbt för att veta hur det ska gå...!). J'adore!!
 
Det är inte det att jag inte läser mycket nu för tiden, för det gör jag: lektionsanteckningar, labhandledningar, studiehandledningar, läroböcker etc. Jag är någorlunda van att plöja genom längre texter och försöka få ut det viktigaste ur dem. Därför, när jag nu läste en skönlitterär bok som inte ställer lika stora krav på psykisk ansträngning, så märkte jag att det var ett rent nöje att plöja genom sida efter sida. Jane Austens insiktsfulla och underhållande sätt har fått mig att nu bara ha bara närmare en fjärdedel av boken kvar på bara några dagar! Åh, så mysigt det är att läsa...!
 
Plus att man ser grymt intellektuell ut på spårvagnen/bussen/hållplatsen med en bok under näsan istället för lurar i öronen! 
 
 
 
Den här helgen har jag även hunnit med att fira Mors Dag och umgås med min familj och släkt (och läsa väldigt mycket). Nu är jag hemma i Göteborg igen och har avslutat denna vecka med en peppad joggingtur.
 
Jag är superredo för läsårets sista skolvecka som börjar imorgon! Ha en underbar start på juni och sommaren som även börjar då! Tagga, tagga, tagga!!!  

Vad är det att leva?

 
Att leva är att älska och sörja, skratta och gråta, inspireras och uttråkas. Vara frisk, vara sjuk, lyckas och misslyckas, göra sitt bästa. Se nya saker - tittandes och blundandes. Lära sig och glömma, ta chanser och backa undan. Bli besviken, bli imponerad, känna beröring, känna känslor. Göra fel, göra om, göra rätt, göra knasiga saker. Prova något nytt, göra samma sak som alltid, se möjligheter och bara vara sig själv. 
 
På läkarprogrammet lär vi oss om så många saker som kan gå fel i kroppens alla komplexa system, och hur minsta lilla ändring kan ge katastrofal utgång. Då inser jag hur ofantligt många fler saker som faktiskt hela tiden går rätt i oss! Natrium-kalium-pumpen håller våra jonkoncentrationer jämna i varenda cell, hjärnan processerar all information som konstant slängs på oss och håller koll på miljarder synapser, och det fantastiska hjärtat pumpar inuti oss hela våra (förhoppningsvis långa) liv... 
 
Om det inte är något att glädjas för en sådan här till synes vanlig tisdagseftermiddag så vet jag inte vad som är!
(Möjligen förutom faktumet att vi slutade 2 timmar tidigare idag...) 

Allt jag inte har

 
Medan jag sitter här och ritar upp cerebellum (lillhjärnan) och dess olika delar skiner solen in och andra tankar än neurofysiologiska smyger in. För några dagar sedan funderade jag väldigt mycket på alla saker jag inte har i mitt liv och störde mig på dessa. Jag tänkte att "Jag är ju en trevlig, skötsam, härlig människa - varför får jag inte de saker jag vill ha/förtjänar?". Inte helt olikt en envis femåring. Det gnagde en del på humöret och orken och plugget blev jobbigt att hantera. 
 
Sedan hände två saker: 1) jag hade igår en underbar förmiddag under körsbärsträden tillsammans med två fantastiska vänner, och 2) idag kände jag direkt när jag gick upp på morgonen att jag ville ut och springa, och tog därför en morgontur genom ett nästan folktomt Göteborg till Trädgårdsföreningen och tillbaka. Dessa två händelser gjorde mig så enormt glad och jag insåg att mitt liv är toppenbra om jag kollar på alla saker som jag faktiskt har! Vänner, positivitet, styrka, vårkänslor, familj och motivation är bara förnamnet. Alla dessa saker - de räcker. Jag behöver inte en guldkrona på huvudet och ett slott att bo i för att vara lycklig. Det spelar ingen roll om jag inte har exakt allt - för det som jag faktiskt har gör att mitt liv är megabra! 
 
Med den här inställningen har mycket förenklats, inte minst mitt tålamod att sitta och plugga! Dessutom min glädje och attityd. Därför tänker jag nu lugnt återgå till att rita mer cerebellum, och vara nöjd med ... tja, allt! 
 
Ha en toppendag, kära du!
(P.S. Toppen är mitt nya favoritord - efter "härligt" så klart!) 

I am at crossroads

 

Jag är vid vägskäl.
Det är det där vägskälet som jag alltid verkar befinna mig i. Jag står i en dimmig korsning där jag ska välja mellan de två vägarna framför mig.
 
Den ena vägen är ganska entonig, gråaktig men ljus. Och så långt jag kan se finns det på varje sida av vägen översvämmande mängder av böcker, böcker och fler böcker. Läroböcker, kompendier, anteckningar... Det finns alltid en ny text jag inte har läst, en ny slags information som jag behöver lära mig. Stundtals är den här vägen intressant och inspirerande, men innan jag har vandrat så länge på vägen att jag uppskattar dessa positiva sidor så är den väldigt trist att promenera på. 
 
Den andra vägen däremot, den sprudlar av färg och lättsamhet! Där väntar alltid en nytt skratt till en tv-serie, vänner finns konstant där för att umgås eller skriva med. Hela stället svärmar av romaner, bloggar, telefoner, TV-apparater, spel, filmer, kameror och alla möjliga i-stunden-tillfredställelser som jag kan tänka mig! 
 
När jag sitter här i mitt rum och komiskt vänder mitt huvud åt ena hållet (längtandes efter snabb underhållning i form av knasiga snapchats med mina kompisar) och sedan vänder huvudet åt andra hållet (småtrumpen tittandes mot alla konstiga bilder på vestibularisapparaten som jag ännu inte förstått mig på), och sedan fortsätter så konstant fram och tillbaka, så ser jag nog ganska dum ut. Det är bara så svårt att välja! Jag vet att när jag väl kommer igång med pluggandet så kan jag sitta länge och tycker inte att det är obehagligt alls, utan kul att lära mig nya saker - men steget fram tills dess är så svårt att ta. Jämför att jag kan börja skratta och vara glad på endast en halv minut om jag börjar se ett nytt avsnitt av The Big Bang Theory (♥), med att jag istället skulle sätta mig och plugga och två dagar senare vara nöjd över att jag har lärt mig något nytt. Hur lätt är det inte då att välja den lätta vägen?! 
 
Ibland känner jag mig mogen och vuxen. Häromdagen kände jag mig till och med gammal! Hela 21 år liksom! Vem blir ens 21? Jag var ju 15 år typ igår! När jag måste välja i sådana här stunder, och då väljer underhållningsvägen, känner jag mig som den 15-åriga, prokrastinerande, lata Viktoria som fortfarande bor inuti mig. Men mer och mer börjar den ansvariga, hurtiga 21-åringen i mig ta över - för hon kan skymta de positiva konsekvenserna låååångt in på den där gråaktiga pluggvägen. Men ibland brottas de där två i min hjärna så att mitt huvud slängs åt ena hållet, andra hållet, ena hållet, andra hållet ... Typ nu. (Kom igen, 21-åringen, vinn!!!) 

Kommentarer som fick tårarna att rinna

 
 
Jag tänker vara jättemänsklig nu och berätta om när jag grät igår. Vad är det som händer där inne i kroppen som gör att tårarna lockas fram? Jag skulle så gärna vilja veta vad en stark känsla egentligen är, rent fysiologiskt. Jag googlade nyss, men fick bara väldigt abstrakta svar. En känsla i sig måste vara väldigt abstrakt - det är inget man kan se eller ta på, inget man kan definiera precist. Däremot är det något som utan tvekan finns, och ofta när det finns, så finns det SÅ HÄR MYCKET!!!!!!! 
 
Det var ett sådant där rödflammigt, huvudvärksframkallande gråt. Bakgrunden är att jag på kvällskanten tittade på de två senaste avsnitten av Grey's Anatomy, och som vanligt i baktankarna beundrade jag alla läkare som kunde en massa krånglig information, drog slutsatser och gjorde allmänt häftiga saker. Det är fortfarande lite coolt när jag känner igen småord som "cerebrospinalvätska", som jag inte kunde för ett år sedan, men det var inget jag funderade vidare över just igår. 
 
Nöjd, glad och lite emotionellt rörd efter sista avsnittet bytte jag internetflik och gick in på min blogg. Där såg jag två nya kommentarer som var alldeles stormfina och jag log stort när jag läste dem. På nytt läste jag dem igen och vissa fraser stannade kvar lite extra, värmde till: "Vilken underbar människa du verkar vara!", "Det finns så mycket glädje i det här inlägget", "Du kommer gå långt i livet, inte bara karriärsmässigt, utan överlag"... De gjorde mig så enormt glad och fick mig att gå tillbaka i kommentarsarkivet där ännu fler ord gnistrade: "Du sprider solsken med din blogg!", "Empatisk, positiv och rakt av godhjärtad du är", "Jag tror du kommer bli en underbar läkare"... Det blev nog en bekräftelsechock för mig. Här sitter jag vid mitt skrivbord i mitt vardagliga liv och ofta skriver på bloggen om saker jag tänker på och upplever och försöker ge tips om allt möjligt, bara försöker vara mig själv helt enkelt - och så får jag den här responsen. Alla dessa enormt fantastiska kommentarer som fina människor där ute har valt att lägga tid till att skriva till mig, för att göra mig glad. Jag blev så överväldigad av tacksamhet och tyckte att det var svårt att inse hur jag kan förtjäna allt detta. 
 
För att inte tala om hur det känns när jag får höra att människor tror att jag kommer bli en bra läkare. Jag betraktar fantastiska läkare, både de påhittade i Grey's Anatomy men speciellt de som jag träffar i verkligheten på praktik, och blir så galet imponerad av dem. Det är mitt livs mål att bli som dem. Sedan säger någon att de tror att JAG kommer bli en bra läkare. Någon säger att jag kommer att lyckas med ett av mina största mål i livet, och det känns förbluffande. Skulle jag kunna göra det? Skulle jag kunna bli som mina förebilder? Förhoppningarna kom smygandes och jag insåg att: "Ja, en dag kanske jag är som dem." När jag förstod att en av mina drömmar kanske är på väg att bli sann (en slitsam tenta i taget), då blev jag så enormt lycklig att jag svämmade över i tårar. För mig ligger lycka alltid närmare tårar än vad sorg gör. (Så om du någonsin ser mig gråta, anta inte det värsta - jag kan vara mitt uppe i ett lyckorus, haha. Känslor är som sagt svåra att definiera.)  
 
Självklart vill jag jättegärna utskicka ett enormt TACK SÅ MYCKET till alla er oerhört vänliga människor som hejar på mig i min nystartade resa mot att bli läkare. Tack för att ni peppar och inspirerar mig, så som jag hoppas att jag (i alla fall ibland) lyckas peppa och inspirera er till att följa era drömmar också! Vi alla är bäst, glöm inte det! ♥ 
 
 
 
 
Psst, dagens tips! För ett tag sedan googlade jag "gråta" för att se varför man får huvudvärk när man gråter, och jag vet inte hur väl detta stämmer, men en sida hade i alla fall skrivit att när man gråter blir kroppen av med vätska och att uttorkning ger huvudvärk. Så jag funderade på om jag kunde bli av med huvudvärken genom att helt enkelt att dricka vatten för att fylla på lagret igen. Det har fungerat två gånger för mig, så värt att prova om du har samma problem! 

Quote-bombing & min plugg-fajt

 
 
Jag är så enormt glad just nu. Det bara bubblar från insidan av mig och jag har en riktigt härlig känsla i kroppen som varit borta på ett tag. Den finns där främst för att JAG BLEV GODKÄND PÅ SLUTTENTAN I MIKROBIOLOGI !!! Det vill säga den skriftliga tentan som jag skrev dagen innan min födelsedag för 3 veckor sedan! Som jag har berättat lyckades jag tyvärr inte bli godkänd på deltentan i höstas och sedan lyckades jag tyvärr inte med omtentan heller, vilket berättade för mig att jag hade haft helt fel teknik när jag pluggade.
 
Så jag gjorde vad alla människor bör göra i denna situation och jag försökte att dra lärdom av mina misstag. Jag lade om min teknik totalt och satt i princip hela jullovet och pluggade och pluggade - jag gick genom allt material från lektionerna (powerpoint, anteckningar), ritade skisser och teckningar, googlade och läste i boken för att slutligen skriva sammanfattningar av all information i varje delmoment. Det. Tog. Tid. Men sedan hade jag informationen organiserad, uppradad och konkret framför mig i mina egna ord så att jag förstod.
 
 
 Med andra ord, no more of this: 
 
 
 
  
Efter att ha lagt ner så enormt mycket tid och engagemang tyckte jag att det kändes riktigt bra på provet, men man vet ju aldrig och det är alltid en tre veckor lång väntetid på att resultatet ska komma ut då man har mycket tid att grubbla över hur det kan ha gått. Idag var det stor chans att resultatet skulle komma ut så i jag och mina kompisar var på helspänn och kollade mobilerna var femte minut i skolan.
 
När det lilla meddelandet äntligen kom på eftermiddagen så började mitt hjärta dunka hårt och mina fingrar skakade - som de har gjort varje gång jag varit i den här situationen. För den här stunden avgör ju om jag har lärt mig tillräckligt för att kunna gå vidare med studierna... eller om jag måste spendera många, många fler timmar med att plugga på samma saker om igen. Tillräckligt mycket står på spel för att göra vem som helst nervös, tycker jag. 
 
 
 
 
När jag slutligen fick fram resultatlistan skrollade jag ner till min kod och det var nästan som att någon slog luften ur bröstet på mig när jag såg den lilla, lilla bokstaven "G" bredvid min siffra. Jag kunde inte stå stilla där jag var utan skyndade iväg till mina kompisar som satt i mikroskoperingsrummet och började studsa upp och ner och tjuta osammanhängande ord. Till slut inbland allt tjoande lyckades jag få ut "JAG BLEV GODKÄND!" och kunde då krama och studsa tillsammans med mina vänner som slutligen förstod vad jag menade.
 
Det var så fantastiskt härligt!!! Jag kämpade hårt och det gav resultat! Wow, jag tror att jag precis växte en decimeter på grund av all stolthet jag fått över mig själv och över att jag lyckades komma förbi ett sådant stort hinder i mitt liv! 
 
 
(Bilder från min bloggkategori Today's truth, där jag har samlat hittills 176 citat och uppmaningar som jag gillar)

Även när det är svårt

 
Idag är det kämpigt. Jag sitter med det 8:e området av 17 som vi ska kunna inför tentan, vilken äger rum om 9 dagar. Om vi hade kastat om de två sista siffrorna så att jag var på det 8:e området av 9 på en tenta som äger rum om 17 dagar så hade jag varit nöjdare. Men vad ska man göra mer än att fortsätta trots att det går segt just nu?
 
Jag läser på om cellskelettet för tillfället och det känns som att om jag hör ordet "aktin" en gång till så kommer något i min närhet snart att gå sönder!!! Okej, andas. Puh, det är bara att försöka ta det lugnt. Peppa sig själv. Kom igen, jag klarar detta. Lite perspektiv: jag har faktiskt tagit de största områdena först, vilket gör att de som är kvar kommer att gå snabbare. Men jag får lägga på ett kol. Nu åker hårdhandskarna fram. Inga mer tidiga kvällar, inga mer långa pauser (förutom de som jag verkligen behöver för att inte bli galen) och inga fler ursäkter. Let's do this.
 
Ingen sa att läkarprogrammet skulle bli lätt, men många sa att det skulle vara värt det. 
 
 
Bara för att jag är osocial med allt och alla som inte heter "aktin" för tillfället, så behöver det inte betyda att jag inte kan vara söt samtidigt, hihi. Tack till min fina syster Veronika som flätade mitt hår! ♥ 
 
Wish me luck! (I'm going to need it.) 

Tillåt mig att sväva ut i mina tankar

 
 
Jag sitter hemma hos mig och ser mig omkring. Det vita rummet som jag hyr på andra våningen, med en utsikt som vetter ut mot träd och en liten väg. Allt utrymme är fullproppat från golv till tak med små bitar av mig.
 
 
Den franska romanen som jag läser innan jag ska gå och lägga mig.
Fotona som föreställer glada versioner av personer jag tycker om. 
Alla fina burkar från Paris, fullproppade med pennor och skrivbordsmaterial. 
Pyssellådan med allt möjligt spännande inuti, upproppad ovanpå bokhyllan. 
Blommor, kuddar, gardiner och massor av saker som jag har valt ut att ha här. 
 
 
Ett småleende leker på mina läppar och jag blir alldeles varm i bröstet när jag ser mig omkring. Det här är mitt ställe. Det känns så hemma, trots att jag inte har bott här speciellt länge - drygt tre månader. Jag kände mig hemma i min studio i Paris också, men inte på samma sätt. Där hade jag inte valt ut möblerna eller tavlorna, och mina personliga detaljer var få eftersom jag inte kunde få med mig mycket varken fram eller tillbaka mellan Sverige och Paris. Studion var min fristad, men inte mitt hem på samma sätt som det här är. Det här är mitt
 
En nöjdhetens suck smiter ut ur mig, innan jag lämnar mina svävande tankar och återvänder till den riktiga världen, där jag på nytt doppar näsan i mina anteckningar om cellbiologi. 

Jag är ett krammonster!

Akta dig för krammonstret Viktoria! Men precis som franska lilla Adrien märker du snart att monstret är ganska ofarligt. 
 
 
Jag vet inte vad det är med måndagar, men jag blir alltid så himla kramig just denna dag! Kanske är det för att jag är lite småtrött och fortfarande i lugn stämning efter helgen som jag blir extra gosig. Eller så kan det vara så att mina vänner blir utsatta för attack eftersom jag blir så glad att se dem efter en helg isär! 
 
I och för sig är jag mycket bra på att ge bort kramar under de flesta dagar av veckan. Jag hörde någon gång (men det här vet jag inte alls om det stämmer) att man ska kramas minst 10 sekunder för att släppa lös ett "feelgood"-hormon i kroppen. Lite gratis lyckokänslor är värt ansträngningen. Till och med skulle jag nästan vilja gå så långt som att säga att kramar är mitt bränsle! Jag mår sällan så gott som en dag när jag har omfamnat många nära och kära! 
 
Nu när jag bor själv tycker jag att det är extra viktigt med kramar för att må bra och känna mig älskad och uppskattad, som jag automatiskt gjorde när jag bodde hemma. Det tog ett tag i Paris innan jag hittade rätt människor som jag kunde krama (Diana och mina värdbarn). Nu när jag flyttat till Göteborg fick jag lyckligtvis Diana med på köpet och kunde krama henne i massor redan från början, men utöver henne är jag glad att jag har funnit andra härliga vänner som står ut med (och kanske till och med gillar) mitt underliga beteende. Jag har sagt till dem: "Jag är så glad att vi känner varandra nu så att jag kan krama er när jag vill utan att ni tycker att jag är alltför konstig!". Oja, du har förstått rätt: jag är ett riktigt krammonster. 
 
 
 
Jag gillar faktiskt i allmänhet att sprida glädje och kärlek omkring mig! Till exempel satte jag upp denna hemmagjorda kärlekslapp i skolan i trean på gymnasiet och alla flikarna var bortrivna inom bara några dagar! Ett litet tips till alla där ute en sådan här gråmulen måndag! Till dig skickar jag nu en enorm KRAM! ♥

Om att misslyckas

Jag funderade lite fram och tillbaka om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, men beslutade slutligen för att göra det. Inte tror jag att det kommer vara till någon nytta i min karriär senare, men jag tror inte heller att det kommer att stjälpa mig, så varför inte? Det är för att berätta något som är helt naturligt och inte kommer att synas på några papper i framtiden. Ingen kommer om 2, 5, 10 eller 20 år bry sig om att jag misslyckades på en tenta. 
 
De flesta i min läkarstudentsklass är som mig: högpresterande och vana vid att lyckas när det kommer till skolresultat. Det är i princip ett kriterie för att komma in på läkarprogrammet och för att klara sig genom utbildningen. Vi blir lätt "smartstämplade" i samhället - som att vi inte KAN misslyckas på prov. Jag erkänner själv att det är ovant och när jag såg resultatlistan imorse från den senaste tentan i molekylär cellbiologi hoppades jag att det inte stämde, utan jag dubbel-, trippel och kvadrippelkontrollerade. Sanningen är den att vi är precis som alla andra; om vi inte lägger ner tillräckligt med tid på att lära oss något så kommer vi inte heller kunna det och därmed inte klara provet. Det är det jag har misslyckats med här. Jag lade inte ner tillräckligt med tid på att lära mig allt och nu får jag bita i det sura äpplet ... Fast är det så surt i alla fall? 
 
Jag är ändå i början av min tid på universitetet så det är naturligt att jag inte riktigt än har lärt mig hur jag ska plugga och hur mycket arbete och tid jag måste lägga ner för att lära mig informationen. När jag genomförde provet visste jag att jag skulle ligga på gränsen för att bli godkänd, eftersom jag märkte att jag inte kunde alla frågor, så jag är inte speciellt förvånad. Men det gör inte att jag inte är besviken. Jag har aldrig blivit underkänd på något förut. Det är ingen trevlig känsla, men egentligen är det grymt bra för mig. Tänk vad mycket jag lär mig på det här! Att själv förstå att det är okej att inte klara av allt är en riktigt bra egenskap att ha och nu är jag ett steg närmare.
 
Det stod ett "U" på min resultatrad, och vad hände? Föll solen ner från himlen? Började alla hata mig? Hände det något över huvud taget? Nej. Det enda som händer är att jag nu får ta fram anteckningarna och böckerna igen och plugga till omtentan om 1,5 vecka och försöka sätta den på nästa försök. Tillsammans med den resterande tredjedelen av klassen som inte blev godkänd. Det finns till och med en akademiskt positiv sida av det hela: i januari ska vi ha muntligt prov på allt det här så då kommer jag slippa plugga lika mycket till den eftersom jag nu repeterar allt vi gått igenom! 
 
Främst skriver jag detta för att det hade varit nyttigt för mig själv att höra innan jag började på universitetet. Eller egentligen under hela mitt akademiska liv. 
 
 
DU ÄR BRA. STRUNTA I RESULTAT OCH OMDÖMEN FÖR DE BESTÄMMER INTE VEM DU ÄR SOM PERSON.
DU ÄR FANTASTISK, PRECIS SOM DU ÄR. 
 
 
För att klara läkarprogrammet - eller vilken högskole-/universitetsutbildning som helst - så måste man satsa. Så det tänker jag göra nu. Jag måste ställa in mig på att det här livet (att konstant plugga), bara kommer att gå och gå och aldrig ta slut, och att informationen är likadan. Det låter lite hopplöst, men man överlever och TROTS ALLT tycker jag fortfarande att läkarprogrammet äger. 

Min hjärna utsätts konstant för kaos

 
 
Med en vecka kvar till tentan och massor av information kvar att plugga in har det känts lite så här: 
 
University is simple.
It's like riding a bike.
And the bike is on fire.
And the ground is on fire.
And everything is on fire. 
 
Inte en dans på rosor, så att säga. Just ikväll satte jag mig och började läsa på om RNA-syntes hos prokaryoter och jag förstod ingenting. De engelska orden i min biokemibok åkte in i huvudet, kom bort någonstans på vägen och sedan sågs de aldrig mer. Jag begrep verkligen inte hur jag skulle förstå och än mindre lära mig all information. ("DET HÄR GÅR INTE!!!!"). On fire, som sagt. 
 
Sedan när jag metodiskt gick genom lärarens powerpoint, mina anteckningar och boken kändes det som att det kaaaanske inte var helt omöjligt att förstå. Jag är inte där än, men plötsligt gjorde jag en enkel koppling till ett begrepp jag läst tidigare och fick världens minsta aha-upplevelse. Då insåg jag på nytt att trots att vi håller på med mitt mest ogillade ämne (kemi) så är jag fortfarande glad över att göra det. Bara för att få den där lilla känslan. Jag älskar att utmana mig själv, tycka att någonting verkar omöjligt och sedan överkomma det svåra och lyckas. 
 
Det är som jag och några vänner diskuterade på lunchen idag. Man behöver ett mål att jobba emot - en morot, ett ljus i tunneln. För annars famlar man omkring utan att någonting händer. Det här var något som jag inte förstod innan jag reste till Paris efter gymnasiet. Hela mitt liv hade jag ständigt haft ett mål att jobba emot: att det skulle gå så bra som möjligt i skolan. När jag kom till Paris ändrades mitt liv totalt. Jag lekte med värdbarnen, som var mitt jobb, men under den övriga tiden kunde jag mer eller mindre göra vad jag ville när jag ville. Ingen stress och inga större prestationer krävdes. Naturligtvis var det skönt och jag njöt stort av livet, men det var tillfälliga tillfredsställelser jag upplevde. Efter ett tag insåg jag att jag inte rörde mig framåt. Jag utmanade inte mig själv speciellt mycket och kunde inte se några markanta framsteg över saker jag hade lyckats med mer än sådant som kom automatiskt med tiden, som till exempel franska språket och socialt mod. 
 
Det är faktiskt handlingen jag gör i precis denna stund (studera urtråkig molekylär cellbiologi) som gör att jag är så lycklig att vara där jag är. Jag utmanas, min hjärna utsätts för kaos som den gradvis reder ut och slutligen kommer jag att ha lärt mig något och uppnått något. Jag vet att jag gör något tråkigt för att det i slutändan kommer leda till att jag mår bra och utvecklas - vilket den tillfälliga tillfredsställelsen inte kan erbjuda. 
 
Så trots många långa timmar som kommer spenderas vid skrivbordet den kommande veckan är det faktiskt så att jag fortfarande lever min dröm. 

En noir et blanc

 
 
Ce n'est pas le même. Au début, ça m'a fait peur. Parce que j'ai adoré ma vie comme elle était auparavant. Elle était magnifique. Et la vie à laquelle je suis retournée m'a semblée ennuyeuse en comparaison. Tout ce que je pouvais voir, c'était les détails que je n'avais plus. Heureusement, peu en peu, mon opinion changeait et mon attitude s'améliorait. Soudain, je ne peux que voir les avantages! Même si j'adorais parler et entendre le français sans arrêt, c'est sympa de tout comprendre en suédois aussi. Certes, j'ai l'air plus intelligente - et ça, c'est agréable après une année où je n'ai pas trop montré ce côté de moi-même, ahah. Mais les parties qui me rendent heureuse sont surtout mes amis, ma famille, ma indépendance et ma vie scolaire. Une nouvelle époque de ma vie a commencé ... et je l'adore déjà! 
 
 
 

Jag kände att jag behövde skriva av mig lite på franska, för åh, som det gör mig lycklig. Både att prata och skriva detta vackra språk. Översättning följer: 
 
Det är inte samma sak. I början skrämde det mig. För jag älskade mitt liv som det var innan. Det var fantastiskt. Och livet jag återvände till verkade tråkigt i jämförelse. Allt jag kunde se var detaljerna som jag inte längre hade. Lyckligtvis ändrades min åsikt långsamt och min attityd förbättrades. Plötsligt kan jag bara se fördelarna! Även om jag älskat att prata och höra franska utan stopp är det trevligt att förstå på svenska också. Utan tvekan verkar jag mycket mer intelligent - vilket är trevligt efter ett år där jag inte visat den här sidan av mig själv så mycket, haha. Men de delar som gör mig lycklig är framförallt mina vänner, min familj, min självständighet och mitt skolliv. En ny era i mitt liv har börjat ... och jag älskar den redan! 

20 saker jag vågat göra sedan jag blev 20

 
 
Ända sedan jag blev 20 år gammal i början av år 2014 har jag känt att jag har mognat en himla massa. Och samtidigt har jag utvecklats och blivit lite galnare! Jag tror att den där identitetskrisen, som jag inte riktigt visste att jag hade under vissa av mina tonår, har försvunnit mer eller mindre helt nu och kvar finns en Viktoria som är ganska så stabil i sig själv och framför allt nöjd med sig själv! 
 
När man får lite mer självsäkerhet så vågar man även vara sig själv runt andra och slutresultatet blir att man hittar på både en och två saker som i alla fall jag skulle ha ansett varit knäppa när jag var fem år yngre. Det är så spännande att se en utveckling hos sig själv, så därför tänkte jag berätta lite konkreta exempel på hur jag är annorlunda nu jämfört med för fem år sedan! 
 
 
20 SAKER JAG VÅGAT GÖRA SEDAN JAG BLEV 20 
(som jag absolut inte skulle ha gjort som 15-åring)
  1. Sitta och prata högt för mig själv i mitt rum medan jag pluggar - fastän jag vet att andra kan höra mig.
  2. Flörta. 
  3. Dansa på tomma gator (och låtsas vara med i mitt eget High School Musical)
  4. Prata om "intima ämnen" som t.ex. sexualitet, kroppsstorlek, mens etc. 
  5. Vinka till främmande personer från spårvagnen (framför allt till små söta barn eller snygga killar). 
  6. Ringa "formella" samtal - till banken, butiker, frisören och liknande.
  7. Sluta oroa mig över att vara för "på": om jag vill bjuda människor jag inte känner så bra på hembakta kakor så gör jag det; om jag har en komplimang liggandes på tungan säger jag den; om jag har lust att skriva ett meddelande till en person jag sällan pratar med på facebook så gör jag det! 
  8. Dansa naken. 
  9. Acceptera att jag är fin även när jag har dubbelhaka på bilder.  
  10. Ta första steget. 
  11. Göra saker jag känner för, även om de är lite annorlunda. Till exempel slänga mig i en hög med löv.
  12. Sluta tro att det är mig människor skrattar åt om de råkar fnissa i den sekund då jag går förbi. 
  13. Köpa något, gå ut ur affären, ångra mig, och gå och lämna tillbaka varan. 
  14. Säga emot auktoriteter när jag tror att jag har rätt.
  15. Ha på mig klackar. 
  16. Fråga dumma frågor. 
  17. Skaka av mig negativa blickar och kommentarer och inse att jag är bra i vilket fall.
  18. "Ta på människor". Låter konstigt, men förr blev jag helt ställd och stel om någon rörde vid mig, men nu kan jag lägga handen på någons arm om den får mig att börja skratta, eller på någons rygg om jag vill gå förbi där det är trångt och liknande.  
  19. Prata med och le åt människor jag inte känner. 
  20. BJUDA PÅ MIG SJÄLV! 
Foto av Veroniqa
 

Formal friday och en lyckans suck

 
Visste du att jag har ett gäng underbara vänner? Häromdagen skojade vi runt och planerade att ha en "casual friday" - alltså en dag när vi kommer supermysigt klädda till skolan. Någon dag senare så berättade jag att jag älskar att klä upp mig, men att jag tycker att jag sällan får chansen. Så kunde vi inte ha en "uncasual friday" också? undrade jag. Och de goingarna gick med på det! Formal friday med andra ord! Titta så snygga alla var i skolan idag!!! Det var så kul! 
 
Olivia, jag, Therese och Anniina! ♥
 
 
Så här glad var jag imorse, alldeles i ordninggjord och redo för fabulous formal fredag! 
 
 
Anledningen till att det blev formal friday istället för casual friday denna veckan var för att efter skolan idag gick vi på Afternoon Tea Pub! Dresscoden kavaj/skjorta/klänning kändes mycket mer passande till detta än myskläder! Det slutade som en supertrevlig eftermiddag/kväll! Vi satt där i tre timmar och pratade, drack te och åt scones med utsökta tillbehör som sylt, nutella, ost, marmelad, grädde, lemon curd m.m.! Jag ville inte gå hem för det var så kul...! 
 
Under en promenad i mörkret mot spårvagnen passerade jag och Therese statyn Poseidon med upplysta avenyn i bakgrunden. En pangkänsla i bröstet slog mig plötsligt. Lycka. Jag kände mig så glad och utbrast detta för Therese. Jag kände att jag verkligen trivs så enormt bra här i Göteborg. Jag älskar att bo själv; jag har hittat härliga, fina vänner som jag hittar på allt möjligt kul med; läkarprogrammet är underbart och ja... En lyckans suck smiter ur mig och jag bara ler. Livet är fantastiskt!!! 

En kämpe

 
 
Här sitter jag i nattmörkret, kl 23.38. Vid mitt skrivbord, som är överfullt av klottriga anteckningsblock, pennor och suddgummin slängda överallt, öppna läroböcker i högar, flashcards i en enda röra och med datorn uppe där det finns minst fem flikar med informationssidor. Mitt huvud värker och jag önskar att jag hade börjat plugga tidigare, men jag är ändå inne i något slags flyt och antecknar så fort jag kan på mina flashcards, för jag vet att jag måste kunna det här snart. Men jag begriper verkligen inte hur jag ska lära mig allt. Tröttheten smyger sig på långsamt och jag sneglar på klockan som blivit alldeles för mycket.
 
Det är lätt att hitta saker att klaga på, och på dessa saker tänker jag ofta.
Men då och då kommer insikten om hur min situation ser ut utifrån. 
 
En ung tjej, klädd i mysiga kläder, som sitter i sitt rum en sen söndagskväll med stearinljus tända. Omringad av studiematerial som alla används regelbundet och hon antecknar för glatta livet. Mer och mer information fastnar i hennes huvud, men hon märker det inte själv eftersom hon bara ser den enorma mängden fakta som fortfarande finns kvar. Trots detta fortsätter hon, viljestarkt, och tycker innerst inne att det är roligt - för det kommer leda till att hennes dröm uppfylls, även om den är långt borta. 
 
För många år sedan när jag började tänka på framtiden så var det den här personen jag beundrade och drömde om att jag en dag skulle kunna bli. En kämpe, som fortsätter trots huvudvärk, tidspress och trötthet, för att uppnå det hon vill. En som sitter fram till nattid för att hon ska lära sig detta. Hon vet att hon kan. 
 
Det känns lite konstigt att säga det ... men jag kanske har blivit en kämpe trots allt. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0