Busigt immunologiplugg

 
Idag är det bara två dagar kvar till min omtenta i fysiologi! Wah! De senaste dagarna har det dock varit rätt så kul att plugga, eftersom jag har repeterat mitt favoritområde: immunologi! Där är det extra lätt att gestalta kunskapen med bilder, eftersom det finns så mycket olika celler med olika "karaktärsdrag" som man måste kunna - så det är bara att hitta på lite roliga figurer i olika färger (man behöver inte vara någon mästare på att teckna) och sedan kommer man ihåg det så mycket lättare! 
 
 
 
När jag ska lära mig en process är en grej som jag tycker om att göra att rita stegvis bilder, med stegvis förklaringar - lite som en bilderbok för barn! Sedan kommer jag ihåg bilderna i efterhand, och då följer ofta texten med minnet av bilden. 
 
 
 
Don't worry! B (-cell) happy! Visst mår man bra av att se hur mysiga och glada mina rosa B-celler är? 
 
 
 
Plugget förgyller jag med mysiga testunder, blandat med mysiga pojkvänsstunder. 
 
 
 
Nu blir det hardcore tentaplugg fram till min tenta på lördag!!! Ha det toppen, fina du! 

5 pluggfallgropar och hur du bekämpar dem

 
När jag tittade ner på mina anteckningar insåg jag plötsligt att de var randiga på grund av att solen hade tittat fram mellan persiennerna. Jag skrattade till (i huvudet, eftersom jag befann mig i tysta läsrummet) när jag insåg att det såg ut som att jag pluggade inuti ett fängelse. Det är komiskt, eftersom för några månader sedan så kändes verkligen mina studier som ett fängelse som aldrig skulle ta slut. 
 
Det är glädje att tänka att det nu faktiskt mestadels är roligt att plugga. Jag känner att jag verkligen har kommit tillbaka efter sjukskrivningen. Min studiemotivation har fått ett uppsving och jag inser mer och mer hur jag ska göra för att klara plugget: plugga smart (det vill säga involvera gamla tentafrågor) plus lägga ner mycket tid utan att stressa. Att stressa tar dig ingenvart, utan det gör dig bara mindre effektiv. När jag pluggar försöker jag se det som att överleva en lång löprunda - om jag ställer in mig på att det aldrig kommer ta slut och bara försöker njuta av turen och nuet så går det lättare! Innan jag vet ordet av har en hel timme flugit förbi! 
 
Ibland känns det som att det går för långsamt när jag pluggar, som att jag inte är effektiv och inte kommer att hinna med allt - men då försöker jag tänka att om jag inte satt och försökte förstå det här just nu, skulle jag ändå behöva göra det senare, för detta är faktiskt något som jag måste lära mig. Det är lika bra att försöka få det gjort med en gång. Och när jag prokrastinerar tänker jag: "Nu gör jag ingenting. Det är väl bättre att snigla sig framåt och då komma någonstans än att bara stå stilla. Jag vill ju faktiskt klara den här tentan." 
 
 
 
 
5 PLUGGFALLGROPAR OCH HUR DU BEKÄMPAR DEM: 
  • Om du tycker att du pluggar oeffektivt: Ha koll på vad du MÅSTE kunna till provet/tentan. Kolla målbeskrivning eller gamla tentafrågor och bekräfta, för om det bara är kuriosa - spara det till när du kan allt superviktigt (vilket händer typ aldrig)
  • Om du oroar dig för att du borde plugga på massa annat också: Plugga i nuet. Glöm att du har massvis kvar och fokusera på det du gör just nu.
  • Om du har något du inte kan sluta tänka på: Sätt ut en tid som du ska ägna åt dessa tankar, t.ex. "Nu ska jag plugga fram till klockan 18 och då får jag tänka på mina semesterplaner / mitt orosmoment / vad jag ska köpa till någon i födelsedagspresent." 
  • Om du tycker det går långsamt: Tänk på att du gör mer än ingenting. Det går framåt - långsamt, men framåt. Rom byggdes inte på en dag. 
  • Om du prokrastinerar: Tänk på att ALLT arbete räknas. Om du så bara läser genom en text utan att förstå ett dugg så har du i alla fall hört talas om några begrepp som du kanske känner igen till nästa gång och kanske kan förstå mer då. 

Historien om min pluggångest och sjukskrivning

 
 
Om du är en regelbunden läsare på min blogg kanske du har märkt att det har varit ovanligt få inlägg på sista tiden, och när det väl har varit inlägg har det mest varit korta sådana om roliga saker jag har gjort, där jag inte har nämnt plugg eller skola alls. Det som jag tänker berätta om nu är jobbigt men viktigt för mig att skriva. Inte för att jag känner att jag har någon skyldighet att jag måste berätta allt privat som händer i mitt liv, utan för att processera det som har hänt och för att min historia kanske kan vara till hjälp för andra som också kämpar med samma problem. 
 
Det här året har hittills varit väldigt kämpigt för mig, på grund av att jag har upplevt väldigt mycket stress och ångest. Innan jag själv upplevde riktiga ångestattacker själv visste jag inte hur otroligt hemskt ångest kan vara. Visst hade jag haft lite pluggångest dagarna innan tenta, vilket var ett jobbigt moment, men som jag visste alltid gick över inom några dagar. Jag kunde se förbi oron och tänka: "Ja, den här tentan är viktig, men det finns viktigare saker. Jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom". Men så plötsligt var det svårt att tänka så. 
 
Jag skulle tro att det hela började i höstas när jag kom efter med läsårets första tenta i fysiologi. Då repeterade jag till omtentan istället för att plugga på det som resten av klassen gjorde - vilket gjorde att jag kom efter med den tentan när jag väl klarade omtentan. Att plugga dubbelt (gå på föreläsningar om dagarna i ett ämne och sedan plugga något helt annat på kvällen) var jättejobbigt, för det fanns aldrig tid för vila, men alltid tid för att klandra mig själv för att jag hade kommit efter. Det fanns alltid något mer att göra, och varje stund då jag inte pluggade hade jag dåligt samvete. Samtidigt fick jag lägre och lägre självförtroende och fick svårt att övertala mig själv att jag skulle klara det jag väl tog mig an - för erfarenheten det senaste halvåret sa att oddsen var störst att jag skulle misslyckas. 
 
Men jag kämpade och studerade på i alla fall - jag hade ju alltid varit en positiv och stark person! Jag klarade den lilla embryologitentan i januari, men kunde knappt njuta av den lilla segern när jag hade så mycket efter mig. Sedan startade den stora anatomikursen i slutet av januari. Det var mycket information och mycket självstudier. Jag hade redan spenderat väldigt mycket tid ensam i min lägenhet under hösten, när jag pluggande till omtentor. Det blev jobbigare och jobbigare att helt enkelt sätta mig vid bordet och ta upp datorn. Jag var ensam väldigt ofta, det var mörkt ute större tiden av dygnet och plugget gav mig ingen kärlek. Jag började gråta ofta. 
 
En gåva från himlen under den här tiden var (och är fortfarande) mina tre grannar: min syster Veronika och min vän Malin (som båda flyttade hit under vårkanten och gav mig lite mer sällskap) samt min pojkvän Fredrik (en livräddare som förgyllde i alla fall två timmar av mitt dygn på kvällen)
 
Utbrottet kom en dag när jag var med om något under anatomikursen som var väldigt jobbigt för mig. När jag kom hem efteråt den dagen fick jag min första stora ångestattack, som är det värsta jag har varit med om. Jag storgrät på ett desperat, vettskrämt sätt. Under en ångestattack slår man ju igång en rädsloreaktion i kroppen, och att säga att jag var rädd var en underdrift. Jag var ensam i min lägenhet en ljus eftermiddag, men det kändes som att något skulle hoppa fram bakom varje hörn och mörda mig. När jag hade gråtit någon timme i sängen tog jag en dusch, men det trånga utrymmet pressade på mig från alla håll och jag var säker på att någon var på andra sidan draperiet väntandes med en kniv. Jag flydde fortare än kvickt, men när jag fumlade med handduken gjorde den ett ljud en bit bort från mig (vilket fick mig att tro att någon främmande verkligen var där) och då kom chocken. Jag hyperventilerade kraftigt, tårarna sprutade ostoppbart, hjärtat dunkade frenetiskt, adrenalinet pumpade och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
 
Det var som den värsta mardrömmen jag någonsin upplevt. 
 
 
 
 
Alla ångestattacker går över dock. Jag försökte fortsätta plugga en tid efter detta, men det blev bara jobbigare och jag fick mindre och mindre gjort. Hela tiden hängde stress och ångest över mig. Det kändes som att ångesten tog det som var jag och förvred det till något som jag inte kände igen mig i. En felaktig spegelbild av det som var jag, utan allt det bästa som gjorde mig till mig. Att inte känna mig som mig själv gjorde mig väldigt rädd. Jag visste hur jag brukade vara, men plötsligt visste jag inte hur jag skulle vara den personen längre, men jag ville det desperat. Jag kunde oftast hålla uppe fasaden av mitt gamla glada jag när jag var runt folk, men när jag var ensam var det hemskt. 
 
I mitten på mars kom anatomitentan, men flera ångestattacker innan tentan hindrade mig från att ge den ett försök. Istället, med hjälp och råd från min familj, bestämde jag mig för att ta ett halvsårs uppehåll från läkarprogrammet, från då till oktober. Jag hade tänkt försöka vänta till sommaren för att vila (och för att ta igen mina två missade tentor), men jag kunde inte vänta så länge. Jag behövde en paus DIREKT. Ingen ska behöva gråta sig genom plugg eller arbete. När jag väl tog beslutet om uppehåll var det som att vikten av ett hus lyftes från mina axlar. Jag blev sjukskriven och träffade läkare, studievägledare och psykolog. Alla var mycket förstående, och jag insåg hur mycket hjälp det fanns att få och - framför allt - att jag behövde den. 
 
Så nu de senaste fyra veckorna har jag (med råd från psykologen) försökt fokusera på att komma tillbaka till den version av mig själv som jag kände att ångesten stal från mig, genom att göra saker som får mig att må bra - och därför har min blogg det senaste bara handlat om sådant. Jag har bara tänkt på mig själv och gjort roliga saker: läst massor av böcker, varit ute i naturen på promenader och springturer, träffat vänner och pojkvän, åkt på små resor till både min och Fredriks familj, lagat god mat och kollat på filmer och serier. Även har jag försökt bekämpa lite rädslor, som att vistas i skolan och att plugga, vilket blir lättare hela tiden. 
 
Nu känner jag att jag verkligen är på väg åt rätt håll. Ångestattackerna är färre och mer lätthanterliga. Jag gråter mindre och skrattar mer. När det kommer någon trång känsla i bröstet (som är den första indikatorn för mig), försöker jag bara att acceptera den och hitta vad det är som ger känslan. Jag försöker få mig själv att stanna kvar i den obehagliga känslan istället för att fly den, och då mår jag mycket bättre efteråt, eftersom det känns som att jag övervunnit den jobbiga känslan. 
 
Sammanfattningsvis pluggar jag inte just nu eftersom jag är sjukskriven. Den kursen som mina kursare läser nu (patologi) kommer jag att gå till hösten - det vill säga att jag tar en paus i termin 4 och återupptar den i slutet på oktober. Visst känns det tråkigt att inte gå i samma klass som alla mina vänner, men det är det värt för att tillfriskna och må bra. Att bli läkare är fortfarande något jag verkligen vill, för jag tycker att läkarprogrammet är kul och meningsfullt - men just nu behöver jag en paus. Under tiden ska jag fortsätta återhämta mig för att sedan ta igen de tre tentor som jag ligger efter med - och även ska jag försöka att vara den positiva, livsälskande Viktoria som tänker: "Ja, det är jobbigt just nu, men jag gör mitt bästa och så löser det sig så småningom!".  

Q/A: Hur motiverar jag mig?

 
 
En sak som jag verkligen börjar förstå är alla läkares förmåga till lugn och tålamod; med tanke på hur många, många timmar jag sitter och pluggar varje vecka så krävs det mycket av den varan. Det skulle jag förresten vilja säga är en kvalitet som lämpar sig på alla människor med högskole-/universitetsutbildning och inte bara läkare, för vi alla anstränger oss så mycket för att klara oss genom studierna. De är tuffa. Här sitter jag, ensam och försöker fokusera, och jag vet inte hur många timmar jag har spenderat här, ensam och försöksfokuserande, bara under dessa 13 dagar som har passerat under 2016. Det kräver så otroligt mycket disciplin och tålamod, vilket är något som jag kämpar med varje dag för att försöka uppnå. Efter 5,5 år läkarstudier kommer jag *förhoppningsvis* ha fått in knycken! 
 
Hur jag motiverar mig själv till att plugga? Det är en fråga jag fått en del på sistone och det finns inget lätt svar. Ibland går det, ibland går det inte. Men jag skulle vilja jämföra det med när jag var au pair i Paris för två år sedan, och hade två underbara busungar att ta hand om. JAG ville att vi lugnt och stilla skulle sätta på oss skorna och gå till parken; DE ville inte under några omständigheter göra detta, utan satte sig på golvet och vägrade röra sig eller annars sprang runt som skrikande vildar för att undvika att jag skulle kunna pricka rätt sko på rätt fot hos rätt barn. Ungefär så är det att försöka fokusera på plugget. Min inre vilding, som inte vill/orkar plugga, säger ständigt: "Kolla på mobilen! Lägg dig och dega! Kolla på facebook! Städa! Diska! Gör VAD SOM HELST!"
 
Det gäller att hantera denna vilding på rätt sätt: genom att vara tydlig och bestämd, men snäll. Till exempel brukar jag ställa in en timer på 30 eller 40 minuter på mobilen, slå på nattläge och slänga iväg den distraherande manicken på soffan. På det sättet hör jag inte om någon kontaktar mig och frestas inte att kolla på hemskärmen om något nytt har hänt. Istället sitter jag bestämt vid mitt bord med min dator, papper och penna och stirrar blint på dokumentet med information som jag ska lära mig, och tänker att "det är ju bara 30 minuter" och försöker verkligen att hålla mig till det. Man måste vara sträng mot sig själv. Det är det enda som fungerar. Det är samma sak som när man börjar på en diet, tar upp träning eller gör något annat man inte är van vid - allt handlar om ens egna viljekraft.
 
Denna viljekraft är tusen gånger lättare att finna om man verkligen vill nå målet som ansträngningarna kommer leda till. Jag vet att det är mycket svårare att motivera sig på högstadiet/gymnasiet, eftersom man där inte har valt majoriteten av det man ska lära sig. För mig som har sett hur det är att vara läkare och själv har valt att ha det som mål, är det mycket lättare att motivera mig. Innan får man hitta motivation på andra sätt - vilket är mycket svårare. 
 
Trots att jag vet precis hur det fungerar med den här viljekraften, så lyckas jag långt ifrån alltid vara motiverad och fokuserad i alla fall. Jag slösar bort tid på onödiga saker (som jag tycker är viktiga i stunden) och vips så har det gått fem timmar utan att jag har pluggat. Ingen är perfekt, men så länge man kämpar (oavsett hur detta kämpande ser ut) så tycker jag att det är gott nog. Man behöver inte vara bäst hela tiden, utan det räcker att vara bra.
 
Sedan till snällheten. Att berömma sig själv när man lyckats med någonting, oavsett hur litet det är, är bra! "Grymt att jag lyckades spendera 15 minuter utan att kolla på facebook! Yes, jag läste igenom ett stycke!". Gradvis bör man då höja svårighetsgraden för att utvecklas. Jämför inte dina framsteg med andra. Du börjar på din nivå. 
 
Vad snäll mot dig själv, men dra i tyglarna när du galloperar iväg helt åt ett annat håll än du har tänkt dig! Lycka till i pluggdjungeln, alla studiemyror!!! Virtuell superpeppande kram från mig! 

Muntapluggande, fysiologin ska övervinnas!

 
Under två starka dagar har nu jag och min klasskompis Joel pluggat till fysiologimuntan som vi ska ha om en vecka, där vi översiktligt ska kunna ALLT från en 40,5 hp-lång kurs (läkarprogrammets längsta!). Tiden har faktiskt gått galet fort båda dagarna, trots att vi igår satt 6,5 timmar och idag hela 8 timmar på caféer! 
 
 
Jag och Joel var överens om att vi pluggade mycket effektivare tillsammans än om vi hade varit själva! Med bara en vecka kvar har vi inte råd att vara ineffektiva. Vi hade följande taktik:
  1. Vi valde ett område att repetera.
  2. Delade upp det i två.
  3. Tog 5-15 minuter på oss att skriva ner lite stödanteckningar och ta ut principerna.
  4. Presenterade våra delar muntligt för varandra samt diskuterade och repeterade tills vi båda förstod! Det var ett mycket produktivt sätt att plugga! 
 
Både fika och lunch intogs på caféet idag och igår, och idag var vi där från mörkret vid 8-tiden, under gråskalan vid lunchtid och till mörkret vid 16-tiden! Personalen kom och gick, men vi bestod, haha! 

Pluggträff med varm choklad & varm vänskap

 
Denna mysiga torsdagskväll hade jag och fina Anniina bestämt pluggträff hemma hos mig efter en dag full av genetiklektioner. För att belöna oss själva lite i förväg för allt hårt arbete vi skulle lägga ner så gjorde vi varsin urgod varm choklad! Den värmde och sockrade upp oss rejält så att vi orkade gå genom hela området kvinnlig reproduktion inom fysiologi under två koncentrerade timmar.
 
Det var så oerhört snällt av Anniina att hjälpa mig att plugga till detta området som hon kan grymt bra - hon var en strålande, pedagogisk lärare och efteråt kunde jag faktiskt svara på tentafrågorna inom det området! Att sitta och diskutera ett ämne och förhöra varandra är ett grymt bra sätt att lära sig på! Jag hade aldrig klarat mig genom läkarprogrammet utan vänner som henne! Jag är evigt tacksam!!! ♥♥♥ 
 
 
Våra varma choklader gjorde vi på mjölk, kakao och socker (enligt det här receptet), och toppade med vispgrädde, mini-marschmallow och kanel! Mums! 

Omtentor är mänskliga

 En dag kommer jag stå där som färdig läkare (inte bara nalledoktor). Bildkälla
 
Läkarprogrammet är tungt, men samtidigt är det så galet intressant, utmanande och roligt! Innan jag började här hade jag verkligen inte den blekaste aning om hur tufft och hur mycket det skulle vara; jag hade ju alltid klarat mig rätt bra genom grundskola och gymnasium så länge jag ansträngde mig, så varför borde detta vara svårare? Som tur var så slängde de inte in oss i elden direkt, utan byggde upp svårighetsgraden successivt, och gör det fortfarande.
 
Just nu är vi inne på slutet av fysiologikursen (hur kroppens processer fungerar), och precis som alla äldrekursare har sagt är fysiologi riktigt fascinerande, vilket gör det kul att plugga - det är bara mängden som gör det så enormt utmanande. Vi ska översiktligt kunna redovisa för hela kroppens processer (Hur fungerar levern? Njuren? Hjärtat? Nervsignalering? Balans?) och bara kvantiteten är tillräcklig för att få vem som helst att vilja lägga benen på ryggen eller stoppa ner huvudet i en höstack.
 
Jag har diskuterat med flera personer i klassen som har haft svårt att hela tiden orka prestera och kontinuerligt motivera sig till att plugga, och därför förväntar sig omtenta på än det ena, än det andra (inklusive jag själv kommer få göra omtenta på både deltenta II och III i år). En viktig fördom som jag tycker är viktig att spräcka här är att man inte gör omtentor för att man är dålig. För att klara i princip alla slags universitetstentor måste man fokusera hårt under en lång tid, och speciellt lägga ner galet mycket krut under de sista dagarna innan tentan för att verkligen få all information att fästa sig. Om det ibland kommer saker ivägen (förkylning, orkeslöshet, depp-period, personliga orsaker etc) så betyder det absolut inte att man är dålig - det är bara otur. Vissa klarar sig, vissa klarar sig inte. 
 
Omtentor är mänskliga. Vi är en tredjedel av en klass på totalt kanske 120 personer som ska göra omtenta på lördag - och det skulle vara ganska svårt att motivera att så många personer har misslyckats på förra tentan "för att de är dåliga". Majoriteten (om inte alla) som kommer in på läkarprogrammet är hårt arbetande människor, som satsat på betyg eller högskoleprov. Faktumet är bara att läkarprogrammet piskar på oss för allt de är värda - och trots att man kämpar och är stark och klarar massor av saker, så faller man ibland på mållinjen. 
 
Jag bryr mig inte om att jag tjatigt säger det här 314 gånger om året: det kan kännas fruktansvärt hemskt att misslyckas, men det viktigaste är inte att man faller - det är huruvida man reser sig upp igen eller inte. Jag tänker inte ge upp min läkardröm, oavsett hur jobbigt det är, för att hjälpa människor är något som jag vill med hela min själ, och jag känner ut i fingertopparna att jag har potential till att göra massor av goda saker i framtiden. Jag har två omtentor kvar det här året, en på lördag och en i december, och jag kanske inte klarar båda - men jag tänker åtminstone göra mitt allra bästa för att försöka!!! 

Träning ger pepp, massa pepp, alla sorters pepp!

 
Återigen bevisar jag för mig själv hur galet mycket min sinnesställning och attityd påverkas av fysisk träning. Jag och min fina vän Anniina var idag ute på en lång löptur genom ett soligt, men kyligt, Göteborg. Vi passerade halva staden som lugnt och nästan sömnigt lomade fram under söndagsförmiddagen, medan vi babblade på och skrattade i både upp- och nedförsbackar, fulla av träningens (och sällskapets) belöningsrus. 
 
Ruset stannade kvar länge, även efter jag hade kommit hem och ätit, och när jag satte mig ner för att plugga till min snart anländande omtenta gick jag genom hur min situation såg ut högt för mig själv:
   "Okej, två delområden kvar. Jag klarar det."
Sedan lite mer övertygat:
   "Ja, men jag kommer faktiskt att klara det."
Galet överpeppad och fortfarande hög på endorfiner och dopamin:
   "Jisses, jag kommer att KLARA DET HÄR HELGRYMT! Vart är mitt te?! Jag kan inte övervinna alla mina problem utan mitt te!!".
 
Skrattandes åt mig själv skyndade jag mig ut i köket för att koka min vinnardryck. Hela eftermiddagen har varit fylld av pluggpepp, tepepp, livspepp - alla sorters pepp! 

Tips för visuell inlärning!

 
Häromdagen blev jag rådfrågad om tips hur man bäst lär in information om man är en visuell inlärare, och jag fullkomligen gick loss på att svara! Rita! Rita! Rita! Jag är en starkt visuell inlärare, och kan fortfarande komma ihåg bilder som jag ritade till histologin i februari i år, medan en stor del av all text jag lärde in fullkomligen är borta. Likadant kan någon berätta en bit information från en föreläsning vi haft, då jag fäller en kommentar som: "Vänta, var inte det när hon visade den där bilden med de två blåa staplarna?" eller liknande. 
 
Att lära sig information handlar om att anknyta informationen till något: ett minne, ett humör, en känsla, en bild... Själv försöker jag att rita så mycket bilder som möjligt, för att då kan jag anknyta informationen till flera saker: vilka pennor och färger jag använde, hur jag tänkte när jag målade bilden på just det här sättet, hur jag googlade fram snygga bilder på kroppsdelar och sedan ritade mina egna mer eller mindre (miss)lyckade versioner. Observera att man inte behöver vara en konstnär för att använda den här inlärningstaktiken! 
 
Några exempel på hur man kan använda bilder som stöd för att lära sig: 
 
Lära sig anatomi. Strunta i att lungor inte är blå-rosa-gröna och att hjärtat inte har gula streck i sig. Färger förenklar inlärning! 
 
 
Lära sig processer. En lång process kan först verka omöjligt att förstå (och än mer att lära sig!), men genom att bryta ner processen steg för steg och illustrera dessa i kombination med en kortare text så är det mycket bättre att minnas den - det blir lite som en levande tankekarta! Man får en grymt bra överblick över hur en orsak kan ledda till ett visst resultat! 
 
 
Tips #1 Var kreativ! Istället för att skriva ord som upprepas ofta så kan du hitta på symboler. Det spelar ingen roll om de är aningen underliga - faktiskt kan du ibland komma ihåg underligare saker bättre, om de inte är för långsökta. Till exempel ritar jag alltid sympatiska nervsystemet som en gul blixt (symboliserar mycket fart och energi med tanke på att sympaticus ger fight-and-flight-reaktionen), och parasympatiska nervsystemet som ett grått moln (symboliserar lugn och ro, vilket passar med parasympaticus rest-and-digest-reaktion)
 
 
Tips #2 Använd humor! Det behöver inte vara vackert eller politiskt korrekt för att du ska lära dig något. Ta till exempel när jag skulle lära mig att surfaktanter minskar ytspänningen i lungan. "Hur sjutton ritar man en surfaktant?" tänkte jag... och sedan fick jag ett busigt leende på läpparna när jag ritade en sur tant (sur-fak-tant). 
 
Lycka till i inlärningsdjungeln!
(Till både er och mig själv, haha).
 
Update: Observera att vissa av de här bilderna inte stämmer rent fysiologiskt, jag hade uppfattat vissa sympaticusprocesser fel, så plugga inte utefter mina bilder om du skulle få för dig det, haha! 

Kom ihåg vad du kämpar för

 
När jag slog mig ner för att börja kvällens plugg får jag erkänna att jag kände mig nedstämd. De senaste dagarna känns det inte som att jag har kommit någonstans eller lärt mig någonting alls, och för varje dag som går närmar jag mig mina tentor mer och mer, vilket gör det lättare och lättare att jaga upp mig i en virvelvind av nervositet och stress. Dessutom hade vi idag många lektionstimmar med både komplicerade, alldeles-för-genomhastade föreläsningar och utdragna sådana, som skulle ha testat en ängels tålamod. 
 
Så plötsligt, mitt i hopplösheten, när jag lade en clementin framför mig och min kopp te med lundablandning och betraktade den första tentafrågan insåg jag att jag visste precis hur jag skulle svara på den - till följd av de senaste dagarnas pluggande. Det lyfte upp mitt humör till taket! Jag kan faktiskt saker, och genom att sitta här i den mysiga stämningen med min clementin och mitt te och plugga så lär jag mig mer saker. En våg av uppskattning över den här stunden vällde över mig och jag insåg hur vacker den var, på sitt sätt.
 
Med ens skingrade sig en dimma i mitt huvud, som jag inte hade upptäckt. Bakom dimman skymtade jag en bild som jag sett på instagram, bilden nere till vänster. Giving up years of my life to add years to yours. Den representerade målet - det jag kämpar för, som tillfälligt hade glidit ur fokus. Ögonblickligen slogs jag av motivation, fokus och beslutsamhet. Det är ingen befängd tanke; jag kommer att nå mitt mål, med hjälp av kämparglöd, stöd från familj och vänner, och en himlans massa envishet. 
 
Det enda sättet att orka fortsätta kämpa är att komma ihåg vad du kämpar för. 
 
 

Därför pluggar jag på café

 
Titta på den här lampan! Är den inte urcool? Min inre tefantast jublar! Just när jag trodde att mitt favoritcafé inte kunde få mig att tycka om det mer så upptäcker jag den här lampan! Jag fick syn på den när jag spenderade eftermiddagen med att caféplugga tillsammans med följande tre fantastiska tjejer! 
 
Therese, Anniina, (jag) och Olivia! Bilden är från i fredags, men jag kan lova att de såg lika glada ut idag trots den pressande måndagsheten som låg över oss. Efter tre timmars föreläsning på förmiddagen lyckades vi sitta och plugga effektivt hela fyra timmar tillsammans idag, och var ovanligt duktiga på att kombinera växelvis separat koncentration med frågestund och välförtjänta pratpauser. Jag klappar oss mentalt på axeln för detta! 
 
 
"Oj, vad du fikar mycket, Viktoria!" har flera av mina vänner och familjemedlemmar sagt till mig den senaste tiden, haha. Då brukar jag svara: "Jag ÄLSKAR fika". Det stämmer till hög grad, men den främsta anledningen till att jag besöker caféer relativt frekvent är för att jag finner det mycket motiverande att caféplugga. På universitet har man inte lika mycket schemalagd lektionstid som under tidigare skolår, utan det är förväntat att man ska lägga mycket tid på självstudier. 
 
När man pluggar så mycket som vi läkarstudenter gör (jag skojar inte, plugget står alltid på gränsen till att ta över hela mitt liv) så måste man variera sin miljö ibland. Jag älskar min lägenhet, men när jag kikar upp från plugget efter några timmar och är lite rastlös så är allt omkring mig orörligt och tyst, som att all tid i världen står stilla. Lägenheten glor hånande tillbaka på mig och nästan säger: "Men plugga då. Eller är du svag?"  
 
Därför finner jag det stimulerande och förnöjande med lite miljöbyte ibland. Caféet är nästan motsatsen, full av saker som händer: bakgrundsmusik med varierande låtar och ständig rörelse med människor som kommer och går, bilar och spårvagnar som passerar utanför etc. När jag kikar upp från plugget här så distraheras jag en stund av allt liv omkring mig, och kan sedan återvända till koncentrationen.
 
Den gemytliga stämningen värmer mig, likaså den varma koppen te (som jag alltid tar 2-3 påtår på) och ibland njuter jag av en god macka eller ett smarrigt bakverk, och försöker dra ut på ätupplevelsen genom att ta ett bett, plugga, ta ett bett igen (förra gången lyckades jag dra ut mumsandet på en chokladboll en hel timme!). Jag väljer caféer med så lite folk som möjligt, men har alltid med mig öronproppar utifall att jag hamnar bredvid högljudda cafébesökare. 
 
Kort, caféplugg äger! Dessutom, som Anniina sa idag, hör det inte till universitetslivet att göra så coola saker som att plugga på café? 

Pluggpaus obligatoire

 
När jag satte pluggmotivationen i halsen och fastnade i prokrastineringsträsket spenderade jag en stund med att upptäcka alla underbara relatable posts på Tumblr av andra medicinstuderande. Det finns en hel värld av dem! Ovanstående bild gjorde hela min kväll, stämmer så bra! 
 
 Bildkälla: Tumblr (whatshouldwecallbeingamedstudent)

Pluggmotivation: Doctor Dreams

 
Ibland när det känns tufft med alla miljoner celltyper och knäppa processer som jag ska lära mig så stannar jag upp och funderar på VARFÖR jag gör allt det här. Jag. Ska. Bli. Läkare. Tanken gör mig både pirrig i kroppen av blandad nervositet och längtan, samtidigt som jag blir fokuserad och känner mig riktigt badass som försöker mig på något så häftigt. Om jag ger av min tid och ansträngning så kommer någon en dag att ge mig en legitimation. Jag tänker bannemig fixa det här. 
 
Bildkälla: weheartit  (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10). 

Läkarstudent eller dagisbarn?

När alla de där jobbiga effekterna av Renin-Angiotensin-Aldosteron-Systemet (RAAS) inte ville fastna i mitt huvud så bestämde jag mig för att visualisera mig det, och började rita varje steg överdrivet tydligt. Det slutade med ett stort engagemang från min sida när jag färglade mina små molekylfigurer och resultatet blev rena rama bildserien för dagisbarn. Det fungerade grymt bra, för nu ser jag bilderna framför mig varje gång jag föreställer mig RAAS-kaskaden och på så vis har jag lärt mig allt utantill! 
 
Taking things back to basics is not a failure - it's a strategy! 

Studerar med stil

 
Jag tar till alla knep för att göra tentaplugget till en så trevlig (läs: överlevnadsbar) upplevelse som möjligt! Idag var sista dagen med genomgångar innan tentan och jag bestämde mig för att vara lite rebellisk. Vi hade en trist lektion i ett ämne som inte ens kommer på tentan, så istället för att genomlida den sista timmen så åkte jag och satte mig på ett charmigt café istället, för att få lite relevant studerande gjort. Jag kände mig så intellektuell och cool som satt där med anteckningsblock, dator och tjock fysiologibok och arbetade hårt! 
 
Det var en perfekt miljö för plugg: lugnt, bra belyst, lagom stora bord, skön bakgrundsmusik med mycket franskt, trevlig personal och urgod fika (se chokladmonstret i bilden ♥). Att sedan efter någon timme få sällskap av Olivia var pricken över i! Om det alltid var så här mysigt att tentaplugga så skulle jag göra det oftare! 

Försöker få ihop mitt livspussel

 
Livspusslet är det mest ansträngande spel vi har. Varje vecka får vi en begränsad tid med vilken vi kan välja att göra vad vi vill. Att försöka få någon struktur på det - och göra något meningsfullt av tiden - är minst sagt svårt, samt individuellt för varje människa. Själv valde jag att se den här hösten och min flytt som en nystart i mitt liv, och har valt att försöka pussla ihop min tid och mina prioriteringar på ett nytt sätt, för att vara så lycklig (och framgångsrik) som möjligt! 
 
Ungefär så här är mina prioriteringar förlagda just nu: 
  • 40 % plugg. Jag tänker väldigt mycket på på det och gör det så mycket jag orkar. Den här pluggmotivationen är den bästa och mest intensiva jag har haft i hela mitt liv, men kräver hårt arbete och fokus från min sida. 
  • 10 % vänner och familj. Jag skulle aldrig ha kunnat må bra utan all trygghet, glädje och kärlek de ger mig! 
  • 10 % mental hälsa. Jag jobbar aktivt med min självkänsla och mina tankar, för att kunna känna att jag påverkar mitt liv så att det går åt det håll jag vill. Jag gör mental träning under avslappning (lyssnar på ett CD-spår med positiva suggestioner) och skriver i en Jag-är-bra-bok (framtagen av Mia Törnblad). Det fungerar toppen för mig så länge som jag kontinuerligt fortsätter - mental hälsa är en färskvara! 
  • 10 % fysisk hälsa. Även detta är en färskvara, så jag upprätthåller regelbunden träning. Just nu är jag helt insnöad på konditionsträning och joggar 3 gånger i veckan. Även har jag cyklat till skolan ett par gånger, vilket känns superhälsosamt, haha. 
  • 10 % mat. Jag försöker vara kreativ med kosten eftersom det blir roligare att äta då. Ätningen har blivit en riktig njutning på senare tid också då jag har kommit in i rutinen att jag läser en bok medan jag lugnt äter. Fridfull alone-time! 
  • 10 % sömn. Den här terminen bestämde jag mig för att vara hård på detta plan redan från början. Jag försöker att alltid få 8 timmars sömn - jag slarvade alldeles för mycket med det förra terminen och var ofta trött till följd. Jag lyckas inte alltid nu heller, men jag mår bättre när det fungerar. 
  • 10 % nöjen. Blogg, skrivande, läsande, fotograferande, fotoredigerande, etc. Det måste finnas något otvunget i livet också, som inte har regler eller riktlinjer. Hobbyar är viktiga för att hålla livsglädjen uppe! 
 
Som du ser är plugget prioriterat procentmässigt sätt, men om man lägger ihop allt annat så blir det plugg 40 % och övriga livet 60 %. Det viktigaste för mig är alltså inte hur jag presterar i skolan, utan att jag mår bra. 
 
 
 
 
Men om vi ändå skulle diskutera plugget lite grann. Dippar och toppar är en given del av livet. Just nu är jag uppe på en topp av pluggmotivation, som jag nämnde, även om toppen är lite bergig. I teorin känner jag mig jättepeppad och motiverad, men när jag väl ska sätta mig ner och göra plugget blir jag lätt rastlös i kroppen och hittar något "viktigare" att göra: diska, vattna blommor, bädda, sortera en nysorterad hylla etc. Ibland kan jag prioritera... och ibland får lägenheten sig en uppiffning innan jag ärar plugget med min uppmärksamhet, hehe. 
 
Om man ska se rent statistiskt sett går det dock rätt bra: jag räknade precis ut att jag redan har studerat 50 timmar den här veckan (lektioner + självstudier) - och då har jag inte ens räknat med allt söndagsplugg som jag gör idag! Där väntar ett tillskott på runt 6 timmar. Häromdagen läste jag i en artikel i DN att det är rekommenderat att lägga 40 timmars studietid per veckan på högskolan, eftersom vi faktiskt läser på heltid (100 %). Men även stod det att läkarstudenter ofta pluggar mer än så. (Guilty). Allt beror ju så klart på hur snabbt man lär sig - om jag lärde mig lite snabbare skulle jag gärna minska ner de där timmarna drastiskt. Som tur är det jag pluggar för tillfället (fysiologi) väldigt roligt och intressant... och ropar efter mig att jag ska återvända NU, haha. Ha det strålande, kära du! 
 
 
Jag och Anniina, lyckliga efter en mils joggingtur tillsammans idag ♥ 

Att treva sig fram i nybörjarmörkret

 
 
God morgon på dig din going! Här sitter jag med min klassiska kopp te och ska precis starta med repetition av gårdagens njurfysiologilektioner, men mina tankar är på annat håll. I måndags började läkarprogrammets nya T1:or, och sedan stunden jag såg dem (spända, sökande, förvirrade) har jag varit oerhört medveten av hur lång väg jag har rest sedan dess att jag själv var där för ett år sedan. Jag kände stor empati när jag såg dem öppna dörrar de hoppades ledde till toaletter och inte till något laboratorie där de inte fick vara. Jag kan verkligen identifiera mig med dem; jag var lika nyfiken och försiktig, och tyckte att det var svårt att hitta runt och förstå hur jag skulle bete mig.
 
Hur är man när man är läkarstudent? funderade jag på, och försökte urskilja något mönster över hur andra elever betedde sig. Jag fann inte mycket mer än att de verkade vara fulla av lugn och självsäkerhet - något som jag själv hade stor brist på för tillfället. Men jag körde på ändå, tillsammans med mina kursare. Jag trevade mig fram i mörkret med armarna före, full av beslutsamhet, mod och rädsla.
 
 
 
 
Det är svårt att säga när det hände eftersom det skedde väldigt gradvis, men i takt med att jag lärde mig mer och mer hur universitetet och studierna fungerade så har det bara blivit enklare att ta mig fram i det där mörkret. Mycket till hjälp av mina vänner så klart. Plugget har inte blivit lättare så mörkret har inte skingrat sig, utan jag har snarare lärt mig utantill hur alla gångar går i mörkret, och behöver inte längre hålla armarna framför mig. Det är bara att gå, och jag är nästan aldrig rädd för att ramla eller slå i något. 
 
Alltså har jag slutligen nått fram till det där lugnet och självsäkerheten som jag såg i de äldre eleverna under min första tid på universitetet. De hade det inte bara automatiskt, utan de har (liksom jag) fått gå vägen via nybörjarmörkret för att nå fram. Det tar tid, men är enormt skönt när man väl har nått fram. Så som tröst till er som ska börja universitetet någon gång i framtiden: allt är nytt och förvirrande i början, men ni kommer vänja er och bli precis lika coola som era äldrekursare en dag! 
 
 
 
Tänka sig att jag dessutom bara har gått två terminer på läkarprogrammet och känner mig så här nöjd, självsäker och att jag har koll på situationen! Jag kan knappt föreställa mig hur det kommer bli när jag har gått elva terminer! Dock är jag säker på att det kommer komma mycket nytt och utmanande under tiden, som kommer få mig att snubbla i mörkret både en och två gånger. Men då det är bara att plocka fram det där nybörjarmodet som jag hade i början, sträcka ut händerna framför mig och känna mig fram igen tills jag klarar det också! 

Pluggpepp och minnesknep

 
Med endast 1,5 vecka kvar till den här läskiga fysiologitentan är det dags att lägga in högsta växeln. Kom igen, nu kör vi! Tänk hur tråkigt det är att sitta intensivt med plugget hela dagen - men hur skönt det är att sedan gå och lägga sig supernöjd med allt man har åstadkommit! Jämför det med att bara chilla under dagen (lätt ångestfylld) för att sedan gå och lägga sig full av ånger och veta att du nästan inte har betat av någonting av den enorma plugghögen.
 
Nej, det kommer inte vara jag idag! Den här helgen kommer jag bara att sitta precis HÄR vid mitt skrivbord, koncentrerad, och lära mig massor av saker (jag försöker övertala mig själv detta lika mycket som jag försöker övertala dig). Jag ska fixa det! #tänkerinteliggaefter #villklaratentan #nukörvi 
 
 
 
Istället kan man tänka på det som är absolut roligast med att plugga - vilket jag tycker är att rita! Jag har en underlig förmåga att komma ihåg bilder ganska detaljerat, medan meningar och siffror oftast flyter in i ett öra och ut genom det andra. Till exempel frågade en klasskompis mig häromdagen en faktafråga varpå jag svarade ungefär: "Det står längst ner till höger på sidan med två hjärnstammar och deras banor i powerpointen." Men jag kom inte ihåg VAD det stod. Därför utnyttjar jag mina styrkor genom att försöka måla så mycket bilder som möjligt och knyta det till information! 
 
Ett knep som jag tog till idag när jag skulle lära mig vilka förebyggande läkemedel man ska använda till Hortons huvudvärk var att titta på min soffa och föreställa mig att läkemedlena satt där i tur och ordning från vänster till höger. Jag upprepade hela tiden deras namn för mig själv medan jag pekade på platserna där de satt. När jag nu sedan försöker minnas dem är det lätt att bara föreställa mig min soffa och så kommer namnen mer eller mindre automatiskt! Jag har dragit en koppling i hjärnan mellan Hortons huvudvärk och min soffa, och nu har synapserna i min hjärna blivit starkare mellan de som kopplar de olika läkemedlena till platser i min soffa. (Hjärnan är superintressant!) 
 
Det jobbiga med att lära sig på det här sättet är främst att vara så kreativ att man hittar något att befästa informationen med. Även att sitta och traggla in de olika delarna genom att gradvis kolla mindre och mindre i anteckningarna. Idag har både min soffa, min spegel, en tavla och en massa burkar fått olika läkemedelsnamn, haha! 
 
 
 
Man blir ju lite sugen på att unna sig något onyttigt när man sitter här och plågar sig själv, men då brukar jag tänka på det fina citatet som min vän Olivia sa för ett tag sedan: "Vem behöver godis när man har så här mycket plugg att sätta tänderna i?!". Haha! Ha en härlig helg! 

Paniken när tentaresultatet kommer

 
 
Det blir alltid en sorts explosiv, panikartad situation när man till exempel helt lugnt sitter och pratar med sin klasskompis över lunchbordet och hör mobilen vibrera till, kikar lite tankspritt över den medan man upprätthåller konversationen och sedan läser de där små orden ... All tanke på tidigare diskussion eller stämning försvinner då plötsligt ut i rymden och man utropar: "TENTARESULTATET HAR KOMMIT!!!".
 
Händer flyger på mobiler, hjärtan börjar klappa, fingrar börjar skaka. Man blir stressad och nästan lite rädd för att se sin dom. I vilket fall var det så för mig i förrgår när tentaresultatet för histologi kom ut. Det hade inte känts speciellt bra när jag gått ut från tentan, eftersom jag hade ramlat ner i precis den fallgrop som jag hade blivit varnad för på den här kursen: att man tittade för mycket på preparaten och glömde att lägga ner tid på att plugga teori. (Så onödigt nog gör jag också ett försök till att uppmana andra att INTE glömma teorin!) 
 
Därför var jag extra nervös eftersom jag anade att jag skulle ligga precis på gränsen. Som tur är var det på rätt sida av gränsen!!! Åh, en sådan lättnad och lycka! Mitt sympatiska nervsystem gick på högvarv när jag skrollade ner i resultatlistan, hittade mitt kom-ihåg-nummer och drog hårt efter andan samtidigt som jag lade handen för munnen när jag såg att det stod ett "G" på min rad och utbrast: "JAG BLEV GODKÄND!"

Bli smart av att vara glad

 
Att le är så underbart. Både att se andra le och att le själv. När vi skrattar får vi mer serotonin i hjärnan som deltar i processer och gör att "det går lite snabbare till". I ett superintressant videoklipp berättar Henrik Fexeus (expert i mänskligt beteende) om att om vi har ett positivt mentalt tillstånd så lär vi oss snabbare, blir mer kreativa och bättre på problemlösning, och att vi rent mängdmässigt tänker fler tankar. 
 
Krasst kan man säga att vi blir smartare av att vara glada. Så häftigt! Man letar ju alltid efter sätt att bli smartare, så jag gjorde ett litet experiment för att se om tipset i videoklippet fungerade på just mig - och det har det faktiskt gjort flera gånger! Nu, om jag har lite svårt att koncentrera mig, så brukar jag använda mig av tipset: att kolla på ett youtubeklipp med skrattande bebisar för att öka serotoninnivåerna i hjärnan, haha!
 
Så le och var glad och ha en ljuvlig dag! 

Tidigare inlägg
RSS 2.0