Sommar och studenter borde hyllas!

 
Jag är alldeles för bra på att livsnjuta för mitt eget bästa. Självklart har solen strålat hela veckan och gradvis har fler och fler av mina vänner blivit lediga - sommar och ledighet är ju perfekta anledningar för att fira livet, och det har jag sannerligen gjort den här veckan! Och så har jag pluggat till min genetikomtenta om en vecka. Lite grann. Ganska så lite lite grann. Snälla disciplin, var med mig veckan som resterar innan min tenta så att jag får rättfärdigt fira sommarledighet sedan!! 
 
 
 
Först ut var det solande med Diana och Veronika på innergården, med konstant uppdaterande om varandras liv där det endast blev paus när Diana lekte "Under hökens vingar kom" med områdets barnaskara, haha! 
 
 
 
Sedan var det dags för en urmysig picknick i Slottsskogen för att fira att mina kära läkarstudentskompisar Anniina, Olivia och Joel precis avklarat sina muntor och tentor i patologi. Baguette, brieost, vindruvor, jordgubbar, chips & dip plus godis kändes som värdiga belöningar till detta.  
 
 
 
Jag märkte verkligen på deras lättsamma, lyckliga sinnesstämningar att de tyckte det var så skönt med sommarlov. Det var som att de pratade med en annan lätthet, hade närmare till skratt och såg allt från en ovanligt positiv sida. Med andra ord ledighetseufori! Det har varit tuffa tider på sistone och då ger ledighet ger en glädje som inte kan bytas ut.
 
 
 
Kära hårt arbetande student,
 
Jag skulle vilja ägna en stund åt att uppskatta det arbete som du och alla studenter sliter med i skolan (och hemma) dag ut och dag in. Att vara student är inget picknick (förutom när man har sommarlov hehe). Det är jobbigt att konstant utsätta sig för ny information som tar lång tid att förstå och sedan lära sig.
 
Att vara student innebär att spendera pengar i flera år utan att tjäna några nya, och att inte få betalning för allt sitt hårda arbete förrän åratal senare. Man blir inte "klar" när man kommer hem från en dags arbete - då är det dags att plugga hemma. 
 
Som tur är har man många vänner i samma position, som man kan dela både glada och ledsna stunder med, och förhoppningsvis vet man att det hårda jobb man gör under studenttiden kommer att gynna en resten av livet.
 
HEJA ALLA STUDENTER, NI ÄR BÄST! 
 
 
 
Skål för sommaren, vänner, jordgubbar och livet! 
 
 
Innan jag visste ordet av var jag omringad av vänner igen, denna gången för festlig kväll med tjejerna i grannområdet: min syster Veronika och mina två godingar Malin och Anniina! 
 
 
Visst är det vackra damer jag omringar mig med?! 
 
 
Vi satt ute på Malins balkong och njöt av fredagsmys, utsikten och varandras skratt! Alla var sina vanliga supersnygga, härliga jag, och personligen kände jag mig så lyckligt lottad över att ha dessa fina tjejer som vänner! 
 
 
 
... även om de är lite är lite mobilnördar ibland. Men när vi väl kom ut på stan var munnarna igång igen och vi hade en svindlande spännande tävling om vem som kunde säga flest amerikanska delstater. Trumvirvel... Jag vann!!! Men vi hade superkul när vi tävlande, och det är det som får mig att tycka att:
 
Livet är väl ändå för härligt ibland! 

Studie- och vårpepp!

 
Jag klarade anatomimuntan!!! Ärligt talat var den inget att oroa sig för - det hade nog varit ganska svårt att bli underkänd. Kanske om man hade kommit dit utan en aning om vad man skulle prata om; men faktumet att den var lätt tänker jag inte låta förminska den goda känslan som jag har haft i kroppen sedan stunden då jag blev godkänd. För även om det hade varit ett svårt förhör så kände jag mig faktiskt förberedd att svara på dem och jag känner att nu kan jag armens anatomi. Det har varit så trögt med motivationen på sistone att jag haft mycket svårt att tro att jag ska klara den här tentan på hela kroppens anatomi om en vecka, och har inte ens varit taggad på att försöka. 
 
Men nu när jag bevisade för mig själv att med fokus och engagemang så kunde jag faktiskt lära mig ett område - så varför kan jag då inte lära mig alla andra också? Jag har blivit alldeles fylld av motivation inför den kommande tentaveckan. Den kommer bli svår och jobbig, men kommer förenklas tusenfalt om jag går in med en positiv attityd och peppar mig själv till att försöka lyckas! 
 
Jag blev så himla glad igår när jag lyckades att jag skickade ut ett lyckligt meddelande till alla mina snapchatvänner - och på kvällen blev jag överraskad av att det plingade på dörren... och så kom underbara Fredrik där med ovanstående blomma som grattis och för att peppa mig till fortsatt plugg! Gissa om jag lyste som en sol efteråt! ♥ 
 
 
I och med blomman har jag fått in lite mer vår i min lägenhet, och nu verkar det som utsidan börjar hänga med! Idag var jag och Anniina ute på en härlig springtur på Änggårdsbergen med en inte så pjåkig utsikt över Göteborg! Där uppe på höjden låg snö och is kvar, men äsch - solen och den blåa himlen gottgjorde detta och lät oss känna vårkänslor i alla fall! Åh, längtar till mer blommor, blad och solsken!!! 

Om att tappa bort sig själv i prestationer

 
 
Vi måste prata känslor en stund. Idag insåg jag att under de senaste månaderna har jag tappat bort mig själv lite. Ända sedan dominoeffekten av att "ligga efter" startade i mitten av förra hösten har jag låtit prestanda och konkreta resultat fått styra mitt liv. Ju viktigare det blev att prestera, desto mindre viktigt blev det med småsaker i vardagen som gjorde mig till mig. 
 
På sistone känner jag att jag har låtit mina prestationer bli min lycka och frånvaron av prestationer bli missnöjen. Eftersom jag hamnade efter med tentor blev det allt svårare att se ljuset. Och att envist se ljuset i mörka tider har ju alltid varit en av de saker som definierar mig som mest. Jag har hamnat i något slags tunnelseende där jag ser plugg/mat/sömn som ett oändligt hjul av "måsten" och där jag ser många stunder i min vardag som "transportsträckor", snarare än att att betrakta dem som värdefulla ögonblick av mitt liv. Jag har levt för lediga stunder och känt att endast då kan jag få vara lycklig och nöjd med mig själv. 
 
Jag har glömt bort att stanna upp och njuta av vardagslyckan. Det är fantastiskt att bromsa och bara vara nöjd med det som jag faktiskt har nu, snarare än att tänka att jag kommer bli nöjd senare, så länge som jag klarar det här och det här och det här... Jag har glömt att göra småsaker som gör mig lycklig, som till exempel: 
  • Att göra en kreativ grötfrukost och lägga upp äpplebitar på toppen i en näst intill perfekt cirkel för att sedan njuta av hur fint resultatet blir i någon minut innan jag börjar äta. 
  • Att ibland stanna mig själv mitt uppe i en situation och glömma allt omkring för att verkligen ta in hur vacker en blomma är, hur mysigt det är att lyssna på fåglarna eller hur skönt det är att känna på en oerhört mjuk tröja. 
  • Att le åt mig själv varje gång jag ser min spegelbild och säga eller tänka en positiv tanke åt mig själv, som värmer mitt hjärta som en varm och gosig kram. 
 
På läkarprogrammet tror jag att det är lätt hänt att det blir så här. Vi gräver ner oss fullständigt i det oändliga lärandet och eftersom man måste lägga ner så mycket tid på plugget blir det lätt en ockuperande tanke i hjärnan, vilket gör att man tänker på det ofta och pratar om det mycket. Det är en konst att inte låta det ta över ens liv.
 
Vad som slår mig nu är att det är viktigt att få må bra, oavsett hur ens prestationer ser ut och vad man tror att världen tycker om en. Just nu skriver jag här helt öppet om massor av saker som jag har "gjort fel", men jag väljer att tänka nu att jag är bra ändå. Att inse just vad som är mindre bra i ens liv är ett första steg till att ändra på det. 
 
Så imorgon när jag går upp tänker jag inte bara göra en snabb, likadan-som-alltid grötfrukost - nej, jag ska göra en överdrivet noggrann, urtjusig cirkel av äpplebitar på toppen. När jag beundrar resultatet kommer alla tankar på två efterliggande tentor att vara frånvarande och jag kommer bara njuta av att få vara den livsnjutande, lyckliga jag. 

Dream big, work hard, stay classy

 
Motivationen har fått en ny, DUBBEL uppsving idag! Efter en vecka med mycket trötthet och stress insåg jag att det är 1,5 vecka kvar till mina två tentor och jag satt där där vid bordet med plugget framför mig och hoppades på ett mirakel. Då slog det mig. Det är JAG som skapar alla eventuella mirakel. Om jag lägger ner mycket tid och engagemang och verkligen satsar hårt på att klara det här så ger jag mig själv min bästa chans till att lyckas! 
 
Efter att några inspirerande youtube-videos igår så bestämde jag mig idag för att ta ett av deras tips. En tjej hängde upp en snygg klänning som hon tränade för att komma i, som träningsmotivation. Jag som själv tränar regelbundet tyckte det här var en bra peppning och gjorde samma sak (klänningen var dock inte för liten, men jag kan ju motiveras till att träna för att bli ännu snyggare i den!)
 
Det kändes dock som att något saknades. Jag behövde motivation till något mer. Plugget. Vips, så blev stetoskopet en perfekt accesoar! 
 
 
Dessutom fick jag de goda nyheterna att jag blev godkänd på omtentan i fysiologi (deltenta 2) som jag gjorde för 2,5 vecka sedan!!! Hurra! Den sista tiden innan jag skrev den tentan pluggade jag stenhårt till den - speciellt den sista dagen, och där tror jag att jag vann flera poäng bara för att jag vägrade att ge upp utan hela dagen sa: "Jag ska bara gå igenom en sida till... En sida till... EN sida till..."
 
För att orka genomföra svåra saker är mitt tips: beröm dig själv när du klarat något svårt! Var glad, nöjd och stolt! Klappa dig på axeln, krama dig själv, belöna dig med positiva tankar och värme! Man ska inte bara tänka "Jaja, det var ju bra" och kasta det åt sidan för att man är så insnöad på att man måste klara nästa utmaning som väntar. Nej, idag ska jag riktigt NJUTA av den här framgången och berömma mig själv för allt det hårda arbete jag lagt ner! På så sätt kommer jag förhoppningsvis orka lägga ner lika mycket tid och kraft till nästa tenta! 

Tjusig och vintermysig på perrongen

 
Jag måste få berätta hur otroligt tjusig och vintermysig jag kände mig i eftermiddags på Centralstationen när jag köpte en varm dryck i väntan på mitt tåg för en visit hem till föräldrarna. Jag hade på mig min härliga, baskerliknande, släkting-stickade mössa och värmde mina händer på den heta och otroligt julfina muggen innehållande te. Jag kände mig riktigt elegant och livsnjutande i all vardagslyx!
 
Dock kanske denna smakfulla effekt förminskades kraftigt av att jag alldeles skamlöst stod och tog selfies på perrongen, bland andra medmänniskor (haha!), men jag kände att man måste ju få leva lite och VÅGA! Jag brukar i princip aldrig ångra att ha tagit en risk; jag brukar ångra de gånger då jag inte vågat göra saker. Om man aldrig tar risker så vinner man aldrig heller, för i bekvämlighetszonen händer det sällan storslagna grejer. Om man tar en risk kan man vinna (tjoho!) eller förlora - och då lär man sig något till nästa gång! 

"Det är inte här du ger upp hoppet"

 
När jag själv inte orkar vara stark och resonlig nog för att göra det rätta - det som jag vet att jag borde göra - försöker jag i alla fall vara stark och resonlig nog för att be en vän om motivation att fortsätta, istället för att bara lägga av. Igår när min trötthet slogs med min vilja att fortsätta plugga skrev jag till min vän och fellow läkarstudent Anniina om hjälp, och fick världens finaste svar tillbaka. Det gjorde mig tårögd och motiverade mig så mycket mer än jag trodde att jag skulle kunna bli motiverad med så här kort tid kvar!
 
Den sista delen av hennes meddelande skrev jag ner för hand och satte upp bredvid min pluggplats och läser igenom varje gång jag får lust att resignera. Det är en dag kvar till tentan, och hela tiden upprepar jag för mig själv Anniinas sista uppmaning: 
 
"Det är inte här du ger upp hoppet."
 
 
Nu kör vi. 

Omtentor är mänskliga

 En dag kommer jag stå där som färdig läkare (inte bara nalledoktor). Bildkälla
 
Läkarprogrammet är tungt, men samtidigt är det så galet intressant, utmanande och roligt! Innan jag började här hade jag verkligen inte den blekaste aning om hur tufft och hur mycket det skulle vara; jag hade ju alltid klarat mig rätt bra genom grundskola och gymnasium så länge jag ansträngde mig, så varför borde detta vara svårare? Som tur var så slängde de inte in oss i elden direkt, utan byggde upp svårighetsgraden successivt, och gör det fortfarande.
 
Just nu är vi inne på slutet av fysiologikursen (hur kroppens processer fungerar), och precis som alla äldrekursare har sagt är fysiologi riktigt fascinerande, vilket gör det kul att plugga - det är bara mängden som gör det så enormt utmanande. Vi ska översiktligt kunna redovisa för hela kroppens processer (Hur fungerar levern? Njuren? Hjärtat? Nervsignalering? Balans?) och bara kvantiteten är tillräcklig för att få vem som helst att vilja lägga benen på ryggen eller stoppa ner huvudet i en höstack.
 
Jag har diskuterat med flera personer i klassen som har haft svårt att hela tiden orka prestera och kontinuerligt motivera sig till att plugga, och därför förväntar sig omtenta på än det ena, än det andra (inklusive jag själv kommer få göra omtenta på både deltenta II och III i år). En viktig fördom som jag tycker är viktig att spräcka här är att man inte gör omtentor för att man är dålig. För att klara i princip alla slags universitetstentor måste man fokusera hårt under en lång tid, och speciellt lägga ner galet mycket krut under de sista dagarna innan tentan för att verkligen få all information att fästa sig. Om det ibland kommer saker ivägen (förkylning, orkeslöshet, depp-period, personliga orsaker etc) så betyder det absolut inte att man är dålig - det är bara otur. Vissa klarar sig, vissa klarar sig inte. 
 
Omtentor är mänskliga. Vi är en tredjedel av en klass på totalt kanske 120 personer som ska göra omtenta på lördag - och det skulle vara ganska svårt att motivera att så många personer har misslyckats på förra tentan "för att de är dåliga". Majoriteten (om inte alla) som kommer in på läkarprogrammet är hårt arbetande människor, som satsat på betyg eller högskoleprov. Faktumet är bara att läkarprogrammet piskar på oss för allt de är värda - och trots att man kämpar och är stark och klarar massor av saker, så faller man ibland på mållinjen. 
 
Jag bryr mig inte om att jag tjatigt säger det här 314 gånger om året: det kan kännas fruktansvärt hemskt att misslyckas, men det viktigaste är inte att man faller - det är huruvida man reser sig upp igen eller inte. Jag tänker inte ge upp min läkardröm, oavsett hur jobbigt det är, för att hjälpa människor är något som jag vill med hela min själ, och jag känner ut i fingertopparna att jag har potential till att göra massor av goda saker i framtiden. Jag har två omtentor kvar det här året, en på lördag och en i december, och jag kanske inte klarar båda - men jag tänker åtminstone göra mitt allra bästa för att försöka!!! 

Träning ger pepp, massa pepp, alla sorters pepp!

 
Återigen bevisar jag för mig själv hur galet mycket min sinnesställning och attityd påverkas av fysisk träning. Jag och min fina vän Anniina var idag ute på en lång löptur genom ett soligt, men kyligt, Göteborg. Vi passerade halva staden som lugnt och nästan sömnigt lomade fram under söndagsförmiddagen, medan vi babblade på och skrattade i både upp- och nedförsbackar, fulla av träningens (och sällskapets) belöningsrus. 
 
Ruset stannade kvar länge, även efter jag hade kommit hem och ätit, och när jag satte mig ner för att plugga till min snart anländande omtenta gick jag genom hur min situation såg ut högt för mig själv:
   "Okej, två delområden kvar. Jag klarar det."
Sedan lite mer övertygat:
   "Ja, men jag kommer faktiskt att klara det."
Galet överpeppad och fortfarande hög på endorfiner och dopamin:
   "Jisses, jag kommer att KLARA DET HÄR HELGRYMT! Vart är mitt te?! Jag kan inte övervinna alla mina problem utan mitt te!!".
 
Skrattandes åt mig själv skyndade jag mig ut i köket för att koka min vinnardryck. Hela eftermiddagen har varit fylld av pluggpepp, tepepp, livspepp - alla sorters pepp! 

Leta efter ljusglimtarna

 
Denna härliga lördag började jag med en lätt frukost och begav mig sedan ge mig ut i det gula lövlandet som väntade utanför dörren, för att möta upp mina peppade, träningsbeklädda vänner Anniina och Olivia för en löptur! Vi tycker om löpning alla tre, och bestämde oss för en tid sedan att anmäla oss till Göteborgsvarvet i maj nästa år! Jag är övertygad om att det ska inviga oss till riktiga göteborgare slutligen - fast vi är på god väg genom att ha anammat den underbara göteborgshumorn! Idag tog vi en riktigt lång joggingtur på 1,5 h under vilken vi njöt av att vara unga, levande och friska! 
 
 
Nu efteråt är det plugg för (med) fulla muggar! (Hehe, sa ju att jag börjar få till göteborgshumorn!).
 
Under joggingturen konstaterade jag och tjejerna att fastän vi djupt uppskattar att vi får plugga på läkarprogrammet, och känner att det verkligen ger mening med våra liv, så är vi väldigt trötta. Motivationen som var på topp direkt efter sommarlovet har tagit sig törn efter törn med hög arbetsbörda, så nu känns det som att vi går på ånga. Det kommer att komma en tid för vila, och tills dess får vi bara köra så hårt som vår hälsa och motivation tillåter - och göra vårt bästa! Det viktigaste, som jag konstant säger till mig själv, är: 
 
Du är bra.
Även om vissa av dina prestationer inte är lika bra som du hade velat,
så är DU fortfarande bra.  
Att vara lycklig handlar inte om att dåliga saker aldrig händer -
det handlar om att vara stark och kämpa sig ur den mörka situationen. 
Var stark, var positiv och leta efter ljusglimtarna som är möjligheterna,
så kommer du märka att det finns fler än du tror. 
 
Håll humöret uppe, mina vänner, så fixar vi vad vi än tar oss an! Jag hejar på er!

Kom ihåg vad du kämpar för

 
När jag slog mig ner för att börja kvällens plugg får jag erkänna att jag kände mig nedstämd. De senaste dagarna känns det inte som att jag har kommit någonstans eller lärt mig någonting alls, och för varje dag som går närmar jag mig mina tentor mer och mer, vilket gör det lättare och lättare att jaga upp mig i en virvelvind av nervositet och stress. Dessutom hade vi idag många lektionstimmar med både komplicerade, alldeles-för-genomhastade föreläsningar och utdragna sådana, som skulle ha testat en ängels tålamod. 
 
Så plötsligt, mitt i hopplösheten, när jag lade en clementin framför mig och min kopp te med lundablandning och betraktade den första tentafrågan insåg jag att jag visste precis hur jag skulle svara på den - till följd av de senaste dagarnas pluggande. Det lyfte upp mitt humör till taket! Jag kan faktiskt saker, och genom att sitta här i den mysiga stämningen med min clementin och mitt te och plugga så lär jag mig mer saker. En våg av uppskattning över den här stunden vällde över mig och jag insåg hur vacker den var, på sitt sätt.
 
Med ens skingrade sig en dimma i mitt huvud, som jag inte hade upptäckt. Bakom dimman skymtade jag en bild som jag sett på instagram, bilden nere till vänster. Giving up years of my life to add years to yours. Den representerade målet - det jag kämpar för, som tillfälligt hade glidit ur fokus. Ögonblickligen slogs jag av motivation, fokus och beslutsamhet. Det är ingen befängd tanke; jag kommer att nå mitt mål, med hjälp av kämparglöd, stöd från familj och vänner, och en himlans massa envishet. 
 
Det enda sättet att orka fortsätta kämpa är att komma ihåg vad du kämpar för. 
 
 

Vem har tid att deppa när livet väntar?

 
 
Okej, så jag blev underkänd på deltenta 2 i fysiologi, MEN... 
  • Himlen skimrade i blått och rosa när jag gick till skolan imorse och fick mig att le. Det var helt magiskt. 
  • Jag återvände till mitt favoritcafé med Therese idag igen och njöt av stämning och pluggmys. (Snart stammis!)
  • Jag lyckades laga supergoda panerade kycklingbitar i veckan. 
  • Att vara utomhus just nu är som att vandra i en färgsprakande, vacker sagoskog (löven är hänförande!)
  • Det är onsdag och jag har redan köpt två nya tesorter den här veckan (chai masala och kanel-blåbär). Den galna tefantasten i mig jublar! 
  • Jag kommer bli utomordentligt grym på fysiologi och ska klara de här sista tentorna om det så är det sista jag gör!!! Jag vet att jag kan fixa det här! 
 
Jag har redan sörjt färdigt över att den här tentan gick åt pipsvängen - med tanke på hur många frågor jag hoppade över på tentan så var jag förhållandevis säker på resultatet. Så jag deppade i en helg, men nu är det bara att lägga det förflutna bakom mig och fokusera stenhårt på fortsättningen. Vem har förresten tid att deppa när det finns så mycket fantastiskt som väntar i livet?! Vänner, god mat, ännu godare efterrätter, musik, kärlek, familj, resor, träning, naturupplevelser, idéer, planer och drömmar för att bara nämna några! 
 
 
 

Today's Truth #180

 
Vilken underbar dag att vara levande på! De gröngula löven vajar lugnt i vinden utanför mitt fönster, fåglar hoppar mellan grenarna och solen gick upp idag också (förvisso gömd bakom ett täcke av vita moln, men ändå). Min fina lägenhet står kvar, full av uppskattade ägodelar och minnen. Jag har min glädje, trygghet och hälsa (minus lite halsont och hosta men det räknas inte)
 
Det finns så mycket småsaker att vara lycklig över som man bara tar för givet! Så le, för din egen skull, för andras skull och för att då är det mycket större chans att någon blir förälskad i dig (för första gången eller på nytt), hihi ♥ 

Du är underbar

 
 
 
Du är underbar. Jag är helt övertygad om att du är underbar. Ibland kommer människor dock försöka intala dig att du inte är underbar. Människor kommer racka ner på dig, kritisera dig och döma dig. Då har du två val. Antingen kan du hänga med huvudet och låta dem övertala dig att de har rätt, eller så kan du tycka att du är underbar.
 
Säg att du under varje dag i ett år skulle stå framför spegeln och säga orden "Du är underbar" till dig själv. Säg också att du skulle bli nedrackad på en gång i månaden. Då skulle du ha hört det negativa 12 gånger och "Du är underbar" 365 gånger. Gissa vem du skulle tro på? 
 
 
 
 
Idag vill jag skicka ut ett megastort tack till dig - min fina, UNDERBARA läsare. Jag har fått så otroligt mycket uppskattning för bloggen den här terminen att jag inte vet vad jag ska ta mig till! Du kan inte ana hur många gånger mitt ansikte har lysts upp i ett leende och hur rörd jag har blivit av era vackra kommentarer! Tack så hjärtligt mycket!!! ♥ 
 
 
"Gillar verkligen din blogg! Du sprider positivitet!!" - Fardus 
 
"Jag blir så glad av dina inlägg, Viktoria!" - Emelie 
 
"Har aldrig tvekat på att du kommer att stå där som färdig läkare. Vi i The Hallon Fan Club fortsätter
att hålla tummarna!" -
Carro 
 
"Du verkar som en så stark och intelligent person. Om jag hade 1 procent av din styrka skulle jag vara
så glad, haha. Hela tiden så positiv och optimistisk. Önskar dig all lycka!"
- Anonym

"Härligt inlägg, du verkar så klok! Jag blir inspirerad av dej." - Mimmi

"Du är så himla mysig, det är helt otroligt." - Anonym 

"Jag ville bara tacka för att du håller på med din fantastiska blogg. Jag vill bli läkare efter att jag tagit studenten i år och jag älskar verkligen den inblick som du ger i läkarlivet samt i det vanliga livet, både det härliga och det tråkiga som livet innebär. Du verkar vara en sån positiv och härlig person som tar vara på varje dag, du är som en förebild för mig!
Tack för att du finns och motiverar mig till att plugga och leva fullt ut! Lycka till med plugget, du kommer bli en toppenläkare."
- Amanda 

Tack. Verkligen. ♥♥♥ 

Att treva sig fram i nybörjarmörkret

 
 
God morgon på dig din going! Här sitter jag med min klassiska kopp te och ska precis starta med repetition av gårdagens njurfysiologilektioner, men mina tankar är på annat håll. I måndags började läkarprogrammets nya T1:or, och sedan stunden jag såg dem (spända, sökande, förvirrade) har jag varit oerhört medveten av hur lång väg jag har rest sedan dess att jag själv var där för ett år sedan. Jag kände stor empati när jag såg dem öppna dörrar de hoppades ledde till toaletter och inte till något laboratorie där de inte fick vara. Jag kan verkligen identifiera mig med dem; jag var lika nyfiken och försiktig, och tyckte att det var svårt att hitta runt och förstå hur jag skulle bete mig.
 
Hur är man när man är läkarstudent? funderade jag på, och försökte urskilja något mönster över hur andra elever betedde sig. Jag fann inte mycket mer än att de verkade vara fulla av lugn och självsäkerhet - något som jag själv hade stor brist på för tillfället. Men jag körde på ändå, tillsammans med mina kursare. Jag trevade mig fram i mörkret med armarna före, full av beslutsamhet, mod och rädsla.
 
 
 
 
Det är svårt att säga när det hände eftersom det skedde väldigt gradvis, men i takt med att jag lärde mig mer och mer hur universitetet och studierna fungerade så har det bara blivit enklare att ta mig fram i det där mörkret. Mycket till hjälp av mina vänner så klart. Plugget har inte blivit lättare så mörkret har inte skingrat sig, utan jag har snarare lärt mig utantill hur alla gångar går i mörkret, och behöver inte längre hålla armarna framför mig. Det är bara att gå, och jag är nästan aldrig rädd för att ramla eller slå i något. 
 
Alltså har jag slutligen nått fram till det där lugnet och självsäkerheten som jag såg i de äldre eleverna under min första tid på universitetet. De hade det inte bara automatiskt, utan de har (liksom jag) fått gå vägen via nybörjarmörkret för att nå fram. Det tar tid, men är enormt skönt när man väl har nått fram. Så som tröst till er som ska börja universitetet någon gång i framtiden: allt är nytt och förvirrande i början, men ni kommer vänja er och bli precis lika coola som era äldrekursare en dag! 
 
 
 
Tänka sig att jag dessutom bara har gått två terminer på läkarprogrammet och känner mig så här nöjd, självsäker och att jag har koll på situationen! Jag kan knappt föreställa mig hur det kommer bli när jag har gått elva terminer! Dock är jag säker på att det kommer komma mycket nytt och utmanande under tiden, som kommer få mig att snubbla i mörkret både en och två gånger. Men då det är bara att plocka fram det där nybörjarmodet som jag hade i början, sträcka ut händerna framför mig och känna mig fram igen tills jag klarar det också! 

Hög på livet efter Midnattsloppet

 
Efter att ha varit lite smånervös under hela dagen igår kom slutligen kvällen.... Det var dags för mig att springa Midnattsloppet! Väl på plats i startområdets blåa hav av tröjor gick jag över från att ha varit spänd-orolig till spänd-peppad. Ljuseffekter, musik och människor som värme upp ökade gradvis stämningen när det närmade sig start. Det blev riktigt mörkt strax innan jag gick in i min startgrupp och det kändes verkligen inte som att jag snart skulle ut på lång springtur - snarare ut och dansa. Men slutligen räknades det ner, och med hejarrop från mina föräldrar, samt Diana och hennes pojkvän, begav jag mig iväg! 
 
 
 
 
Loppet är 1 mil långt och det var kring 10 000 anmälda. Jag hade kollat in banprofilen innan och såg att det fanns två backar som jag behövde spara krafter till: en mellan kilometer 4 och 5 samt en mellan 6 och 7. Därför valde jag att ta det riktigt lugnt de första kilometrarna och fokuserade istället på att njuta av allt omkring: musiken, lamporna som lyste färgglatt längs vägen och alla människors hejarrop. Att jag blev omsprungen en del försökte jag tona bort - jag körde mitt eget race - och det gick lättare och lättare för varje kilometer jag lade bakom mig. 
 
Den första backen gick lätt; den var bara svagt lutande uppåt. Det var den andra backen som skulle bli utmaningen, men jag var i nuet och höll mitt lugna tempo. Jag bestämde mig att ha som mål att inte gå en enda gång (om allt kändes bra i kroppen). På vägen tyckte jag det var kul med alla barn som höll ut sina händer för att få high-fives - de fick alla en klapp från mig!
 
 
 
 
När vi väl kom till den fasade backen upp till Masthuggskyrkan stod där massor av människor med uppmuntrande ord och mitt i banan i princip hela vägen upp stod unga tjejer med pompoms - de räddade min sprint uppför backen! De flesta var superglada och peppade av sina hjärtans lust, vilket jag inte kunde låta bli att le åt. Endorfinerna tog över och när vi slutligen var högst uppe på toppen möttes jag av den enormt vackra utsikten över ett nattupplyst Göteborg i kombination med en härlig kör. Allt i kombination gjorde att backen var det bästa av allt! (Speciellt att springa nedför den, haha!) 
 
De sista två kilometrarna ökade jag takten för att avsluta starkt - jag hade ju sparat energi hela loppet! Nu var det jag som började springa om andra och det var en kick! Det jag minns från sista kilometern är mycket människor (blåaklädda och supporters), ansträngda andetag, smala fållor och trottoarer så man fick hålla koll vart man satte fötterna och tanken: "Snart framme! Det här går ju GRYMT!". När jag såg målet spurtade jag och avslutade loppet alldeles överlycklig, hög på livet och full av självförtroende! Jag klarade det!! Utan att gå en enda gång dessutom! Det här var megakul - jag måste göra om det!!! 

Kommentarer som fick tårarna att rinna

 
 
Jag tänker vara jättemänsklig nu och berätta om när jag grät igår. Vad är det som händer där inne i kroppen som gör att tårarna lockas fram? Jag skulle så gärna vilja veta vad en stark känsla egentligen är, rent fysiologiskt. Jag googlade nyss, men fick bara väldigt abstrakta svar. En känsla i sig måste vara väldigt abstrakt - det är inget man kan se eller ta på, inget man kan definiera precist. Däremot är det något som utan tvekan finns, och ofta när det finns, så finns det SÅ HÄR MYCKET!!!!!!! 
 
Det var ett sådant där rödflammigt, huvudvärksframkallande gråt. Bakgrunden är att jag på kvällskanten tittade på de två senaste avsnitten av Grey's Anatomy, och som vanligt i baktankarna beundrade jag alla läkare som kunde en massa krånglig information, drog slutsatser och gjorde allmänt häftiga saker. Det är fortfarande lite coolt när jag känner igen småord som "cerebrospinalvätska", som jag inte kunde för ett år sedan, men det var inget jag funderade vidare över just igår. 
 
Nöjd, glad och lite emotionellt rörd efter sista avsnittet bytte jag internetflik och gick in på min blogg. Där såg jag två nya kommentarer som var alldeles stormfina och jag log stort när jag läste dem. På nytt läste jag dem igen och vissa fraser stannade kvar lite extra, värmde till: "Vilken underbar människa du verkar vara!", "Det finns så mycket glädje i det här inlägget", "Du kommer gå långt i livet, inte bara karriärsmässigt, utan överlag"... De gjorde mig så enormt glad och fick mig att gå tillbaka i kommentarsarkivet där ännu fler ord gnistrade: "Du sprider solsken med din blogg!", "Empatisk, positiv och rakt av godhjärtad du är", "Jag tror du kommer bli en underbar läkare"... Det blev nog en bekräftelsechock för mig. Här sitter jag vid mitt skrivbord i mitt vardagliga liv och ofta skriver på bloggen om saker jag tänker på och upplever och försöker ge tips om allt möjligt, bara försöker vara mig själv helt enkelt - och så får jag den här responsen. Alla dessa enormt fantastiska kommentarer som fina människor där ute har valt att lägga tid till att skriva till mig, för att göra mig glad. Jag blev så överväldigad av tacksamhet och tyckte att det var svårt att inse hur jag kan förtjäna allt detta. 
 
För att inte tala om hur det känns när jag får höra att människor tror att jag kommer bli en bra läkare. Jag betraktar fantastiska läkare, både de påhittade i Grey's Anatomy men speciellt de som jag träffar i verkligheten på praktik, och blir så galet imponerad av dem. Det är mitt livs mål att bli som dem. Sedan säger någon att de tror att JAG kommer bli en bra läkare. Någon säger att jag kommer att lyckas med ett av mina största mål i livet, och det känns förbluffande. Skulle jag kunna göra det? Skulle jag kunna bli som mina förebilder? Förhoppningarna kom smygandes och jag insåg att: "Ja, en dag kanske jag är som dem." När jag förstod att en av mina drömmar kanske är på väg att bli sann (en slitsam tenta i taget), då blev jag så enormt lycklig att jag svämmade över i tårar. För mig ligger lycka alltid närmare tårar än vad sorg gör. (Så om du någonsin ser mig gråta, anta inte det värsta - jag kan vara mitt uppe i ett lyckorus, haha. Känslor är som sagt svåra att definiera.)  
 
Självklart vill jag jättegärna utskicka ett enormt TACK SÅ MYCKET till alla er oerhört vänliga människor som hejar på mig i min nystartade resa mot att bli läkare. Tack för att ni peppar och inspirerar mig, så som jag hoppas att jag (i alla fall ibland) lyckas peppa och inspirera er till att följa era drömmar också! Vi alla är bäst, glöm inte det! ♥ 
 
 
 
 
Psst, dagens tips! För ett tag sedan googlade jag "gråta" för att se varför man får huvudvärk när man gråter, och jag vet inte hur väl detta stämmer, men en sida hade i alla fall skrivit att när man gråter blir kroppen av med vätska och att uttorkning ger huvudvärk. Så jag funderade på om jag kunde bli av med huvudvärken genom att helt enkelt att dricka vatten för att fylla på lagret igen. Det har fungerat två gånger för mig, så värt att prova om du har samma problem! 

Så håller jag uppe glöden att fortsätta plugga

 
God morgon du fina människa! Här sitter jag i morgonmyset och dricker en kopp rykande te. För någon timme sedan när jag låg i sängen och blundade, märkte jag genom ögonlocken att solen kikade in genom persiennerna - så idag vaknade jag bokstavligen med ett leende på läpparna. Något bättre tecken på en stundande bra dag är svårt att hitta! 
 
Dagens verklighet är att jag har självstudiedag idag och kommer att spendera i princip 90 % av dagen vid skrivbordet med att studera neurofysiologi (hur hjärnan fungerar på cellnivå) samt molekylär cellbiologi (2 veckor kvar till den omtentan!). Tur att positiviteten och kämparglöden inte har övergivit mig! 
 
 
 
Så hur håller jag uppe viljan och glöden att fortsätta? Efter två underkända tentor och massor av konstant pluggande skulle det inte vara underligt om jag hade lust att ge upp. Men om jag tänker tillbaka så har jag faktiskt blivit godkänd på två tentor också. Om man jämför tiden innan dessa fyra tentor så ser jag tydliga skillnader: 
 
  • Innan tentorna där jag blev UNDERKÄND pluggade jag inte mycket och hade ångest för det. Jag gjorde mer saker jag kände för i stunden och var nöjd just då, men det gick inte så bra i det långa loppet. 
  • Innan tentorna där jag blev GODKÄND pluggade jag så mycket jag orkade och kände mig stolt över det. Jag gjorde inte alls lika mycket saker som jag kände för i stunden, men det märkte jag inte så mycket efter ett tag när jag fått in vanan att inte kolla på fyra tv-serieavsnitt i rad (varje dag) utan kanske bara ett. På dessa tentor gick det slutligen bra. 
 
Egentligen är det alltså inte så svårt att välja om jag ska sätta mig och renskriva dagens anteckningar eller att surfa planlöst på nätet. Från min egen erfarenhet har jag märkt att jag över huvudtaget mår bättre psykiskt och får bättre resultat på tentorna om jag lägger ner tid och engagemang i plugget istället för att slappa och försöka ta igen det på slutet. 
 
Jag vill inte skrämma bort någon från tanken på att börja på läkarprogrammet med att det är ofantligt mycket plugg och att man måste sitta hela dagarna och plugga. Allting är relativt och hur mycket tid man måste lägga ner är väldigt individuellt. Det finns massor i klassen som inte lägger ner hälften så mycket tid som jag gör på plugg och ändå får dubbelt så bra resultat på tentorna. Vissa personer har gått genom mer på gymnasiet, har lättare att förstå grundprinciperna eller helt enkelt lär sig snabbare, medan andra måste lägga ner mer tid för att lära sig samma information. Det kommer inte göra någon skillnad i slutändan - man blir inte en sämre läkare för att det tar längre tid att lära sig. Båda har sina fördelar. När man måste lägga ner mycket tid på något visar ju det tecken på engagemang, man får en vana att lägga ner omsorg i sitt arbete och när man har lärt sig något kan man det bra. Om man lär sig snabbt kan man ju ta in mycket information på kort tid, vilket också är mycket fördelaktigt.  
 
Min poäng är att det inte är någon idé att jämföra sig med andra, vilket är något som lätt kan minska viljan att fortsätta och göra en omotiverad om det skulle gå sämre på någon tenta. Det bästa är att jämföra med sig själv och att hela tiden försöka förbättras. Om jag skulle jämföra min studieteknik och motivation nu jämfört med i höstas när jag pluggade till de där cellbiologitentorna där jag blev underkänd, så har jag kommit en jättelång väg! Jag gör det mycket lättare för mig själv genom att plugga regelbundet och peppa mig själv med att det faktiskt har gått bra på sista tiden. Resultat ger motivation, precis som i fysisk träning. När man väl har kommit över tröskeln så går det bara bättre och bättre sedan! 
 
 
 
Puh, vad det blev djupt. Jag som bara hade tänkt visa bild på min grötfrukost och mina gula tulpaner, haha. Ha en fantastisk dag! ♥ 

Rosa träningspeppen är äntligen tillbaka!

 
Denna soliga dag beslöt jag mig för att ta årets första rosa springtur, alltså iklädd min snygga workouttröja och INGEN jacka ovanpå! Rosa är min absoluta favoritträningsfärg (om jag får lov att hitta på ett sådant ord) som jag blir supertaggad av att bära! I dagens härliga solsken lyste både min tröja och mitt ansikte i denna fina skära färg. Jag njöt av att utmana kroppen med konditionsträning - det är inte bara hjärnan som konstant ska utmanas med allt plugg! 
 
(Förresten, har du hört om olyckan i Göteborg idag? Jag bestämde mig idag för att ta en tur till Gamlestan och jogga runt lite där eftersom jag aldrig hade sprungit i de trakterna förut. Just idag var det väldigt livat utanför SKF eftersom en stor krock mellan en buss och en spårvagn hade ägt rum där! Det var fullt i utryckningsfordon och människor, men jag tror att jag anlände ganska sent till platsen eftersom det inte fanns några ambulanser närvarande, utan alla skadade hade redan förts till sjukhus. Baksidan av bussen var helt intryckt - usch, så hemskt.) 
 
 
 
Den senaste soliga veckan har jag varit ute på flera härliga springturer, både på berg och mark! (Haha, de sista orden är ett litet internskämt - för varje gång jag ska säga de anatomiska termerna märg och bark, som till exempel finns i hjärnan, så råkar jag alltid säga fel och orden berg och mark kommer ut istället!) 
 
Och berg finns ju minsann i Göteborg - det är mycket backigt! Detta såg jag först som en nackdel, men numera uppskattar jag det för att ...
1) När man springer i uppförsbackar är det superbra träning!
2) När man väl har kommit upp för ett berg får man ju en fantastisk utsikt därifrån! (Skymtar du den lilla stickan mitt i bilden ovan? Det är Lisebergstornet, mitt favoritlandmärke i Göteborg!) 
 
 
 
Precis som naturen kan ha sin berg och mark - eller toppar och dalar snarare - kan även motivationen ha det. Igår till exempel var jag otaggad under träningspasset, så det gick ganska dåligt (trots att jag var iförd söta flätor och min nästbästa träningsfärg turkost!). Idag däremot gav de söta flätorna mig kraft och den rosa tröjan gav mig pepp! Det är klart att man har sina dåliga dagar ibland, men det viktigaste är att inte bli nedslagen av det, utan att hoppa på hästen igen! Då får man fina belöningar till slut, som den förträffliga tur jag upplevde idag, där jag kände mig som en riktig vinnare när jag kom i mål! 

Jag hoppas att du får en fantastisk dag

 
 
Vet du vad nyckeln till att ha en bra dag är? 
Du säger till dig själv: "Det här kommer att bli en bra dag." 
Men om du har lite svårt för det, så kan jag hjälpa dig lite på traven. 
Jag hoppas att du får en fantastisk dag idag. 
Jag hoppas att du ser allt positivt runt omkring och struntar i det negativa. 
Jag hoppas att du omringar dig själv med människor som bryr sig om dig. 
Jag hoppas att du låter de allra minsta av leenden göra dig glad. 
Jag hoppas att du inser att du är en himlans underbar person precis som du är. 
 
 
 
Jag vet inte varför, men jag är verkligen superglad idag! Kanske för att jag valde att åka tillbaka hem till mina föräldrar innan skolan börjar om 4 dagar och de blev så glada att se mig igen efter några dagars uppehåll då jag firade nyår i Göteborg. Kanske är det för att jag har kjol på mig och älskar att göra piruetter så att kjolen snurrar. Kanske är det för att jag har en blomma i håret. Kanske är det för att jag sa åt mig själv på morgonen att det här skulle bli en bra dag. 

Jag har en nattklubb i mitt rum

 
 
Ett sådant ovanligt starkt träningssug har infunnit sig i mig nu på sistone - det är helt underbart!!! För ett tag sedan berättade jag för min fina vän Diana att jag behövde fokusera min energi på något. Hon föreslog träning, vilket jag tyckte var värt att ge en chans. Gissa om det fungerade? Den där genuina, endorfinsprudlande träningsglädjen fann mig. Snarare högg tag mig och skakade mig tills min energi förvandlades till motivation och glädje nästan började rinna ut ur öronen på mig! 
 
Trots att jag idag var stel av träningsvärk från gårdagens styrkepass kunde jag inte låta bli att ta ett härligt danspass på eftermiddagen. Istället för att sätta upp håret i sin vanliga knut bestämde jag mig för att låta det hänga löst för att få riktig partykänsla. Haha, det var så kul! Jag visualiserade att jag och Diana var ute på nattklubb och dansade galet - vi älskar att göra det! 
 
Do what you love and love what you do - träning ska vara roligt!!! 

Tidigare inlägg
RSS 2.0