Natur och fysisk träning är viktigt för mig

 
Nu i höst när jag har rehabiliterat mig från stress och ångest bestämde jag mig för att fundera riktigt noggrant på hur jag ska tänka och leva för att må som bäst. Därför skrev jag en lista med några slags livsmotton som jag ofta upprepar för mig själv (jag kan dela med mig av listan någon gång). Något av det viktigaste är följande: 
 
"Natur och fysisk träning är viktigt för mig." 
 
På stresskursen som jag gått de senaste månaderna rekommenderades det att promenera varje dag, gärna ute i naturen. Min sjukgymnast övertalade mig att försöka röra på mig varje dag eftersom det ger värdefulla positiva effekter i kroppen som stannar kvar i flera timmar efter man har avslutat aktiviteten (typiskt mig att bli övertalad av vetenskapliga argument och bevis, haha). Dessutom visste jag att stillasittande är det nya rökning.
 
Så jag provade att promenera oftare. Till en början tyckte jag att det var tråkigt att bara gå, eftersom jag alltid förr joggade eller sprang när jag var ute, men ju mer jag gick desto mer upptäckte jag hur fantastiskt konceptet är. 
 
 
 
Att bara gå, utan att pressa mig själv att springa snabbare eller längre.
Att bara gå, helt kravlöst. Hur kort eller långt jag vill. 
Att stanna och kolla på de vackra löven. 
Att lyssna på de lugna skogsljuden. 
Att lyssna inom mig själv på vilka tankar och känslor som snurrar runt och acceptera att de finns. 
Att känna på naturen genom att stryka handen längs grenar som sticker ut mot stigen. 
Att känna hjärtat pumpa och humöret höjas av alla härliga hormoner som frisätts i kroppen. 
Att le och tänka att det här är tid jag avsätter för mig själv, för att jag ska må bra. 
 
Det är ju den allra enklaste formen av terapi
 
 
 
Så nu när plugget har börjat igen försöker jag ge mig ut ofta för att njuta av den enastående naturen som finns omkring. Jag har som regel att när jag är ute och går eller joggar får jag inte oroa mig för mina studier och aldrig känna skuldkänslor för att jag motionerar istället för att plugga. För det är mycket viktigare att jag mår bra fysiskt och psykiskt än att jag misslyckas på en tenta. 
 
 
Jag har turen att bo rätt så nära skog och naturstigar, vilket jag är enormt tacksam över. Det finns massor av vackert att njuta av om man tittar noga.  
 
På mina turer tar jag med sällskap ibland - jag och Fredrik beger oss ut tillsammans åtminstone en gång i veckan och tar då ofta en tur i Änggårdsbergen (där de fina naturbilderna i det här inlägget är tagna!). 
 
 
Nu när vi går mot kyliga och regniga tider är det en utmaning att motivera sig att bege sig ut i rusket - men då gäller det bara att klä på sig väl! Antingen tar jag min rosa favoritjacka, eller som ikväll när jag svängde förbi hos min syster: regnställ och reflexväst. Alltid försöker jag kombinera min klädsel med ett leende och känna tacksamhet mot mig själv för att jag är så vänlig mot min kropp och mitt sinne som beger mig iväg! 

Contente, som jag hade beskrivit det på franska

 
God kväll på dig, din goding! Nyfiken på att ta en titt in i min nuvarande mysiga stund i min och Fredriks nyrenoverade lägenhet? Låt mig ta dig hit för en stund. Scenariot är som följande...
 
Den mörka kvällen hägrar utanför, men lägenheten uppe på tredje våningen lyses upp trivsamt av små stearinljus och lampor här och var. En varm höststämning ligger i luften och förhöjs av den klassiska musik som spelas i bakgrunden. På vardagsrumsbordet står två rykande koppar med kaffe respektive te, till herrn respektive fröken, och bredvid ligger en nyöppnad mörk choklad med apelsinsmak. 
 
På golvet under en arbetslampa sitter Fredrik och bygger (lätt frustrerat) ihop ett nytt nattduksbord ("Den här manualen tar ju aldrig slut...!"), medan jag själv har slagit mig ner i en närliggande fåtölj med en bok om inflammation i knät. Jag ströläser i boken som utgör obligatorisk studielitteratur i den kommande patologikursen om två veckor. Då och då doppar jag en ruta mörk choklad i teet och känner hur chokladen smälter i munnen och smaken når sin höjdpunkt på min tunga. 
 
Vi är alldeles tysta. Förutom den klassiska musiken på låg ljudnivå kan det också höras lite trä-mot-trä-skrapande, varm-dryck-sörplande och bläddrande i bok respektive manual. Jag känner mig alldeles lugn, nöjd och lycklig. Contente, som jag hade beskrivit det på franska. En sådan där härlig, enkel vardagslycka värmer min själ lika mycket som teet värmer mina kinder. Jag upptäcker mig själv med att le åt simpla saker som känslan av mitt nytvättade, lätta, schampodoftande hår på huvudet och åt de små, snabba pussarna mellan mig och Fredrik som uppstår med jämna mellanrum. 
 
I sådana här stunder känner jag mig så utvilad och lyckligt lottad, och tänker att livet är bra underbart. (Och väldigt tacksam över mitt studieuppehåll! Ett superbra beslut!)  

Lite prosa

 
Hej alla fina! Förra helgen när jag var hemma hos min familj och hälsade på begav jag, min syster Veronika och Fredrik oss ut i den rödgröna naturen för att ta lite porträttbilder - vissa mer motvilligt än andra (*host, Fredrik, host*).
 
Idag tänkte jag dela med mig av de bilderna tillsammans med en annan form av kreativitet, nämligen lite dikter eller texter eller vad jag nu ska kalla dem, som jag har skrivit på sistone. Nyligen har jag sett på en del Jane Austen-filmer och jag har blivit inspirerad av mina gamla favoriter (speciellt Stolthet och fördom), vilket har gett mig lust att leka med vårt vackra språk. Hoppas ni gillar dem!  
 
 
 
Om blott tur hade med saken att göra,
Skulle receptet på lycka vara lätt.
Men det som egentligen kommer att avgöra,
Är valet att se varje situation på ett positivt sätt.
 
 
 
Om systerskap var en skrift,
Skulle det nog vara en vetenskaplig text.
För det finns ingen lika stor bedrift,
Som att utreda något så komplext.
 

 
Tillsammans med min partner
Är jag inte själv.
Tillsammans med min vän
Är jag inte själv.
Tillsammans med min syster
Är jag mig själv. 
 
 
 
Jag försökte även knåpa ihop några kärleksdikter, men det var inte lika lätt. Istället tänkte jag bjuda er på en annan härlig bonus i form av lite vacker kärleksprosa som jag blivit varit mottagare för. Min fantastiska Fredrik vet att jag älskar romantik, och bjuder ibland på makalöst fina (och ibland väldigt roliga) kärleksord. Jag skriver ner dem i mobilen varje gång - idag får ni också ta del av några personliga favoriter. Voilà! 
 
 
Jag: "Tack för att du diskade." 
Fredrik: "Tack för att du gjorde frukost. Tack för igår på spaet. Tack för alltid." 
 
Jag: "Vi fyllde botten av korgen med svamp i alla fall." 
Fredrik: "Så länge du är med är min korg alltid full." 
 
"Puss, min vackra motsvarighet till denna fantastiskt varma, mysiga och sjungande sommarkväll." 
 
"Att se dig är som att äta en tårta - man blir helt enkelt kär i den." 
 
"Du är upphängd på kärleksgalgen i min garderob."
 
"Du är som ett hjärtformat hjärta." 
 
 
 
"Du är min egen lilla kärlekskrydda." 
 
"Tänk om du hade varit en yoghurt. Typ mangoyoghurt. Då hade jag köpt hela lagret."
 
"Om du var en dag skulle du vara min födelsedag." 
 
"Du är som ett kalasfint årgångsvin som precis ska öppnas." 
 
"Du är som en chokladpudding - helt enkelt för jävla god." 
 
"Viktoria, du är som ett kinderägg - när man får ta del av innehållet blir man överlycklig! Tack för att du förgyller min själ, min nutid, min framtid. Jag älskar dig!" 
 
 
Visst är han UNDERBAR?! 

Härlig höstlista 2016

 
 
Vilka är de härligaste sakerna du gillar att göra på hösten? 
  • Hålla händerna kring en rykande kopp te 
  • Promenera ute i den gul-orange-röda, löv-doftande naturen
  • Njuta av mjuka, värmande, stickade tröjor, halsdukar och sockar 
  • Höstpyssla och vara kreativ med färger, papper och pennor 
  • Tända levande ljus 
  • Mysa upp i soffan under en filt och titta på en härlig Disneyfilm
 
 
 
Vad gör du om dagarna egentligen? 
Promenerar/joggar i skogen, tittar på tv-serier, städar oändligt (renoveringen pågår fortfarande), gör avslappning och yoga. 
 
Vad spelas främst i dina hörlurar i höst? 
Gärna mysiga kärlekslåtar som "L.O.V.E." med Nat King Cole och "Something Stupid" med Michael Bublé och Reese Witherspoon för mysiga höstkvällar - eller om jag vill peppa inför träning eller något annat skoj blir det en favorit från barndomen "Wannabe" med Spice Girls! 
 
 
 
 
Vad läser du? 
Inredningstidningar, kokböcker och min vän Emelies blogg
 
Vad tittar du på? 
Fina bilder på We Heart It, vackra höstträd, härliga avsnitt av komediserien New Girl. 
 
 
 
 
Vad ser du mest fram emot? 
Att soffan vi har beställt ska komma!! Men även att fotografera naturen när hösten har sitt fulla grepp om den och att det blir så kallt att jag kan ha på mig söta mössor, halsdukar och handskar. 
 
Vilket citat får beskriva din höst? 
"The more you love your decisions, the less you need orthers to love them." 
 
Vad ska du fokusera på i höst? 
Mestadels på att ta hand om mig själv och mentalt förbereda mig (och tagga inför) pluggstarten i oktober! 
 

Soul-searching

 
 
Hej på dig, din goding! Vad glad jag blir att det är så många som har kikat in här på min blogg fastän det har varit tyst från mig de senaste två veckorna! Anledningen till min frånvaro är att jag har gjort lite soul-searching och försökt jobba på mig själv den senaste tiden. Jag har grottat mig ner i vilka faktorer som jag tror kan ha lett till mina stress- och ångestproblem och försökt lista ut hur jag ska kämpa mig ur dem. Det kan vara något som jag får jobba på resten av livet. 
 
Som hjälp går jag hos en psykolog, på en stresskurs samt får akupunktur för mina spända muskler i axlar, nacke och käkar. Alla dessa saker känns jättebra att göra, även om det är väldigt svårt ibland. Allt bygger på att jag verkligen ska ta tag i mina problem istället för att fly ifrån dem och låtsas som att de inte finns. Först nu de senaste dagarna har jag upptäckt något fantastiskt: om jag får en obehaglig, stressad eller rädd känsla i kroppen och, istället för att fly, väljer stannar kvar i den känslan tillräckligt länge - utforskar den, analyserar den, accepterar den - så försvinner den bara av sig själv! Poff! Det är så mycket bättre att befria sig från känslan på det sättet istället för att undertrycka den och sedan hela tiden ha den "lite i bakgrunden" i huvudet. 
 
Jag har även dragit kopplingen i mitt huvud att när jag är avslappnad och lugn blir jag mer kreativ och sugen på att skapa saker. Därför, nu när jag har varit stressad och orolig den sista tiden (ända sedan jag kom tillbaka från Paris i början av augusti egentligen), har jag inte haft mycket vilja eller ork för att ta bilder och skriva texter här på bloggen. Därav min radiotystnad. Jag kände att det ska vara kul att blogga och jag ska göra det för min skull, för att jag får energi och glädje av att uttrycka mig i de vackra ord som världen har gett oss - inte för att det är en obligation.
 
Först nu börjar jag känna mig utvilad inombords och det känns inte lika lätt som att jag ska "gå sönder" (dvs. få en ångestattack). Och jag måste erkänna att det är lite kul att knappra på min dator just nu när jag skriver det här - jag har saknat det lite. Mest har jag saknat den Viktoria som vill skriva och vara kreativ. Jag kan inte lova regelbunden uppdatering på bloggen framöver heller, utan vi får se. Min prioritet kommer att vara mig själv och min hälsa, för som min stresskursledare sa: 
 
"Det enda du behöver vara duktig på i livet är att ta hand om din egen hälsa!" 
 
 
Stämningsfulla kvällar på balkongen i den nya lägenheten är mycket njutbara! Och kolla bara utsikten över morgonsolen på den första bilden! J'adore! 

Vi har samma högkvarter

 
Det är lite underligt att bo ihop på riktigt. Vi har samma hem. Samma högkvarter. När någon av oss ska ladda upp batterierna, rota bland sina grejer, laga mat eller förbereda sig för något... Då går vi till samma ställe. När vi bodde separat följde vi den oskrivna regeln som löd: "När vi är hemma hos dig gör vi som du vill och när vi är hemma hos mig gör vi som jag vill". Det var en balanserad riktlinje som fungerade jättebra, men när denna inte kunde appliceras längre var kompromisserna tvungna att träda fram i våra liv. Ska vi möblera på ditt sätt eller mitt sätt? Ska vi ha tavlan här eller där? Den här tapeten eller den där färgen? 
 
Fredrik och jag är lika på många sätt, men gällande inredning och stil kan vi ibland skilja oss åt nästan komiskt mycket. Det var en utmaning att hitta en tapet som vi båda gillade, för den som den ena blev förälskad i tyckte den andra var fruktansvärd, haha! Det är spännande att försöka kompromissa med någon som har en annorlunda smak har vi båda fått uppleva. Som tur är ingenting omöjligt och vi hittade en lite oväntad svartvit tapet med trianglar som vi båda kom överens om skulle passa i hallen. 
 
 
 
 
Tålamod och förståelse är ett måste när man flyttar ihop. Bara flytten i sig är en stressig situation och när man lägger alla kompromisser ovanpå det blir det en krävande situation. Som tur är har man ju en massa kärlek som gör allt värt mödan! ♥ 

Dags att påbörja resan uppför ännu ett pluggberg

 
 
Jag älskar att vara glad. Samtidigt tycker jag på något underligt sätt om när mitt humör är nere, för då vet jag att det kommer kännas så himla fantastiskt att må bra igen! Just nu mår jag toppen, efter några dagars smådepp över att mitt sommarlov är "slut" och att jag behöver återgå till att göra saker för att jag måste, inte för att jag vill.
 
Min termin 4 på läkarprogrammet blir ovanligt lång, med tanke på mitt halvårs uppehåll mitt uppe i allt, då jag tar igen mina tentor som jag ligger efter i. Hittills är två av tre omtentor avklarade (wiho!) och nu är min plan för juli att plugga inför den sista tentan (anatomi) som äger rum den första augusti, innan jag ligger i fas för att börja patologin i höst.
 
Det kändes jobbigt i början av den här veckan att ge upp den totala friheten för att göra alla "måste"-saker, och framför allt var det obehagligt att det var just anatomiplugget som hägrade. Det var ju under anatomikursen som jag fick min hemska ångest och det var en tid då jag mådde väldigt dåligt.
 
 
 
 
Minnena av den tiden har spökat lite grann i mitt huvud de senaste dagarna och fängslat mitt glada humör. Ändå känns det idag inte i närheten lika jobbigt som då, vilket gör mig lättad men inte speciellt förvånad. Jag har insett vilken lång väg jag har gått och hur mycket jag har lärt mig - till exempel hur jag ska hantera mig själv när ångestfyllda tankar och känslor kommer, samt det simpla faktumet att plugg inte är farligt. För det var vad min ångest fick mig att tro när jag pluggade anatomi. Det förvrängde mitt tankesätt och slog på en enorm rädsloreaktion i mig varje gång jag såg mina anteckningar och pluggmaterial. 
 
Det känns skönt att när jag skriver detta idag så småskrattar jag lite åt absurdheten åt att jag skulle vara rädd för pennor, papper och datordokument, men det är verkligen sant. Det var så det var då. Jag förstår mer än någonsin att ångest är en sjukdom och inte ett karaktärsdrag. Det var inte jag som var svag, utan att det blev bara lite för mycket för mig just då. 
 
Trots att jag har kommit en lång väg i mitt tillfrisknande, kände jag ändå en nedstämdhet över att jag skulle börja plugga anatomi den här veckan. Visserligen är jag inte "rädd" för att plugga längre, men det var ändå lite obehagligt att plocka upp mina anatomiska flashcards och anteckningar ur den låda där de låg djupt begravda, och känna hur de provokerade dåliga minnen om svåra tider. Men nu när de har legat framme de senaste dagarna och jag har fått vänja mig vid dem så känns det inte lika jobbigt att titta på dem. Jag har ju faktiskt gjort dem rätt så fina.
 
Ändå är de som ett Mount Everest att klättra upp för - det vill säga väldigt mycket information att lära in. Skillnaden från för fyra månader sedan är att nu ser jag inte längre min klättring upp för anatomiberget som en självmordsresa, utan snarare en svår men spännande utmaning som jag hoppas klara! 

Milstolpar jag fruktar/längtar till i sommar

 
 
Hej alla fina! Det här är årets sista vårdag! Den spenderar jag just nu med att sitta och le i min nya, vita skjorta och vara lite smånöjd över att jag börjar få sommarfärg i ansiktet, trots att juni inte börjar förrän imorn! Nu när jag nyligen har passerat en milstolpe i min närliggande framtidsplan (att göra fysiologiomtentan) spånar jag inför mina nästkommande mål, och tänkte dela med mig lite av mina planer inför sommaren! 
 
 
 
  1. Genetikomtentan, om nästan två veckor. Jag har varit lat i två dagar efter tentan i lördags, men nu ska jag verkligen försöka ladda upp på nytt för att göra genetiken. Det är ju ändå bara en liten 2-veckorskurs och inte en 6-veckorskurs som den jag nyss pluggat till, så detta ska allt gå att genomföra. 

  2. Sommarlov. Direkt efter genetiktentan tänker jag vara ledig ett tag och inte plugga. Jag ska göra roliga saker som att ligga i solen och läsa böcker, träffa vänner, cykla, pyssla, åka hem till mina föräldrar, fira midsommar, heja på Fredrik under Vätternrundan och se på tv-serier. Ren sommarlycka helt enkelt! 

  3. Sommaromtenta i anatomi. Eftersom jag i år inte har något sommarjobb så ska mitt sommarjobb bli mina studier. I juli ska jag försöka studera som en tok till anatomitentan som jag aldrig gjorde nu i vår på grund av mina ångestproblem, och den 1 augusti ska jag göra sommaromtenta! Bring out the flashcards! 

  4. Paris omgång #1. En glad nyhet är att jag under de två första veckorna av augusti ska åka till min gamla värdfamilj i Paris och vara tillfällig au pair åt dem!!! De frågade mig nyligen om jag ville komma och självklart svarade jag ja! Det är ju en underbar chans att få återse och umgås med mina älskade värdbarn Valentin (6 år) och Adrien (4 år), plus att jag kan ge min franska lite välbehövligt underhåll. 

    Under min skype med värdfamiljen förra veckan: 
    Jag:  "Du Valentin, jag tänkte bara kolla med dig om det är okej att jag kommer och hälsar på i sommar?"
    Valentin stannar upp, spekulerandes.  "När?" 
    Jag:  "Efter din semesterresa på Korsika." 
    Valentin:  "Oui. C'est TRÈS okey." (Ja. Det är JÄTTE-okej.) Haha!

  5. Paris omgång #2. Jag hade ju inte förutspått att min värdfamilj skulle bjuda dit mig, så jag och Fredrik hade ju redan bokat en resa till Paris under den sista veckan i augusti. Vilket betyder att efter två veckors au pair-jobb sätter jag mig på ett plan tillbaka till Sverige och är där i 9 dagar innan jag och Fredrik åker tillbaka till Paris för en romantisk resa tillsammans! 
 
 
Voilà! Det är mina kommande milstolpar att frukta/längta till, och självklart ser jag mest fram emot de sista två punkterna!!! Hoppas att ni kommer ha en strålande sommar - den börjar imorgon! 

Historien om min pluggångest och sjukskrivning

 
 
Om du är en regelbunden läsare på min blogg kanske du har märkt att det har varit ovanligt få inlägg på sista tiden, och när det väl har varit inlägg har det mest varit korta sådana om roliga saker jag har gjort, där jag inte har nämnt plugg eller skola alls. Det som jag tänker berätta om nu är jobbigt men viktigt för mig att skriva. Inte för att jag känner att jag har någon skyldighet att jag måste berätta allt privat som händer i mitt liv, utan för att processera det som har hänt och för att min historia kanske kan vara till hjälp för andra som också kämpar med samma problem. 
 
Det här året har hittills varit väldigt kämpigt för mig, på grund av att jag har upplevt väldigt mycket stress och ångest. Innan jag själv upplevde riktiga ångestattacker själv visste jag inte hur otroligt hemskt ångest kan vara. Visst hade jag haft lite pluggångest dagarna innan tenta, vilket var ett jobbigt moment, men som jag visste alltid gick över inom några dagar. Jag kunde se förbi oron och tänka: "Ja, den här tentan är viktig, men det finns viktigare saker. Jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom". Men så plötsligt var det svårt att tänka så. 
 
Jag skulle tro att det hela började i höstas när jag kom efter med läsårets första tenta i fysiologi. Då repeterade jag till omtentan istället för att plugga på det som resten av klassen gjorde - vilket gjorde att jag kom efter med den tentan när jag väl klarade omtentan. Att plugga dubbelt (gå på föreläsningar om dagarna i ett ämne och sedan plugga något helt annat på kvällen) var jättejobbigt, för det fanns aldrig tid för vila, men alltid tid för att klandra mig själv för att jag hade kommit efter. Det fanns alltid något mer att göra, och varje stund då jag inte pluggade hade jag dåligt samvete. Samtidigt fick jag lägre och lägre självförtroende och fick svårt att övertala mig själv att jag skulle klara det jag väl tog mig an - för erfarenheten det senaste halvåret sa att oddsen var störst att jag skulle misslyckas. 
 
Men jag kämpade och studerade på i alla fall - jag hade ju alltid varit en positiv och stark person! Jag klarade den lilla embryologitentan i januari, men kunde knappt njuta av den lilla segern när jag hade så mycket efter mig. Sedan startade den stora anatomikursen i slutet av januari. Det var mycket information och mycket självstudier. Jag hade redan spenderat väldigt mycket tid ensam i min lägenhet under hösten, när jag pluggande till omtentor. Det blev jobbigare och jobbigare att helt enkelt sätta mig vid bordet och ta upp datorn. Jag var ensam väldigt ofta, det var mörkt ute större tiden av dygnet och plugget gav mig ingen kärlek. Jag började gråta ofta. 
 
En gåva från himlen under den här tiden var (och är fortfarande) mina tre grannar: min syster Veronika och min vän Malin (som båda flyttade hit under vårkanten och gav mig lite mer sällskap) samt min pojkvän Fredrik (en livräddare som förgyllde i alla fall två timmar av mitt dygn på kvällen)
 
Utbrottet kom en dag när jag var med om något under anatomikursen som var väldigt jobbigt för mig. När jag kom hem efteråt den dagen fick jag min första stora ångestattack, som är det värsta jag har varit med om. Jag storgrät på ett desperat, vettskrämt sätt. Under en ångestattack slår man ju igång en rädsloreaktion i kroppen, och att säga att jag var rädd var en underdrift. Jag var ensam i min lägenhet en ljus eftermiddag, men det kändes som att något skulle hoppa fram bakom varje hörn och mörda mig. När jag hade gråtit någon timme i sängen tog jag en dusch, men det trånga utrymmet pressade på mig från alla håll och jag var säker på att någon var på andra sidan draperiet väntandes med en kniv. Jag flydde fortare än kvickt, men när jag fumlade med handduken gjorde den ett ljud en bit bort från mig (vilket fick mig att tro att någon främmande verkligen var där) och då kom chocken. Jag hyperventilerade kraftigt, tårarna sprutade ostoppbart, hjärtat dunkade frenetiskt, adrenalinet pumpade och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
 
Det var som den värsta mardrömmen jag någonsin upplevt. 
 
 
 
 
Alla ångestattacker går över dock. Jag försökte fortsätta plugga en tid efter detta, men det blev bara jobbigare och jag fick mindre och mindre gjort. Hela tiden hängde stress och ångest över mig. Det kändes som att ångesten tog det som var jag och förvred det till något som jag inte kände igen mig i. En felaktig spegelbild av det som var jag, utan allt det bästa som gjorde mig till mig. Att inte känna mig som mig själv gjorde mig väldigt rädd. Jag visste hur jag brukade vara, men plötsligt visste jag inte hur jag skulle vara den personen längre, men jag ville det desperat. Jag kunde oftast hålla uppe fasaden av mitt gamla glada jag när jag var runt folk, men när jag var ensam var det hemskt. 
 
I mitten på mars kom anatomitentan, men flera ångestattacker innan tentan hindrade mig från att ge den ett försök. Istället, med hjälp och råd från min familj, bestämde jag mig för att ta ett halvsårs uppehåll från läkarprogrammet, från då till oktober. Jag hade tänkt försöka vänta till sommaren för att vila (och för att ta igen mina två missade tentor), men jag kunde inte vänta så länge. Jag behövde en paus DIREKT. Ingen ska behöva gråta sig genom plugg eller arbete. När jag väl tog beslutet om uppehåll var det som att vikten av ett hus lyftes från mina axlar. Jag blev sjukskriven och träffade läkare, studievägledare och psykolog. Alla var mycket förstående, och jag insåg hur mycket hjälp det fanns att få och - framför allt - att jag behövde den. 
 
Så nu de senaste fyra veckorna har jag (med råd från psykologen) försökt fokusera på att komma tillbaka till den version av mig själv som jag kände att ångesten stal från mig, genom att göra saker som får mig att må bra - och därför har min blogg det senaste bara handlat om sådant. Jag har bara tänkt på mig själv och gjort roliga saker: läst massor av böcker, varit ute i naturen på promenader och springturer, träffat vänner och pojkvän, åkt på små resor till både min och Fredriks familj, lagat god mat och kollat på filmer och serier. Även har jag försökt bekämpa lite rädslor, som att vistas i skolan och att plugga, vilket blir lättare hela tiden. 
 
Nu känner jag att jag verkligen är på väg åt rätt håll. Ångestattackerna är färre och mer lätthanterliga. Jag gråter mindre och skrattar mer. När det kommer någon trång känsla i bröstet (som är den första indikatorn för mig), försöker jag bara att acceptera den och hitta vad det är som ger känslan. Jag försöker få mig själv att stanna kvar i den obehagliga känslan istället för att fly den, och då mår jag mycket bättre efteråt, eftersom det känns som att jag övervunnit den jobbiga känslan. 
 
Sammanfattningsvis pluggar jag inte just nu eftersom jag är sjukskriven. Den kursen som mina kursare läser nu (patologi) kommer jag att gå till hösten - det vill säga att jag tar en paus i termin 4 och återupptar den i slutet på oktober. Visst känns det tråkigt att inte gå i samma klass som alla mina vänner, men det är det värt för att tillfriskna och må bra. Att bli läkare är fortfarande något jag verkligen vill, för jag tycker att läkarprogrammet är kul och meningsfullt - men just nu behöver jag en paus. Under tiden ska jag fortsätta återhämta mig för att sedan ta igen de tre tentor som jag ligger efter med - och även ska jag försöka att vara den positiva, livsälskande Viktoria som tänker: "Ja, det är jobbigt just nu, men jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom!".  

Våren gör sitt bästa

 
Det känns som att våren får slita mer än vanligt i år för att vara sitt vanliga sköna jag. Alla klagar på att saker inte sker tillräckligt snabbt; värmen, blommorna, bladen och ljuset - allt borde ju ha anlänt för länge sedan, varför ligger våren på latsidan? 
 
Vad vet vi egentligen om hur våren kämpar? Det kanske är jobbigare än vanligt att få alla eleganta små krokus, vitsippor och tussilago att växa fram i slopande backar. Våren kanske gör sitt allra bästa för att mota bort molnen och locka fram solskenet.
 
Mitt bland allt längtande eftersom det som komma skall, och det som vi tror är tusen gånger bättre, glömmer vi bort att uppskatta det fina som redan finns omkring oss. 
 
 
 
Just nu försöker jag att uppskatta livet som det är just nu och göra mitt allra bästa för att sluta oroa mig för jobbiga småsaker och istället vara glad för positiva småsaker. Beundra när solljuset reflekteras vackert i havet kring mina föräldrars hus, skratta alldeles för länge åt tokigheter tillsammans med min syster, känna tryggheten som mina föräldrar inger, njuta av att läsa mina gamla favoritböcker och vara nostalgisk när jag ser på filmer jag älskade när jag var liten. Vara nöjd med allt som livet ger. Sträva för att hålla huvudet över vattnet och att alltid se det positiva, även när det verkar som att de inte finns. 
 
 
 

Om att tappa bort sig själv i prestationer

 
 
Vi måste prata känslor en stund. Idag insåg jag att under de senaste månaderna har jag tappat bort mig själv lite. Ända sedan dominoeffekten av att "ligga efter" startade i mitten av förra hösten har jag låtit prestanda och konkreta resultat fått styra mitt liv. Ju viktigare det blev att prestera, desto mindre viktigt blev det med småsaker i vardagen som gjorde mig till mig. 
 
På sistone känner jag att jag har låtit mina prestationer bli min lycka och frånvaron av prestationer bli missnöjen. Eftersom jag hamnade efter med tentor blev det allt svårare att se ljuset. Och att envist se ljuset i mörka tider har ju alltid varit en av de saker som definierar mig som mest. Jag har hamnat i något slags tunnelseende där jag ser plugg/mat/sömn som ett oändligt hjul av "måsten" och där jag ser många stunder i min vardag som "transportsträckor", snarare än att att betrakta dem som värdefulla ögonblick av mitt liv. Jag har levt för lediga stunder och känt att endast då kan jag få vara lycklig och nöjd med mig själv. 
 
Jag har glömt bort att stanna upp och njuta av vardagslyckan. Det är fantastiskt att bromsa och bara vara nöjd med det som jag faktiskt har nu, snarare än att tänka att jag kommer bli nöjd senare, så länge som jag klarar det här och det här och det här... Jag har glömt att göra småsaker som gör mig lycklig, som till exempel: 
  • Att göra en kreativ grötfrukost och lägga upp äpplebitar på toppen i en näst intill perfekt cirkel för att sedan njuta av hur fint resultatet blir i någon minut innan jag börjar äta. 
  • Att ibland stanna mig själv mitt uppe i en situation och glömma allt omkring för att verkligen ta in hur vacker en blomma är, hur mysigt det är att lyssna på fåglarna eller hur skönt det är att känna på en oerhört mjuk tröja. 
  • Att le åt mig själv varje gång jag ser min spegelbild och säga eller tänka en positiv tanke åt mig själv, som värmer mitt hjärta som en varm och gosig kram. 
 
På läkarprogrammet tror jag att det är lätt hänt att det blir så här. Vi gräver ner oss fullständigt i det oändliga lärandet och eftersom man måste lägga ner så mycket tid på plugget blir det lätt en ockuperande tanke i hjärnan, vilket gör att man tänker på det ofta och pratar om det mycket. Det är en konst att inte låta det ta över ens liv.
 
Vad som slår mig nu är att det är viktigt att få må bra, oavsett hur ens prestationer ser ut och vad man tror att världen tycker om en. Just nu skriver jag här helt öppet om massor av saker som jag har "gjort fel", men jag väljer att tänka nu att jag är bra ändå. Att inse just vad som är mindre bra i ens liv är ett första steg till att ändra på det. 
 
Så imorgon när jag går upp tänker jag inte bara göra en snabb, likadan-som-alltid grötfrukost - nej, jag ska göra en överdrivet noggrann, urtjusig cirkel av äpplebitar på toppen. När jag beundrar resultatet kommer alla tankar på två efterliggande tentor att vara frånvarande och jag kommer bara njuta av att få vara den livsnjutande, lyckliga jag. 

Några spontana nyårsmål

Tänk om jag hade växt upp under en annan tid då selfies inte fanns... Hur hade min fåfänga överlevt?! (Ingen fara, den hade nog hittat ett sätt, haha!). 
 
Idag skulle jag vilja säga att jag mår bra. Jag mår riktigt fint just nu. Den där kraftiga "Nytt år, nytt liv!"-inställningen har inte slagit mig så hårt i år som den brukar, men ni vet ju att jag gillar nystarter i vilket fall - och nyår är ju en riktigt smaskig sådan. Det är en nystart där jag kan reflektera över hur tidsperioden fram tills nu har varit, och vad som kan bli ännu bättre från och med nu! 
 
Jag vet inte hur mycket det syntes på bloggen, men min höst har varit väldigt krävande. Jag har haft en dipp i självförtroende på grund av mycket kämpande med plugget, och därmed har jag även låtit självkänslan lida. Från att ha gjort mycket självkänsloövningar (som att att skriva ner positiva saker om mig själv, eller säga dem framför spegeln) har det nästan inte blivit några alls och jag märker skillnad i hur jag mår psykiskt. Det är en sak jag vill försöka förbättra i vår! Med bra självkänsla kommer ännu mer positivitet och självförtroende att fortsätta orka med studierna! 
 
Egentligen skulle jag inte ha några nyårsmål i år (inte nyårslöften, för det känns inte lika farligt att bryta ett mål som ett löfte, och nyårsförändringar tycker jag inte ska ha så mycket krav), men det får nog bli ett litet mål med förbättringen i självkänsla faktiskt.  
 
Något som däremot gått riktigt bra i höst är den fysiska träningen! Jag är jättenöjd med den insats jag har gjort i löpningsväg! Det har blivit regelbundna turer flera gånger varje vecka med gradvis upptrappning i hastighet, och jag känner att jag har lagt upp en himla bra grund inför min kommande, lite hårdare vårträning inför Göteborgsvarvet i maj! Det får bli mitt andra nyårsmål - att träna för att må bra och klara Göteborgsvarvet! 
 
Summa summarum - både mental och fysisk hälsa är något av det viktigaste i mitt liv, och om hälsa inte är värt att kämpa för, så vad är? Det kan vara värt att ta en funderare huruvida du mår bra mentalt/fysiskt, och reflektera över hur du skulle kunna förbättra din hälsa eller fortsätta på samma spår! Nyår är en bra anledning att börja! Ha det finfint! 

Känslokaos, men jag klarade muntan!!!

 
Jag och Joel klarade muntan idag!!! Muntaupplevelsen var helt okej och totalt fruktansvärd samtidigt. Jag fick tre frågor där jag kunde två bra (immunologiskt minne och ödem) och en hade jag totalt missat att plugga på (muskelfysiologi). Därför sågade examinatorerna mig ganska hårt efteråt, och kritiken var jättejobbig att höra. Jag säger inte att jag inte förtjänade den, för jag borde ju ha försäkrat mig om att jag hade gått genom alla fysiologiområden, men jag tog det hårt. De pratade länge om hur jag inte hade någon koll på muskelfysiologin, att jag inte verkade kunna resonera mig fram alls och att jag skulle få stora problem i framtiden på många kurser om jag inte lärde mig muskelfysiologin, och nämnde kort i slutet de saker som jag hade gjort bra. 
 
Det kändes som att jag hade "fuskat mig fram" till att bli godkänd, som att jag inte förtjänade det. Därför var jag riktigt ledsen när jag kom hem, och bara lät tårarna rinna. Det var nog mycket spänning och oro som jag byggt upp inombords den senaste tiden som också släppte. Jag är säker på att examinatorerna inte menade något illa, men jag har verkligen ägnat HELA den här hösten åt att plugga fysiologi, och har lagt ner så mycket energi på att hålla huvudet ovanför ytan vad med alla tentor och omtentor - och det kändes som att all min ansträngning inte var värd någonting. Som att jag var urkass och inte kunde något. 
 
När jag väl hade gråtit ur mig alla känslor bestämde jag mig för att försöka minnas tillbaka på de positiva sakerna som examinatorerna hade sagt, och att övertyga mig själv på allvar att de inte menade något illa, utan bara ville förvarna mig att det skulle vara bra att repetera upp muskelfysiologin inför framtida kurser. Jag orkade inte hålla några onda känslor mot dem - det är inte sådan jag är. Jag mår mycket bättre av att förlåta och tänka gott om människor. Så det gjorde jag, och sedan lyckades jag äntligen vara glad över att jag faktiskt hade lyckats på muntan. De skulle ju inte ha godkänt mig om jag inte hade gjort något rätt! Min ansträning under hösten var alltså någonting värd! 
 
JAG KLARADE MUNTAN. JAG ÄR FANTASTISK!!! 

Tjusig och vintermysig på perrongen

 
Jag måste få berätta hur otroligt tjusig och vintermysig jag kände mig i eftermiddags på Centralstationen när jag köpte en varm dryck i väntan på mitt tåg för en visit hem till föräldrarna. Jag hade på mig min härliga, baskerliknande, släkting-stickade mössa och värmde mina händer på den heta och otroligt julfina muggen innehållande te. Jag kände mig riktigt elegant och livsnjutande i all vardagslyx!
 
Dock kanske denna smakfulla effekt förminskades kraftigt av att jag alldeles skamlöst stod och tog selfies på perrongen, bland andra medmänniskor (haha!), men jag kände att man måste ju få leva lite och VÅGA! Jag brukar i princip aldrig ångra att ha tagit en risk; jag brukar ångra de gånger då jag inte vågat göra saker. Om man aldrig tar risker så vinner man aldrig heller, för i bekvämlighetszonen händer det sällan storslagna grejer. Om man tar en risk kan man vinna (tjoho!) eller förlora - och då lär man sig något till nästa gång! 

Därför pluggar jag på café

 
Titta på den här lampan! Är den inte urcool? Min inre tefantast jublar! Just när jag trodde att mitt favoritcafé inte kunde få mig att tycka om det mer så upptäcker jag den här lampan! Jag fick syn på den när jag spenderade eftermiddagen med att caféplugga tillsammans med följande tre fantastiska tjejer! 
 
Therese, Anniina, (jag) och Olivia! Bilden är från i fredags, men jag kan lova att de såg lika glada ut idag trots den pressande måndagsheten som låg över oss. Efter tre timmars föreläsning på förmiddagen lyckades vi sitta och plugga effektivt hela fyra timmar tillsammans idag, och var ovanligt duktiga på att kombinera växelvis separat koncentration med frågestund och välförtjänta pratpauser. Jag klappar oss mentalt på axeln för detta! 
 
 
"Oj, vad du fikar mycket, Viktoria!" har flera av mina vänner och familjemedlemmar sagt till mig den senaste tiden, haha. Då brukar jag svara: "Jag ÄLSKAR fika". Det stämmer till hög grad, men den främsta anledningen till att jag besöker caféer relativt frekvent är för att jag finner det mycket motiverande att caféplugga. På universitet har man inte lika mycket schemalagd lektionstid som under tidigare skolår, utan det är förväntat att man ska lägga mycket tid på självstudier. 
 
När man pluggar så mycket som vi läkarstudenter gör (jag skojar inte, plugget står alltid på gränsen till att ta över hela mitt liv) så måste man variera sin miljö ibland. Jag älskar min lägenhet, men när jag kikar upp från plugget efter några timmar och är lite rastlös så är allt omkring mig orörligt och tyst, som att all tid i världen står stilla. Lägenheten glor hånande tillbaka på mig och nästan säger: "Men plugga då. Eller är du svag?"  
 
Därför finner jag det stimulerande och förnöjande med lite miljöbyte ibland. Caféet är nästan motsatsen, full av saker som händer: bakgrundsmusik med varierande låtar och ständig rörelse med människor som kommer och går, bilar och spårvagnar som passerar utanför etc. När jag kikar upp från plugget här så distraheras jag en stund av allt liv omkring mig, och kan sedan återvända till koncentrationen.
 
Den gemytliga stämningen värmer mig, likaså den varma koppen te (som jag alltid tar 2-3 påtår på) och ibland njuter jag av en god macka eller ett smarrigt bakverk, och försöker dra ut på ätupplevelsen genom att ta ett bett, plugga, ta ett bett igen (förra gången lyckades jag dra ut mumsandet på en chokladboll en hel timme!). Jag väljer caféer med så lite folk som möjligt, men har alltid med mig öronproppar utifall att jag hamnar bredvid högljudda cafébesökare. 
 
Kort, caféplugg äger! Dessutom, som Anniina sa idag, hör det inte till universitetslivet att göra så coola saker som att plugga på café? 

Läkarprogrammet är svårt

 
Hej mig själv. 
 
Det är söndag kväll och jag pluggar till omdeltenta II i fysiologi. Jag känner mig oerhört stressad, med en tyngd över bröstet och vad som känns som ett oroligt skakande på insidan av kroppen. Jag är rädd för att jag pluggar för långsamt och att jag inte kommer att hinna med att gå igenom allt till varken omtentan, eller deltenta III eller muntliga tentan, som också kommer. 
 
Låt mig då fråga, vad är det värsta som kan hända? Att jag blir underkänd på båda skriftliga tentorna och den muntliga. 
Vad skulle hända då? Jag skulle få göra om tentorna till våren eller möjligtvis till sommaren. 
 
Att få göra om alla de där sakerna vid ett senare tillfälle är ingenting att vara orolig för. Du har gjort det förut, eller hur? Förra hösten blev du underkänd på tentan i molekylär cellbiologi (du dog inte), du gjorde omtenta och misslyckades på den också (du dog inte) och hade sedan lång tid på dig att plugga tills du fick göra om den i april för tredje gången och då gick det jättebra. Det värsta som kan hända är alltså att du får längre tid på dig att plugga och att du får göra tentorna vid ett senare tillfälle. 
 
Det viktigaste för dig är att bara ta det lugnt, känna dig trygg och försöka att vara lycklig. Den enda som kan antingen hindra dig eller hjälpa dig med detta är du själv. Dina vänner och din familj kommer att stötta dig och finnas där och tycka om dig precis lika mycket oavsett hur du presterar i skolan. Gör så mycket du vill och orkar. Det ÄR en svår utbildning du har valt och det är okej att tycka att det är jobbigt. Du blir inte svagare eller mindre värd för det - tvärtom är det modigt att erkänna att du har problem, snarare än att försöka dölja det inom dig. 
 
Huvudsaken är att du tycker att utbildningen är rolig och att målet att bli läkare är värt uppoffringarna du gör nu. Jag tror på dig och jag vet att du kan om du vill. Det bästa är att det enda som står i din väg är du själv, och du har möjligheten att flytta på dig när du vill. 

Försöker få ihop mitt livspussel

 
Livspusslet är det mest ansträngande spel vi har. Varje vecka får vi en begränsad tid med vilken vi kan välja att göra vad vi vill. Att försöka få någon struktur på det - och göra något meningsfullt av tiden - är minst sagt svårt, samt individuellt för varje människa. Själv valde jag att se den här hösten och min flytt som en nystart i mitt liv, och har valt att försöka pussla ihop min tid och mina prioriteringar på ett nytt sätt, för att vara så lycklig (och framgångsrik) som möjligt! 
 
Ungefär så här är mina prioriteringar förlagda just nu: 
  • 40 % plugg. Jag tänker väldigt mycket på på det och gör det så mycket jag orkar. Den här pluggmotivationen är den bästa och mest intensiva jag har haft i hela mitt liv, men kräver hårt arbete och fokus från min sida. 
  • 10 % vänner och familj. Jag skulle aldrig ha kunnat må bra utan all trygghet, glädje och kärlek de ger mig! 
  • 10 % mental hälsa. Jag jobbar aktivt med min självkänsla och mina tankar, för att kunna känna att jag påverkar mitt liv så att det går åt det håll jag vill. Jag gör mental träning under avslappning (lyssnar på ett CD-spår med positiva suggestioner) och skriver i en Jag-är-bra-bok (framtagen av Mia Törnblad). Det fungerar toppen för mig så länge som jag kontinuerligt fortsätter - mental hälsa är en färskvara! 
  • 10 % fysisk hälsa. Även detta är en färskvara, så jag upprätthåller regelbunden träning. Just nu är jag helt insnöad på konditionsträning och joggar 3 gånger i veckan. Även har jag cyklat till skolan ett par gånger, vilket känns superhälsosamt, haha. 
  • 10 % mat. Jag försöker vara kreativ med kosten eftersom det blir roligare att äta då. Ätningen har blivit en riktig njutning på senare tid också då jag har kommit in i rutinen att jag läser en bok medan jag lugnt äter. Fridfull alone-time! 
  • 10 % sömn. Den här terminen bestämde jag mig för att vara hård på detta plan redan från början. Jag försöker att alltid få 8 timmars sömn - jag slarvade alldeles för mycket med det förra terminen och var ofta trött till följd. Jag lyckas inte alltid nu heller, men jag mår bättre när det fungerar. 
  • 10 % nöjen. Blogg, skrivande, läsande, fotograferande, fotoredigerande, etc. Det måste finnas något otvunget i livet också, som inte har regler eller riktlinjer. Hobbyar är viktiga för att hålla livsglädjen uppe! 
 
Som du ser är plugget prioriterat procentmässigt sätt, men om man lägger ihop allt annat så blir det plugg 40 % och övriga livet 60 %. Det viktigaste för mig är alltså inte hur jag presterar i skolan, utan att jag mår bra. 
 
 
 
 
Men om vi ändå skulle diskutera plugget lite grann. Dippar och toppar är en given del av livet. Just nu är jag uppe på en topp av pluggmotivation, som jag nämnde, även om toppen är lite bergig. I teorin känner jag mig jättepeppad och motiverad, men när jag väl ska sätta mig ner och göra plugget blir jag lätt rastlös i kroppen och hittar något "viktigare" att göra: diska, vattna blommor, bädda, sortera en nysorterad hylla etc. Ibland kan jag prioritera... och ibland får lägenheten sig en uppiffning innan jag ärar plugget med min uppmärksamhet, hehe. 
 
Om man ska se rent statistiskt sett går det dock rätt bra: jag räknade precis ut att jag redan har studerat 50 timmar den här veckan (lektioner + självstudier) - och då har jag inte ens räknat med allt söndagsplugg som jag gör idag! Där väntar ett tillskott på runt 6 timmar. Häromdagen läste jag i en artikel i DN att det är rekommenderat att lägga 40 timmars studietid per veckan på högskolan, eftersom vi faktiskt läser på heltid (100 %). Men även stod det att läkarstudenter ofta pluggar mer än så. (Guilty). Allt beror ju så klart på hur snabbt man lär sig - om jag lärde mig lite snabbare skulle jag gärna minska ner de där timmarna drastiskt. Som tur är det jag pluggar för tillfället (fysiologi) väldigt roligt och intressant... och ropar efter mig att jag ska återvända NU, haha. Ha det strålande, kära du! 
 
 
Jag och Anniina, lyckliga efter en mils joggingtur tillsammans idag ♥ 

Videoblogg som ska göra dig förälskad i mig

 
Inspirerad av min vän Emelie fick jag igår kväll lust att göra en liten videoblogg! Jag tänker inte avslöja mycket mer än att det här är ett ovanligt försök att få dig att bli förälskad i mig, hahaha! 
 
 
 
Här finns de 36 frågorna om du är sugen på att prova dem med någon! Supermysigt att göra över en middag, även om det är någon som du (tror att du) redan känner bra. 

Ta hälsa seriöst

 
"Motionera regelbundet och ät hälsosamt för att undvika hjärt- och kärlsjukdomar." 
 
Det kan nog inte många ha undgått att höra någon gång. Som ung och frisk individ, driven av min okunskap i ämnet, har jag aldrig tagit detta speciellt seriöst. "Det händer nog knappast mig", har jag resonerat, "och förresten är det väl inte så farligt, eller?". Men efter att ha studerat hjärt-kärlsjukdomar lite grann och dessutom ha hört dagens föreläsning om farmakologi (läkemedelslära) mot hjärtsvikt inledas med orden att "hälften av oss kommer att dö i detta" fick det en ringklocka att plinga till i huvudet. 
 
Vi har läst en del om hjärt- och kärlsjukdomar, och igår hade vi en föreläsning som innehöll 90 % statistik om ämnet där jag insåg hur mycket viktigt det finns att lära ur detta inläggs första citat om att vara hälsosam. De flesta ändrar inte livsstil förrän efter de har fått problem (s.k. sekundärprevention), men då kan det redan vara för sent - alla överlever inte sin första hjärtinfarkt (i Sverige dör 50 % innan de nått sjukhuset). 
 
Det underliga tyckte jag var att de flesta dödsfall orsakade av hjärt-kärlsjukdomar sker hos personer som aldrig haft några problem förut. De som har störst risk för hjärt-kärlsjukdomar är män i åldrarna 50-59, men de flesta av dödsfallen sker hos människor yngre än så och kommer väldigt plötsligt. Det är därför, och av många andra anledninigar, som det är så viktigt att ta hand om sin kropp från början (s.k. primärprevention).
 
 
Om du någonsin ska undervisa om hjärtfel - gör som min föreläsare och låt en dansande läkare på youtube demonstrera. 
 
 
Tipsen vi fick på hur människor borde hålla sig hälsosamma (för att undvika hjärt-kärlsjukdomar):
  • Ingen tobak. Ökar betydligt risken för hjärt-kärlsjukdomar. Alltså jättemycket. 
  • Röra på sig minst 30 minuter varje dag. 
  • Äta 5 frukter och grönsaker varje dag. 
  • Hålla koll på blodfetter. Ger inga symptom så det är bra att gå och kolla ibland (i äldre ålder). 
  • Ha ett blodtryck under 140 mmHg systoliskt (=övertrycket). 
  • Undvika övervikt och sköta eventuell diabetes. 
 
 
 
 
Jag tycker att det är mycket mer värt att vara ansvarsfull redan från början och ta hand om min kropp från start. Mitt äldre jag kommer att tacka mig, och mitt nuvarande jag mår också otroligt mycket bättre. Därför tycker jag det är viktigt att lyssna till rådet att motionera regelbundet och äta hälsosamt. Det handlar inte om att aldrig äta någon viss form av mat - det handlar om att bara äta den ibland. Likadant handlar det inte om att alltid träna - det handlar om att träna ibland.
 
Själv lever jag just nu efter mottot att jag gör det hälsosamma valet oftast. Jag får äta allt det där goda som jag älskar (choklad, glass, chips, franska ostar etc) så länge som att det inte är det valet jag gör de flesta av gångarnaOftast säger jag nej när jag är sugen på en chokladbit till, utan sparar den till ett annat tillfälle. Jag har själv märkt att då ser jag så mycket mer fram emot nästa chokladbit - och njuter dubbelt av den när jag väl får äta den! 
 
Jag väljer att fylla mitt liv med god och hälsosam mat, med liv och rörelse, skratt och kärlek - för att må bra och göra oddsen lite bättre för att leva länge! 

Att treva sig fram i nybörjarmörkret

 
 
God morgon på dig din going! Här sitter jag med min klassiska kopp te och ska precis starta med repetition av gårdagens njurfysiologilektioner, men mina tankar är på annat håll. I måndags började läkarprogrammets nya T1:or, och sedan stunden jag såg dem (spända, sökande, förvirrade) har jag varit oerhört medveten av hur lång väg jag har rest sedan dess att jag själv var där för ett år sedan. Jag kände stor empati när jag såg dem öppna dörrar de hoppades ledde till toaletter och inte till något laboratorie där de inte fick vara. Jag kan verkligen identifiera mig med dem; jag var lika nyfiken och försiktig, och tyckte att det var svårt att hitta runt och förstå hur jag skulle bete mig.
 
Hur är man när man är läkarstudent? funderade jag på, och försökte urskilja något mönster över hur andra elever betedde sig. Jag fann inte mycket mer än att de verkade vara fulla av lugn och självsäkerhet - något som jag själv hade stor brist på för tillfället. Men jag körde på ändå, tillsammans med mina kursare. Jag trevade mig fram i mörkret med armarna före, full av beslutsamhet, mod och rädsla.
 
 
 
 
Det är svårt att säga när det hände eftersom det skedde väldigt gradvis, men i takt med att jag lärde mig mer och mer hur universitetet och studierna fungerade så har det bara blivit enklare att ta mig fram i det där mörkret. Mycket till hjälp av mina vänner så klart. Plugget har inte blivit lättare så mörkret har inte skingrat sig, utan jag har snarare lärt mig utantill hur alla gångar går i mörkret, och behöver inte längre hålla armarna framför mig. Det är bara att gå, och jag är nästan aldrig rädd för att ramla eller slå i något. 
 
Alltså har jag slutligen nått fram till det där lugnet och självsäkerheten som jag såg i de äldre eleverna under min första tid på universitetet. De hade det inte bara automatiskt, utan de har (liksom jag) fått gå vägen via nybörjarmörkret för att nå fram. Det tar tid, men är enormt skönt när man väl har nått fram. Så som tröst till er som ska börja universitetet någon gång i framtiden: allt är nytt och förvirrande i början, men ni kommer vänja er och bli precis lika coola som era äldrekursare en dag! 
 
 
 
Tänka sig att jag dessutom bara har gått två terminer på läkarprogrammet och känner mig så här nöjd, självsäker och att jag har koll på situationen! Jag kan knappt föreställa mig hur det kommer bli när jag har gått elva terminer! Dock är jag säker på att det kommer komma mycket nytt och utmanande under tiden, som kommer få mig att snubbla i mörkret både en och två gånger. Men då det är bara att plocka fram det där nybörjarmodet som jag hade i början, sträcka ut händerna framför mig och känna mig fram igen tills jag klarar det också! 

Tidigare inlägg
RSS 2.0