Nu ska jag ge dig en riktig "trade secret". Det är ett superlätt sätt att bli riktigt snygg, vilket kan vara användbart i dessa bal-/student-/sommartider men även i livet i allmänhet. Titta på följande två bilder och försök hitta skillnaden som gör att jag är lite snyggare på den ena bilden än den andra. 

 

 

Just det, den andra Viktoria sträcker på sig! En så enkel, liten ändring som att sträcka på sig gör skillnad. Jag skulle i alla fall hellre gå fram till Viktoria nummer två för att fråga någonting eller umgås med. Man ser så trevlig och öppen ut när man sträcker på sig! Om du lutar dig ihop utstrålar du osäkerhet och att du vill stöta bort andra människor. Om du istället drar bak axlarna lite och gör ryggen rak - men inte så mycket så det blir obekvämt - kommer du att se ut som en helt annan människa. Du kommer utstråla glädje, öppenhet och framför allt självkänsla! 

 

Om det nu är så lätt, varför gör inte alla det då? undrar kanske du. Det är så klart för att det inte ÄR lätt. Inte alls! Det som är lätt är att krympa ihop sig med axlarna inåt och böja ryggen lite smått, för då "syns man inte". Man drar inte till sig någon uppmärksamhet och därför märker ingen om man göra fel, vilket är något som jag tror de flesta av oss är rädda för ibland. 

 

Jag vet att jag har länge varit rädd för att göra fel. Att ha människor som skrattar hånande åt en är något av det värsta som finns. Så när man har upplevt detta vill man inte göra det igen och långsamt drar man sig inåt och blir "osynlig". Fast man är ju inte osynlig. Man syns, och man ser ut att vara en person som inte tycker om sig själv alls. Kanske gör man inte det heller. Jag trodde att jag tyckte om mig själv till max förr, men i verkligheten var jag alldeles för osäker för det. Jag hade självförtroende, men inte självkänsla - vilket betyder att så länge som jag fick bra resultat på proven och människor tyckte om mig så gillade jag mig själv, men när något gick fel var jag plötsligt inte lika mycket värd längre. 

 

Det som krävs för att komma ur en sådan situation är MOD. Man måste våga tycka att man själv är bra fastän provresultat, samhällsidealet eller andra människor säger emot. Det är skitsvårt och tar lång tid. Men, om man gör det gradvis blir det en så stor skillnad. Jag själv började med att sträcka på mig när jag gick på gatan ensam och ingen annan såg. När det kändes okej började jag sträcka på mig runt mina vänner och min familj. Jag blev mer och mer stolt över mig själv och insåg att jag fick vara stolt utan att skämmas. 

 

 

Nu försöker jag alltid sträcka på mig, eftersom det både gör att jag ser så härlig ut, men också för att jag känner mig så härlig av det! Ibland kommer jag på mig själv med att dra ihop axlarna och luta mig lite framåt när jag till exempel har en dålig hårdag eller ovanliga kläder och helst vill smälta in. Om jag då egentligen inte vill lyfta blicken från marken och sträcka på mig, så låtsas jag att jag är en sådan person som vill det. Det fungerar varje gång. För egentligen, vad spelar det för roll om någon ser att jag har fult hår någon gång? Om ett tag kommer jag inte ens komma ihåg det, så då är det ingen idé att börja oroa sig från början. Det är bättre att acceptera den man är. 

 

Så mitt allra bästa tips till dig för att bli snygg till dessa festliga tider, och även för resten av livet, är att vara dig själv och våga sträcka på dig. För då kommer du att se så ståtlig och självsäker ut, men framför allt så kommer du att känna dig det också. Det är så fint när man ser att en människa som tycker om sig själv - det är sådana personer som jag gärna umgås med. Var stolt över dig själv, för du är enastående! 

 

 

Det finns något som jag absolut borde göra, men som jag verkligen inte vill. Jag är säker på att många känner igen sig i den situationen, den kan uppträda på många olika sätt: du måste verkligen städa / göra en uppgift / motionera, fastän hela ditt sinne skriker "NEJ, NEJ, NEJ! Gör något kul istället! Du förtjänar att göra något roligt!" 

 

Min nuvarande sådana situation är att jag ska ha prov på all fysik som jag har lärt mig under mina tre år på gymnasiet ... på tisdag. Det är mindre än en vecka kvar. Hela den här terminen har varje skoluppgift varit en kamp eftersom jag är så oändligt skoltrött. I mitt huvud har jag redan tagit studenten. Det är så lätt att vifta bort en uppgift, skjuta upp till sista sekund och sedan tänka "Äsch, världen går inte under för att jag bara pluggar lite halvdant." Fastän jag vet att det här är ett VÄLDIGT VIKTIGT prov, som kan avgöra om jag kommer in på det universitet jag vill gå på eller inte. 

 

Så har jag tänkt över det här slutprovet. Att jag bara verkligen inte orkar, och då är det hur lätt som helst att rättfärdiga sitt agerande: genom att tänka att jag är en snäll och trevlig flicka, och att någon som är så snäll och trevlig som jag inte förtjänar att behöva slita så hårt. Det gör att det känns okej för stunden att skippa plugget för att sitta vid datorn eller gå ut och roa sig med vänner.

 

Men det kan bli lite fel när man tänker så. För självklart är jag ju alltid en härlig tjej, så då borde jag alltid förtjäna att göra något roligt. Vad blir konsekvenserna av detta handlande? Jo, att inget vettigt blir gjort, eller att det blir gjort på något halvbra sätt och att jag i efterhand blir missnöjd ändå. I all min skoltrötthet har jag fått sämre resultat på proven än tidigare. Då känns det som att det inte riktigt var värt att få den tillfälliga tillfredställelsen av att göra något roligt istället istället för det jag borde ha gjort. Jag har tänkt hela våren att jag ska bli bättre "till nästa gång", men har det bara varit samma, gamla visa. 

 

Nu har jag kommit till insikten att inget händer om jag inte GÖR det. Fysiken lär sig inte in i mitt huvud av sig självt, bara genom att jag är en snäll och trevlig flicka. Frågan jag har ställt mig nu är: "Vilket är värt mest: att sitta vid datorn och roa sig, eller att få ett slutresultat i fysik B som jag ärligt kan säga att jag gjorde mitt bästa för att uppnå?"

 

Jag är en snäll och trevlig flicka. Så kanske förtjänar jag att göra mitt allra bästa när det verkligen gäller något viktigt, istället för att vara lat och göra något som gör mig nöjd för stunden. Ibland är det värt att köra hårt för att få ett bra resultat. För inget känns bättre än att veta att man verkligen har gjort allt som man har kunnat. 

 

 

Hjärnan är verkligen kreativ när det gäller vad den kan koka ihop. I natt hade jag den underligaste drömmen på länge, men den gjorde mig grymt glad! Den var nämligen delvis på franska! Say what?! När jag vaknade lyfte jag på ena ögonbrynet och tänkte: "Vad hände där?" 

 

Jag minns att jag bland annat hörde orden "Utilisez votre imagination!" (Använd er fantasi) och dessutom skrev jag en massa ord, varav det första var "rêve" (dröm) - jag kanske visste att jag inte var riktigt vaken. Är det här ett bra tecken eller vad?! Alla de där självstudierna med franska lönar sig. Vilken ovanlig men rolig start på dagen! 

 

 

Jag har en jättekul nyhet att berätta! Du kanske är lite fundersam vad det här är för någon bild jag lagt till, så jag ska inte hålla dig på stäckbänken länge till! Det är så här att för några dagar sedan fick jag nys om hemsidan foodgawker, (själva namnet betyder "stå och glo på mat"). Det är en hemsida som tipsar om alla möjliga recept, där endast riktigt bra bilder på mat accepteras, för att hemsidan ska hålla en hög standard (och det förstår man verkligen, så otroligt god och vacker all mat ser ut att vara ...!) 

Så jag tänkte att det kunde vara kul att skicka in några bilder med recept från bloggen för att se om någon kunde komma med, även om jag inte förväntade mig mycket. Igår kväll fick jag mail om att två av bilderna jag skickat in inte hade accepterats, på grund av konstigt ljus i bilderna. Lite nedslagen blev jag så klart, även om jag bara gjort det som en kul grej. Sedan idag fick jag ännu ett mail från dem och jag ville nästan inte öppna det, eftersom jag tyckte det skulle vara tråkigt att få ett nekande till. Men jag kunde inte slänga det utan att ha öppnat det, så jag klickade på mailet ...

 

... och såg att en av bilderna hade accepterats! Gissa om jag blev förvånad - och glad så klart! Tänk att en av mina bilder accepterats bland alla de fantastiska bilder av professionella fotografer! Det gjorde mig inspirerad och taggad på att öva ännu mer på att fotografera så att jag kanske någon gång i framtiden tar många bilder som är värdiga för hemsidan! Dessutom är jag riktigt glad för att på grund av detta har min blogg fått en push uppåt till 200 unika läsare. För en liten bloggare som jag är det så knäppt, men så KUL att ha dubbla antalet läsare än vad jag brukar ha! 

 

 

 

Så här halvvägs in i april tänkte jag berätta hur det går med min aprilutmaning som går ut på att sätta upp fem små mål för mig själv som jag kan förverkliga så att jag en dag ska kunna förverkliga mina stora drömmar också! De flesta grejer som jag valt är ju engångsgrejer (laga en god lunch, ha en häftig fotografering, springa en mil) så dem har jag inte avklarat än. (Idag har jag dock sprungit 8 km som en övning på milen och det gick strålande!) 

 

Det mål som jag HAR förverkligat så här långt är mitt självkänsla-mål! Det går ut på att jag varje dag ska tänka ut ett positivt adjektiv som stämmer in på mig själv, skriva upp det på min lista och sedan säga det till mig själv framför spegeln - och det är viktigt att säga det som att man menar det! Ibland tar det fem till tio gånger innan jag kan säga det och tro på det själv. 

 

När jag dessutom säger dagens adjektiv passar jag på att repetera alla andra på listan också. Därför blir det idag 17 positiva ord om mig själv, imorgon blir det 18 stycken och så vidare ända upp till 30! Jag tycker i alla fall att det fungerar jättebra, jag bara känner hur min självkänsla växer för varje dag som går! Det är i alla fall ett perfekt sätt att avsluta dagen på, för jag börjar alltid le när jag säger alla de där orden som handlar om just MIG. Även om jag har varit nedstämd under dagen lyckas jag alltid få fram ett litet leende på kvällen. Så det här tipsar jag alla om att göra, även om ni inte gör någon aprilutmaning, för du mår så grymt bra när du får komplimanger från den viktigaste personen i ditt liv:

 

 

 

 

Igår kväll funderade jag på min stundande Parisresa ur ett nytt perspektiv: bloggperspektivet. Jag ska definitivt blogga om hur jag har det där nere i Frankrike, berätta hur det är att vara au pair och alla nya intryck. Min fundering var bara om jag skulle skapa en ny blogg eller hålla kvar vid den här. På ett sätt skulle det vara mer passande att byta blogg eftersom min blogg kommer att handla om helt nya saker och så kommer jag förmodligen skriva på ett nytt sätt - lite mer dagboksform - och säkerligen kommer jag inte hinna med lika många inlägg som nu. 

 

Men sedan kom jag på något som jag läst på bloggen abeautifulmess.com. Det var något i stil med: "Jag älskar att se hur bloggar utvecklas med tiden, i takt med hur skribenten förändras." Då bestämde jag mig för att behålla den här bloggen, för jag kommer ju fortfarande att vara jag och min blogg ska få utvecklas med mig. Den kommer säkert tycka att det är jättekul med lite franska influenser! 

 

Så går mina tankar nu i alla fall. Om jag känner mig själv rätt kommer jag förmodligen att ändra mig femtioelva gånger till innan jag bestämmer mig.

♥ Allt som är blommigt, varesig det finns i en vas, på klädesplagg, i håret, på marken eller i kameran. 

 

♥ Hela den kärleksfulla känslan. Även om jag inte är förälskad så tycker jag så mycket om att se par gå hand i hand. Den där känslan när något är helt nytt och spännande måste vara fantastisk! 

 

♥ Allt fräscht och färgglatt som går att stoppa i munnen, det vill säga frukt och bär! Underbara frukostar i vårljuset är inte fel. 

 

♥ Fotografera. Se allt ur nya synvinklar och dokumentera varenda vårtecken. 

 

 

♥ Det gröna som sakta letar sig fram. Världen känns som mest levande när gräs, löv och omgivningen är grön. 

 

♥ Njuta av kvällssolen. Kunna sitta uppe en längre stund på eftermiddagarna/kvällarna utan att famla i mörker, gärna med en filt virad om kroppen. 

  

♥ Lyssna på mina favoritlåtar medan jag vandrar runt i vårjacka och solglasögon. 

 

♥ Åka på utflykter med mina nära och kära och hitta på en himla massa bus tillsammans. 

 

 

Jag och min syster var ute på en joggingtur idag och när vi kom hem skämtade Veronika till föräldrarna: "Puh, det där var det jobbigaste jag någonsin har gjort!" Det fick mig att fundera på vad det jobbigaste jag någonsin hade gjort var (fysiskt sett). Direkt kom jag att tänka på följande situation.  

 

Det var i högstadiet och vi hade mitt absoluta hatämne: idrott. Jag vägde ungefär 15 kg mer än vad jag gör nu och avskydde verkligen att röra på mig någon längre tid, eftersom det var så tungt. Skolan hade en joggingslinga som vi skulle springa runt och min fasa var som störst när vi en gång per termin skulle springa tre varv runt slingan - på tid! Jag gick i en klass full av sportiga personer så självklart jämförde jag mig med dem och tyckte jag var så dålig när jag blev varvad av de snabbaste tjejerna och killarna. 

 

För att få betyget godkänt eller upp mot G+ i idrott skulle man helst springa de tre varven på slingan på mindre än 20 minuter. I sjuan och åttan tyckte jag att det var totalt förnedrande och hemskt och jag tror att jag sprang på mellan 23 och 26 minuter. Eftersom jag hade MVG i alla andra ämnen ville jag inte ha ett G med på mitt slutbetyg. Jag ville verkligen ha VG i idrott. Även innan jag gick ner de där kilona våren 2011 hade jag försökt gå ner i vikt och träna lite mer, men det hade inte fungerat något vidare. Nu hade jag ställt in mig på att skaffa VG i idrott när jag gick ut grundskolan, vilket betydde att jag behövde komma under 20 minuter på slingan. Så jag försökte träna lite mer och inte vara så lat - några små förändringar. 

 

Till slut kom nian och sista gången jag någonsin skulle behöva springa den där slingan på tid. Precis när jag stod där innan vi skulle starta tänkte jag: "Nu gäller det. Jag ska inte bry mig om att jag blir trött. Jag ska inte bry mig om att andra springer om mig. Jag ska inte bry mig om hur jag ser ut. Jag ska bara köra.". Startskottet gick och sportiga klassen tog av i full fart med mig lite bakom. Första varvet: jag kämpade och sprang och var så trött. Andra varvet: jag ville slå någonting hårt och lägga mig ner och dö samtidigt. Tredje varvet: Fullkomligt utmattad, men började se ljuset av tunneln. När det var ett halvt varv kvar tänkte jag bara: "Jag FÅR inte stanna och gå, NU SPRINGER JAG TILL SLUTET HUR LÅNGSAMT DET ÄN GÅR!"

 

Den sista biten stirrade jag ner i marken när jag sprang och nästan räknade sekunderna tills jag skulle få gå i mål. TILL SLUT kom jag i mål och kollade på läraren som sa "Bra jobbat! 18 minuter och 43 seku ..." men blev avbruten av mig som inte kunde låta bli att skrika "JAAAA!" när jag slängde mig ner på gräset för att äntligen få vila. Tårarna rann av lycka. Jag hade klarat att springa hela tre varv på slingan på UNDER 20 minuter. Jag hade klarat det. Jag. JAG!!! Några klasskompisar klappade mig på ryggen och berömde mig när jag satt där på gräset, alldeles svettig och grisrosa i ansiktet och bara var lycklig. 

 

Jag börjar nästan gråta nu när jag skriver det här för att jag så väl kommer ihåg lyckan jag kände. Om JAG kunde klara det, så kan alla det. Viljan finns därinne någonstans, det gäller bara att hitta den. Så det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv är faktiskt även det starkaste jag har gjort i hela mitt liv. Det kanske betyder att när saker är som värst, kan det bästa växa fram ur askorna. 

 

 

Livet är precis som att cykla: för att hålla balansen måste man röra sig framåt. Jag tror verkligen att det är viktigt att utmana sig själv och testa nya saker. Hur ska man annars kunna utvecklas? En bra grej är att sätta upp drömmar och mål att sikta på och försöka nå upp till, har jag hört. Själv har jag inte så stor erfarenhet av detta. Många gånger blir det bara "mycket snack och lite verkstad", så att säga. 

 

Det här är inte det jag vill! Jag vill vara en tjej som inte bara låter sina drömmar stanna som drömmar. Att fixa min au pair-tid i Paris nästa år var ett bra steg på vägen, men jag är knappast någon expert på att våga förverkliga mina drömmar och klara av mål som jag satt upp. Så hur ska jag kunna börja göra verklighet av drömmar? Jo, jag måste öva - och då gärna på något mindre och inte lika livsavgörande. Jag fick idén om att utmana mig själv genom att skapa Aprilutmaningen: Genomför 5 små drömmar! 

 

Smådrömmarna ska finnas i fem olika kategorier. Jag börjar med att göra en lista på fem saker som jag gillar mest i vardagen:

 

1. Fotografering

2. Träning

3. Självkänsla & glädje

4. Mat & recept

5. Pyssel 

 

 

Inom varje kategori ska jag alltså uppfylla en liten dröm i månaden april. Det var riktigt svårt att ta fram dessa mål, men det gäller bara att använda sin fantasi och försöka att tänka lite utanför boxen. Vad finns det inom dessa områden som jag länge har velat göra men inte vågat / kunnat / orkat genomföra? Eller något jag funderat på nyligen och varit sugen på att prova? Efter en del funderingar kom jag fram till följande:

 

 

Barn är så underbara. Det är en av anledningarna till att jag ska bli au pair nästa år: därför att barn verkligen inte är som vuxna. De är otroligt smarta och lär sig så fort! Eftersom de inte tänker på samma sätt som vuxna kan de ibland fälla så härliga kommentarer. 

 

 

 

Veronika: "Mina Barbiebyxor är sönder!" 

Mamma: "Jag kan sy ihop dem."

Veronika: "Är du säker på det, mamma?" 

Mamma: "Javisst."

Veronika: "Men mamma, har du verkligen Barbietråd?" 

 

Viktoria, nyligen hemkommen från dagis: "Idag åt jag gröt med kamel."  

 

Varje gång vi skulle äta ägg sa Veronika: "Finns det äggula i?" 

 

I kyrkan sitter tvååriga jag och mamma långt bak på ett dop. Jag har fått lite kritor och papper för att måla som underhållning eftersom jag hade svårt att hålla tyst. När det är tyst i kyrkan reser jag mig upp på bänken och ropar så att alla hör: "Titta pästen, vad Toja har målat!" 

(Pästen = prästen, Toja = Viktoria)

Det första jag minns att jag har velat bli är prinsessa. Jag hade ju samma namn som kronprissessan och därför passade det jättebra att jag skulle bli prinsessa, tyckte jag. Gifta mig med Carl Philip var nog min plan. I alla fall skulle jag få gå runt i balklänningar varje dag och bli räddad av min prins ibland. (Min vän Malin säger att jag måste ha varit en Disney-prinsessa i ett tidigare liv ...)

 

När jag insåg att det skulle bli en riktig utmaning att bli prinsessa kom jag på i mellanstadiet att jag gillade att rita - vips, så var det illustratör som gällde istället. Mina vackra teckningar på prinsessor, älvor och sjöjungfrur passade perfekt i barnböcker, enligt min åsikt i alla fall. 

 

Åren gick och jag som alltid hade gillat att läsa började även tycka om att skriva. Min dator kryllar av historier och noveller som varierar i längd och barnslighetsgrad. Att bli författare eller journalist var nästa karriärsval. Nu gick jag i högstadiet och runt omkring började alla prata om gymnasiet. I åttan var jag säker på att jag skulle gå media och bli journalist. 

 

När jag började få betyg som var riktigt bra insåg jag att jag var absolut tvungen att gå det svåraste programmet jag kunde välja på gymnasiet (natur) och bli det svåraste yrket jag kände till: läkare. Då var det mest lönen och prestigen som lockade. 

 

Väl på gymnasiet började människor fundera allvarligt på vad de ville arbeta som i framtiden. Även jag. Och jag insåg att jag var hemskt skoltrött. Därför kändes det inte lockande att välja en 6-årig läkarutbildning direkt ut ur gymnasiet, om jag ens skulle komma in. Samtidigt deltog jag i ett skolutbyte med en fransk skola och insåg hur mycket jag älskar språk. Att få jobba med det hade varit fantastiskt, tänkte jag, och började fundera på att bli översättare eller tolk. 

 

Så där stod jag, vinglande mellan tankarna på vård- och språkutbildning och bara var skoltrött. Jag ville verkligen inte välja. Då poppade au pair-idén upp i huvudet. Slog rot. Växte. I höst blir den verklighet. Jag har fortfarande inte löst mitt problem om "vad jag ska bli när jag blir stor", men nu har jag i alla fall köpt mig ännu ett års funderingstid. Och det känns underbart. Där nere i Frankrike ska jag försöka klura på om det är prinsessa, illustratör, journalist, författare, läkare eller översättare som jag vill bli. Prinsessa hade inte varit fel alltså ... Även om Carl Philip kanske är lite för gammal för mig, hihi. 

 

 

Idag lärde jag mig att livet är ett riskfyllt äventyr. 

Vi människor måste göra val. Vi är dömda till den friheten. 

Att göra riktiga val är som att stå vid klippkanten,

Se ut över världen,

Känna fjärilarna i magen

... och sedan hoppa. 

 

Det var precis så jag kände mig när jag till exempel bestämde mig för att gå natur på gymnasiet eller för att bli au pair. Alla stora beslut känns otroligt skrämmande, eftersom du inte vet vad som kommer hända. Du kan föreställa dig, du kan hoppas ... men du kan inte veta. Inne i magen känns det nervöst och osäkert, som att stå på klippkanten. Att ta ett stort beslut är som att våga lämna klippkanten i ett hopp och låta världen bestämma vad som kommer hända. 

 

Men är det verkligen rätt val? När du lämnar klippkanten bakom dig lämnar du även din trygghet. Du går utanför din bekvämlighetszon. Du är bar, fri att skadas och såras. Är det inte bättre att stanna kvar på klippkanten, i tryggheten, och låta bli att kunna bli utsatt för svårigheter? 

 

Då är det ingen skillnad på dig och en stol. En stol, den tar inga beslut. Den står där och låter andra bestämma och om det händer något så är det aldrig stolen som har orsakat det. Den bara driver med.

 

Du lever. Skillnaden mellan dig och en stol är att du lever. Du tar beslut. Var inte en stol och låt andra sätta sig på dig. Våga göra val. Våga hoppa av klippkanten.

 

 

Jag vet inte hur jag kom in på spåret, men plötsligt så googlade jag "beautiful wedding proposals" och började läsa om fantastiskta frierier. Vissa var så vackra att jag nästan ville gråta (jag gråter sällan till ledsamma saker, men hur lätt som helst när det handlar om lycka). Tänk att älska någon så mycket att man vill spendera resten av livet tillsammans. Det är så underbart. 

Bildkällor: 1, 2, 3 och 4

 

Jag blir så ledsen när jag en lördagsmorgon skummar genom underbara weheartit-bilder och så ser jag en bild där det står "I wish I was beautiful". Sedan ser jag att över tusen personer hade gillat bilden. Det finns massor med liknande bilder om man letar. Det gör mig så nedstämd att så många tycker så här. De tycker att de inte har tillräckligt fin kroppsform, färg på ögonen eller längd på håret eller gillar inte att de har glasögon, tandställning, fräknar eller liknande. 

 

Förstår ni inte att ni är vackra allihopa? Det är era detaljer som gör er till dem ni är. Tänk om hela världen hade sett ut som supermodeller - så tråkigt det hade varit. Nu finns det miljontals olika färger och former, vilket jag tycker är underbart! Varför döma någon efter utseendet? Alla vet att det är personligheten som egentligen är det enda som spelar någon roll. Varken jag eller mina vänner är supermodeller, men på grund av glädjen och vänskapen vi delar skulle vi allihop kunna vinna skönhetstävlingar. 

 

Du skulle aldrig sätta krav på dina vänner att se ut som en docka, för du tycker om dem som de är. Behandla dig själv som din egen bästa vän. Kom ihåg att du är unik. Det finns ingen annan som är så bra på att vara dig som du själv. Och du ÄR vacker. Varje dag. 

 

 

Säg till minst tre personer hur fina de ser ut idag! 
Accepterar du utmaningen?  

Ett halvmörkt rum. Låg, lugn musik. En varm filt. Jag ligger raklång och blundar. Känner hur allt bara släpper. Alla negativa tankar som jag har kokat upp inombords på senaste tiden, all oro och all spänning. Andas in det positiva och ut med det negativa. Det enda jag behöver bry mig om är hur jag känner inför mig själv.

 

Jag känner mig nöjd, glad och levande. 

 

Så gick mina tankar under dagens avslappning. Det är så skönt att bara ligga ner och ta det lugnt. Inte somna, utan bara vila och fokusera på andningen, på hur jag vill vara och vilka mål jag vill uppnå. Jag borde verkligen göra det här oftare, vilken total frid jag får! Idag var det av en ren händelse som jag gjorde avslappning, för att det är slutdelen i passet bodybalance. Det är lätt att bara glömma bort att ta det lugnt ibland. Jag ska försöka bättra mig och göra avslappning oftare. För min psykiska hälsas skull. 

 

Jag längtar till första delfinalen av Melodifestivalen om en kvart. Min syster och jag har gjort fyra nyttiga chokladbollar som vi ska mumsa på! 

 

Jag är inspirerad av hälsa och fitness just nu. Det märks säkert i mina val av bloggämnen på senaste tiden. Det känns som att jag hela tiden lägger upp bilder på mat och träning. Jag är ledsen om det blir tjatigt! 

 

Jag funderar på många saker. Att det är kul att klä upp sig, men samtidigt så otroligt mysigt att gå hemma ofixad. Att jag har ljusast ögon i hela min klass. Hur jag ska få plats med hela mitt liv i en resväska när jag flyttar till Paris i höst.

 

 

Jag känner mig lite osäker idag. Inte längst upp på självkänsloskalan, utan lite nervös och orolig. Den där magkänslan när man känner sig liten. Sådana dagar har alla, även jag som ler den största delen av tiden. 

 

Jag önskar att oro inte existerade. Tänk så mycket skönare och lugnare livet skulle vara då. Ingen oro över att jag är mil kvar från färdig med läxorna, ingen oro över att au pair-blanketterna tar sådan tid, ingen oro över att jag väljer dåliga bloggämnen och verkar präktig ibland ... Oro skulle jag kunna vara utan. 

 

Jag hoppas att du vet att du är guld värd.