"Det är inte här du ger upp hoppet"

 
När jag själv inte orkar vara stark och resonlig nog för att göra det rätta - det som jag vet att jag borde göra - försöker jag i alla fall vara stark och resonlig nog för att be en vän om motivation att fortsätta, istället för att bara lägga av. Igår när min trötthet slogs med min vilja att fortsätta plugga skrev jag till min vän och fellow läkarstudent Anniina om hjälp, och fick världens finaste svar tillbaka. Det gjorde mig tårögd och motiverade mig så mycket mer än jag trodde att jag skulle kunna bli motiverad med så här kort tid kvar!
 
Den sista delen av hennes meddelande skrev jag ner för hand och satte upp bredvid min pluggplats och läser igenom varje gång jag får lust att resignera. Det är en dag kvar till tentan, och hela tiden upprepar jag för mig själv Anniinas sista uppmaning: 
 
"Det är inte här du ger upp hoppet."
 
 
Nu kör vi. 

Hjärta och hjärna bråkar

 
Nervositeten slog ner som ett blixtslag i mig när jag steg innanför dörren i eftermiddag, efter att ha spenderat några mysiga timmar på mitt pluggcafé (varav en var tillsammans med min underbara fransyska Eline). Jag insåg plötsligt att det är i övermorgon som min omtenta är. Bara en liten dag kvar att plugga på och en miljon saker att kunna. Det pågår en inre kamp inuti min kropp, mellan mitt hjärta och min hjärna: 
  • Hjärtat säger: "ÅH NEJ, varför har vi inte gjort mer under de veckor vi har haft att plugga på? Vi kan ingenting, allt kommer att gå åt pipsvängen, och det är helt och fullkomligt mitt fel! Förlåt för att vi är dömda!!!" 
  • Hjärnan säger: "Låt oss tänka på det här objektivt. Vi har pluggat mycket på det här. Det är sant att det inte har varit supereffektivt alla gånger, men tror ändå att vi kan rätt mycket. Dessutom är det en hel dag kvar, tänk vad mycket repetition vi kommer kunna få gjort! Ja, kom igen, vi fixar det här!!!"  
Det hela lämnar mig alldeles darrig och osäker på vems sida jag ska ställa mig på: hjärtats eller hjärnans? 

Jagar ikapp morgonen i löpspåret

 
Sömnigt slog jag upp ögonen imorse och något av det första jag tänkte var: "Åh, jag vill inte börja plugga direkt." Så det gjorde jag inte. Det var en fin morgon och jag var någorlunda pigg, så jag taggade mig själv till att bege mig ut på en morgonjoggingtur! Belåtenheten var på topp i de mysiga löpspåren! Det kändes som att jag sprang fortare än solen reste sig - jag riktigt jagade ikapp morgonen - och lämnade alla mina problem bakom mig för en stund. Jag hade i princip grusvägarna för mig själv, så det var bara jag, luften och skogen, som frisk och full av dofter... C'était magnifique! 
 
 
 
På eftermiddagen begav jag mig till Stadsbiblioteket för att plugga tillsammans med min härliga vän Joel. Vi hade båda av en ren slump lyckats plugga på olika delar till tentan på lördag, så han hjälpte mig med frågor om njuren och jag hjälpte honom med frågor om blodförtunnande mediciner - vilket teamwork! Vi blandade pluggfokus med busiga skratt och skämt i det förhållandevis tysta biblioteket, och hade en jättetrevlig eftermiddag! Slutligen peppade vi varandra till att fortsätta kämpa innan vi skiljdes åt - bara tre dagar kvar till tenta, dags att kötta så att vi inte faller på mållinjen!!! 

Omtentor är mänskliga

 En dag kommer jag stå där som färdig läkare (inte bara nalledoktor). Bildkälla
 
Läkarprogrammet är tungt, men samtidigt är det så galet intressant, utmanande och roligt! Innan jag började här hade jag verkligen inte den blekaste aning om hur tufft och hur mycket det skulle vara; jag hade ju alltid klarat mig rätt bra genom grundskola och gymnasium så länge jag ansträngde mig, så varför borde detta vara svårare? Som tur var så slängde de inte in oss i elden direkt, utan byggde upp svårighetsgraden successivt, och gör det fortfarande.
 
Just nu är vi inne på slutet av fysiologikursen (hur kroppens processer fungerar), och precis som alla äldrekursare har sagt är fysiologi riktigt fascinerande, vilket gör det kul att plugga - det är bara mängden som gör det så enormt utmanande. Vi ska översiktligt kunna redovisa för hela kroppens processer (Hur fungerar levern? Njuren? Hjärtat? Nervsignalering? Balans?) och bara kvantiteten är tillräcklig för att få vem som helst att vilja lägga benen på ryggen eller stoppa ner huvudet i en höstack.
 
Jag har diskuterat med flera personer i klassen som har haft svårt att hela tiden orka prestera och kontinuerligt motivera sig till att plugga, och därför förväntar sig omtenta på än det ena, än det andra (inklusive jag själv kommer få göra omtenta på både deltenta II och III i år). En viktig fördom som jag tycker är viktig att spräcka här är att man inte gör omtentor för att man är dålig. För att klara i princip alla slags universitetstentor måste man fokusera hårt under en lång tid, och speciellt lägga ner galet mycket krut under de sista dagarna innan tentan för att verkligen få all information att fästa sig. Om det ibland kommer saker ivägen (förkylning, orkeslöshet, depp-period, personliga orsaker etc) så betyder det absolut inte att man är dålig - det är bara otur. Vissa klarar sig, vissa klarar sig inte. 
 
Omtentor är mänskliga. Vi är en tredjedel av en klass på totalt kanske 120 personer som ska göra omtenta på lördag - och det skulle vara ganska svårt att motivera att så många personer har misslyckats på förra tentan "för att de är dåliga". Majoriteten (om inte alla) som kommer in på läkarprogrammet är hårt arbetande människor, som satsat på betyg eller högskoleprov. Faktumet är bara att läkarprogrammet piskar på oss för allt de är värda - och trots att man kämpar och är stark och klarar massor av saker, så faller man ibland på mållinjen. 
 
Jag bryr mig inte om att jag tjatigt säger det här 314 gånger om året: det kan kännas fruktansvärt hemskt att misslyckas, men det viktigaste är inte att man faller - det är huruvida man reser sig upp igen eller inte. Jag tänker inte ge upp min läkardröm, oavsett hur jobbigt det är, för att hjälpa människor är något som jag vill med hela min själ, och jag känner ut i fingertopparna att jag har potential till att göra massor av goda saker i framtiden. Jag har två omtentor kvar det här året, en på lördag och en i december, och jag kanske inte klarar båda - men jag tänker åtminstone göra mitt allra bästa för att försöka!!! 

Träning ger pepp, massa pepp, alla sorters pepp!

 
Återigen bevisar jag för mig själv hur galet mycket min sinnesställning och attityd påverkas av fysisk träning. Jag och min fina vän Anniina var idag ute på en lång löptur genom ett soligt, men kyligt, Göteborg. Vi passerade halva staden som lugnt och nästan sömnigt lomade fram under söndagsförmiddagen, medan vi babblade på och skrattade i både upp- och nedförsbackar, fulla av träningens (och sällskapets) belöningsrus. 
 
Ruset stannade kvar länge, även efter jag hade kommit hem och ätit, och när jag satte mig ner för att plugga till min snart anländande omtenta gick jag genom hur min situation såg ut högt för mig själv:
   "Okej, två delområden kvar. Jag klarar det."
Sedan lite mer övertygat:
   "Ja, men jag kommer faktiskt att klara det."
Galet överpeppad och fortfarande hög på endorfiner och dopamin:
   "Jisses, jag kommer att KLARA DET HÄR HELGRYMT! Vart är mitt te?! Jag kan inte övervinna alla mina problem utan mitt te!!".
 
Skrattandes åt mig själv skyndade jag mig ut i köket för att koka min vinnardryck. Hela eftermiddagen har varit fylld av pluggpepp, tepepp, livspepp - alla sorters pepp! 

Fysiologikursen sjunger på sista versen

 
Det var en förundrad känsla som spred sig i mig när jag slog ihop datorn kl 11.45 i föreläsningssalen idag och fick mig att skratta till (för att skratta är mitt svar på det mesta). Vi hade nämligen nyss avslutat fysiologikursens sista föreläsningar! Läkarprogrammets längsta kurs (40,5 hp) börjar närma sig sitt slut! Tänk att vi har haft den här kursen sedan början av mars! Sedan dess har vi suttit genom hundratals föreläsningstimmar, fulla av funderande, tänkande och febrilt antecknande! 
 
Allt som i början kändes ovanligt (exempelvis ord som intravenös, acetylcholin, CNS, dosresponskurva, sympaticuspåslag, betablockare etc) är nu vardagsmat. Det känns väldigt tacksam att inse detta, eftersom alla kvarstående tentor och muntor ligger som en tung mantel över mina axlar och signalerar: "Du kan inte detta, du kan inte det här heller!". I detta läget försöker jag förstå att jag faktiskt har lärt mig massor jämfört med vad jag kunde i början av mars - och att om jag har lärt mig så mycket, så borde det vara fullt möjligt för mig att lära mig resten också! Det handlar om att se tyngden från manteln som ett träningspass istället för en dödsdom - det gör all skillnad i världen. 

Leta efter ljusglimtarna

 
Denna härliga lördag började jag med en lätt frukost och begav mig sedan ge mig ut i det gula lövlandet som väntade utanför dörren, för att möta upp mina peppade, träningsbeklädda vänner Anniina och Olivia för en löptur! Vi tycker om löpning alla tre, och bestämde oss för en tid sedan att anmäla oss till Göteborgsvarvet i maj nästa år! Jag är övertygad om att det ska inviga oss till riktiga göteborgare slutligen - fast vi är på god väg genom att ha anammat den underbara göteborgshumorn! Idag tog vi en riktigt lång joggingtur på 1,5 h under vilken vi njöt av att vara unga, levande och friska! 
 
 
Nu efteråt är det plugg för (med) fulla muggar! (Hehe, sa ju att jag börjar få till göteborgshumorn!).
 
Under joggingturen konstaterade jag och tjejerna att fastän vi djupt uppskattar att vi får plugga på läkarprogrammet, och känner att det verkligen ger mening med våra liv, så är vi väldigt trötta. Motivationen som var på topp direkt efter sommarlovet har tagit sig törn efter törn med hög arbetsbörda, så nu känns det som att vi går på ånga. Det kommer att komma en tid för vila, och tills dess får vi bara köra så hårt som vår hälsa och motivation tillåter - och göra vårt bästa! Det viktigaste, som jag konstant säger till mig själv, är: 
 
Du är bra.
Även om vissa av dina prestationer inte är lika bra som du hade velat,
så är DU fortfarande bra.  
Att vara lycklig handlar inte om att dåliga saker aldrig händer -
det handlar om att vara stark och kämpa sig ur den mörka situationen. 
Var stark, var positiv och leta efter ljusglimtarna som är möjligheterna,
så kommer du märka att det finns fler än du tror. 
 
Håll humöret uppe, mina vänner, så fixar vi vad vi än tar oss an! Jag hejar på er!

Tips för visuell inlärning!

 
Häromdagen blev jag rådfrågad om tips hur man bäst lär in information om man är en visuell inlärare, och jag fullkomligen gick loss på att svara! Rita! Rita! Rita! Jag är en starkt visuell inlärare, och kan fortfarande komma ihåg bilder som jag ritade till histologin i februari i år, medan en stor del av all text jag lärde in fullkomligen är borta. Likadant kan någon berätta en bit information från en föreläsning vi haft, då jag fäller en kommentar som: "Vänta, var inte det när hon visade den där bilden med de två blåa staplarna?" eller liknande. 
 
Att lära sig information handlar om att anknyta informationen till något: ett minne, ett humör, en känsla, en bild... Själv försöker jag att rita så mycket bilder som möjligt, för att då kan jag anknyta informationen till flera saker: vilka pennor och färger jag använde, hur jag tänkte när jag målade bilden på just det här sättet, hur jag googlade fram snygga bilder på kroppsdelar och sedan ritade mina egna mer eller mindre (miss)lyckade versioner. Observera att man inte behöver vara en konstnär för att använda den här inlärningstaktiken! 
 
Några exempel på hur man kan använda bilder som stöd för att lära sig: 
 
Lära sig anatomi. Strunta i att lungor inte är blå-rosa-gröna och att hjärtat inte har gula streck i sig. Färger förenklar inlärning! 
 
 
Lära sig processer. En lång process kan först verka omöjligt att förstå (och än mer att lära sig!), men genom att bryta ner processen steg för steg och illustrera dessa i kombination med en kortare text så är det mycket bättre att minnas den - det blir lite som en levande tankekarta! Man får en grymt bra överblick över hur en orsak kan ledda till ett visst resultat! 
 
 
Tips #1 Var kreativ! Istället för att skriva ord som upprepas ofta så kan du hitta på symboler. Det spelar ingen roll om de är aningen underliga - faktiskt kan du ibland komma ihåg underligare saker bättre, om de inte är för långsökta. Till exempel ritar jag alltid sympatiska nervsystemet som en gul blixt (symboliserar mycket fart och energi med tanke på att sympaticus ger fight-and-flight-reaktionen), och parasympatiska nervsystemet som ett grått moln (symboliserar lugn och ro, vilket passar med parasympaticus rest-and-digest-reaktion)
 
 
Tips #2 Använd humor! Det behöver inte vara vackert eller politiskt korrekt för att du ska lära dig något. Ta till exempel när jag skulle lära mig att surfaktanter minskar ytspänningen i lungan. "Hur sjutton ritar man en surfaktant?" tänkte jag... och sedan fick jag ett busigt leende på läpparna när jag ritade en sur tant (sur-fak-tant). 
 
Lycka till i inlärningsdjungeln!
(Till både er och mig själv, haha).
 
Update: Observera att vissa av de här bilderna inte stämmer rent fysiologiskt, jag hade uppfattat vissa sympaticusprocesser fel, så plugga inte utefter mina bilder om du skulle få för dig det, haha! 

Kom ihåg vad du kämpar för

 
När jag slog mig ner för att börja kvällens plugg får jag erkänna att jag kände mig nedstämd. De senaste dagarna känns det inte som att jag har kommit någonstans eller lärt mig någonting alls, och för varje dag som går närmar jag mig mina tentor mer och mer, vilket gör det lättare och lättare att jaga upp mig i en virvelvind av nervositet och stress. Dessutom hade vi idag många lektionstimmar med både komplicerade, alldeles-för-genomhastade föreläsningar och utdragna sådana, som skulle ha testat en ängels tålamod. 
 
Så plötsligt, mitt i hopplösheten, när jag lade en clementin framför mig och min kopp te med lundablandning och betraktade den första tentafrågan insåg jag att jag visste precis hur jag skulle svara på den - till följd av de senaste dagarnas pluggande. Det lyfte upp mitt humör till taket! Jag kan faktiskt saker, och genom att sitta här i den mysiga stämningen med min clementin och mitt te och plugga så lär jag mig mer saker. En våg av uppskattning över den här stunden vällde över mig och jag insåg hur vacker den var, på sitt sätt.
 
Med ens skingrade sig en dimma i mitt huvud, som jag inte hade upptäckt. Bakom dimman skymtade jag en bild som jag sett på instagram, bilden nere till vänster. Giving up years of my life to add years to yours. Den representerade målet - det jag kämpar för, som tillfälligt hade glidit ur fokus. Ögonblickligen slogs jag av motivation, fokus och beslutsamhet. Det är ingen befängd tanke; jag kommer att nå mitt mål, med hjälp av kämparglöd, stöd från familj och vänner, och en himlans massa envishet. 
 
Det enda sättet att orka fortsätta kämpa är att komma ihåg vad du kämpar för. 
 
 

Därför pluggar jag på café

 
Titta på den här lampan! Är den inte urcool? Min inre tefantast jublar! Just när jag trodde att mitt favoritcafé inte kunde få mig att tycka om det mer så upptäcker jag den här lampan! Jag fick syn på den när jag spenderade eftermiddagen med att caféplugga tillsammans med följande tre fantastiska tjejer! 
 
Therese, Anniina, (jag) och Olivia! Bilden är från i fredags, men jag kan lova att de såg lika glada ut idag trots den pressande måndagsheten som låg över oss. Efter tre timmars föreläsning på förmiddagen lyckades vi sitta och plugga effektivt hela fyra timmar tillsammans idag, och var ovanligt duktiga på att kombinera växelvis separat koncentration med frågestund och välförtjänta pratpauser. Jag klappar oss mentalt på axeln för detta! 
 
 
"Oj, vad du fikar mycket, Viktoria!" har flera av mina vänner och familjemedlemmar sagt till mig den senaste tiden, haha. Då brukar jag svara: "Jag ÄLSKAR fika". Det stämmer till hög grad, men den främsta anledningen till att jag besöker caféer relativt frekvent är för att jag finner det mycket motiverande att caféplugga. På universitet har man inte lika mycket schemalagd lektionstid som under tidigare skolår, utan det är förväntat att man ska lägga mycket tid på självstudier. 
 
När man pluggar så mycket som vi läkarstudenter gör (jag skojar inte, plugget står alltid på gränsen till att ta över hela mitt liv) så måste man variera sin miljö ibland. Jag älskar min lägenhet, men när jag kikar upp från plugget efter några timmar och är lite rastlös så är allt omkring mig orörligt och tyst, som att all tid i världen står stilla. Lägenheten glor hånande tillbaka på mig och nästan säger: "Men plugga då. Eller är du svag?"  
 
Därför finner jag det stimulerande och förnöjande med lite miljöbyte ibland. Caféet är nästan motsatsen, full av saker som händer: bakgrundsmusik med varierande låtar och ständig rörelse med människor som kommer och går, bilar och spårvagnar som passerar utanför etc. När jag kikar upp från plugget här så distraheras jag en stund av allt liv omkring mig, och kan sedan återvända till koncentrationen.
 
Den gemytliga stämningen värmer mig, likaså den varma koppen te (som jag alltid tar 2-3 påtår på) och ibland njuter jag av en god macka eller ett smarrigt bakverk, och försöker dra ut på ätupplevelsen genom att ta ett bett, plugga, ta ett bett igen (förra gången lyckades jag dra ut mumsandet på en chokladboll en hel timme!). Jag väljer caféer med så lite folk som möjligt, men har alltid med mig öronproppar utifall att jag hamnar bredvid högljudda cafébesökare. 
 
Kort, caféplugg äger! Dessutom, som Anniina sa idag, hör det inte till universitetslivet att göra så coola saker som att plugga på café? 

Today is a beautiful day to save lives!

 
Åh, jag är alldeles hög på livsglädje just nu efter att för första gången ha gett blod!!! Jag var lite nervös innan, vilket visades när de tog mitt blodtryck, men mest taggad. Jag försökte verkligen hålla tillbaka mina nyfikna frågor om allt som har med vård att göra och vara cool, men med tanke på att jag var lite smånervös (och därmed pratglad) och dessutom fick en supertrevlig sjuksköterska - då kunde jag inte låta bli! 
 
Han verkade dock tycka det var kul med mina undringar om blodgrupper, järntabletter, hemoglobinnivåer, hur donerat blod hanteras, hur det är att vara sjuksköterska på blodgivningscentral, när det är vanligast att ge blod, om det är viktigt att ge blod trots att man har en ovanlig blodgrupp... och så vidare, hehe. Du kan ju föreställa dig en studsig liten läkarstudent som blev alldeles till sig över att få vara med och rädda liv en vanlig onsdagseftermiddag! 
 
 
 
När du ger blod går det till så att först bokar du en tid för att bli blodgivare, och får då fylla i en blankett, prata med en sjuksköterska, ta blodtryck och ett litet blodprov. Blodprovet skickas iväg på analys och du får komma tillbaka 5 veckor senare. Då ska du ge blod för första gången, som jag gjorde idag! Ungefär samma process sker, förutom att du denna gången får ge 4,5 dl blod (mindre än en tiondel av den totala blodvolymen).
 
Sköterskan stack in en nål i armen och tejpade sedan fast den lätt. Sticket kändes, tja, som ett stick brukar göra. Som att någon nyper dig i armen. Sedan när nålen väl satt inne och blodet började rinna så kunde jag känna nålens närvaro, och att det hände något i armen, men det gjorde inte ont.
 
Sedan låg jag där i kanske 6-8 minuter medan blodet fyllde påsen, pratade och skrattade med sjuksköterskan, och slutligen drog han ut nålen. Efteråt fick jag ligga kvar 10 minuter till för att undvika blodtrycksfall, och då frågade jag sjuksköterskan om han hade lust att ta kort på mig och min blodpåse (eftersom jag fick så bra kontakt med honom så vågade jag fråga, haha!). Jag fick lite fika och slutligen hämtade jag ut min gåva; jag valde en mörkblå liten skål från Rörstrands serie Swedish Grace! 
 
 
 
På vägen hem märkte jag att jag fick kortvarig hjärtklappning i uppförsbackar, ungefär som om jag bar på tunga matkassar i en backe, men annars har jag inte känt någonting. Men åh, vad jag är nöjd och glad nu!!! Jag älskar känslan av att veta att jag hjälper andra människor - vilken makt det är att kunna påverka någon annans liv på det sättet. Kanske till och med rädda någon annans liv. Det är så himlans fantastiskt! I'm high on saving lives!!! 

"Vad vill du bli för läkare då?"

 
Den här måndagen bjöd mig på en komplicerad föreläsning om manlig reproduktion, sedan lugnt och fokuserat plugg med min vän Joel och efteråt ett borrigt (och bedövningsfritt) besök hos tandläkaren! Jag njuter alltid av tillfällen att besöka vårdinstitutioner, och kan inte låta bli att ställa frågor som får vårdpersonalen att lyfta lite på ena ögonbrynet och fråga om jag är vårdstuderande. Min tandläkare var inte annorlunda, och han (precis som de flesta jag mött i vården när jag själv varit patient) blev glad åt frågorna och intresserad av min utbildning. 
 
 
Den allra vanligaste frågan jag får när människor hör att jag är läkarstudent är:
"Vad vill du bli för läkare då?" 
 
Jag vet att jag borde ha ett öppet sinne och säga:
"Det är så långt kvar, jag vet inte riktigt, jag försöker hålla alla dörrar öppna..."
 
Men jag kan aldrig hålla mig från att glatt utbrista:
"Jag ska bli pediatriker! Eller kardiolog!"
 
Ungefär som ett litet barn som övertygat säger att den ska bli astronaut, hihi, fastän jag inte alls vet om jag skulle passa som något av det. (Jag fick dock idag reda på att jag har fått praktikplats på barnkardiologen en dag i december (!!!), så då kanske jag får reda på mer!) 
 
När jag har yttrat min framtidsönskan utan större eftertanke brukar jag försöka ta ner mig själv på jorden och tilllägga:
"Eller tja, så tänker jag nu i alla fall, det är ju ett tag kvar..."   

Läkarprogrammet är svårt

 
Hej mig själv. 
 
Det är söndag kväll och jag pluggar till omdeltenta II i fysiologi. Jag känner mig oerhört stressad, med en tyngd över bröstet och vad som känns som ett oroligt skakande på insidan av kroppen. Jag är rädd för att jag pluggar för långsamt och att jag inte kommer att hinna med att gå igenom allt till varken omtentan, eller deltenta III eller muntliga tentan, som också kommer. 
 
Låt mig då fråga, vad är det värsta som kan hända? Att jag blir underkänd på båda skriftliga tentorna och den muntliga. 
Vad skulle hända då? Jag skulle få göra om tentorna till våren eller möjligtvis till sommaren. 
 
Att få göra om alla de där sakerna vid ett senare tillfälle är ingenting att vara orolig för. Du har gjort det förut, eller hur? Förra hösten blev du underkänd på tentan i molekylär cellbiologi (du dog inte), du gjorde omtenta och misslyckades på den också (du dog inte) och hade sedan lång tid på dig att plugga tills du fick göra om den i april för tredje gången och då gick det jättebra. Det värsta som kan hända är alltså att du får längre tid på dig att plugga och att du får göra tentorna vid ett senare tillfälle. 
 
Det viktigaste för dig är att bara ta det lugnt, känna dig trygg och försöka att vara lycklig. Den enda som kan antingen hindra dig eller hjälpa dig med detta är du själv. Dina vänner och din familj kommer att stötta dig och finnas där och tycka om dig precis lika mycket oavsett hur du presterar i skolan. Gör så mycket du vill och orkar. Det ÄR en svår utbildning du har valt och det är okej att tycka att det är jobbigt. Du blir inte svagare eller mindre värd för det - tvärtom är det modigt att erkänna att du har problem, snarare än att försöka dölja det inom dig. 
 
Huvudsaken är att du tycker att utbildningen är rolig och att målet att bli läkare är värt uppoffringarna du gör nu. Jag tror på dig och jag vet att du kan om du vill. Det bästa är att det enda som står i din väg är du själv, och du har möjligheten att flytta på dig när du vill. 

Live från mitt caféplugg

 
Just nu sitter jag på mitt favoritcafé och pluggar, och bredvid mig diskuterar två människor (låter som politiker) vitt och brett om samhället. Så hör jag plötsligt: 
 
"... och det finns ju vissa som studerar till läkare och det är ju jättebra..."
 
Jag ler nöjt. Why, thank you! Som pluggmotivation på beställning.

Ett foto i timmen - en vardag som läkarstudent

06.00 Klockan piper olidligt tidigt, men jag börjar dagen på bästa sätt: vaknar med en dusch, äter en god pannkaksfrukost och avnjuter en kopp te medan jag lyssnar på en mysig spotifylista. 
 
07.20 Lite extra elegant i kavaj denna fredag beger jag mig ut i den mörka morgonen, med nyss nämnda spotifylista numera i öronen, och tar spårvagn/buss till universitetet. 
 
08.00 En föreläsning på engelska om fetma startar - med hela 152 powerpoint slides som vi ska avklara på enbart tre timmar. Wah! 
 
08.55 Vi har förmiddagens första rast och jag vandrar runt i korridoren med Therese, Anniina och Olivia - vi alla är på ovanligt gott humör (fredagsfeelings!).  
 
10.00 Föreläsaren ger väldigt många exempel med choklad och under stunder då jag inte antecknar dagdrömmer jag om en stor ask chokladpraliner... 
 
11.00 Det blir en tidig lunch, och som vanligt lever vi det glamorösa studentlivet med matlåda/gårdagens macka till halva priset, haha. Vi tar en sväng till caféet där jag och Olivia köper varsin Halloweenbakelse (helt utsökt!) och fångar några solstrålar denna ljusa, fina oktoberdag. 
 
12.00 Dagens sista föreläsning startar: 45 min om diabetes. När föreläsaren har avrundat lektionen ("Det var allt jag hade. Några frågor? Nej? Okej, tack!") börjar vi applådera och direkt efter utropas det glatt: "Woho, helg!" kring mig. 
 
13.15 Direkt när jag kommer hem kastar jag mig ut i löparspåret för att njuta av en solig joggingtur. En av de saker jag tycker mest om med att gå på universitetet är att vi ofta slutar tidigt och att jag därefter kan lägga upp min tid som jag själv vill: antingen sätta igång med plugget direkt eller ta det lite senare under eftermiddagen/kvällen. 
 
14.00 Under löpturen är jag supernöjd över att äntligen vara frisk efter 3,5 veckors förkylning! Min mobil dör och jag får istället jogga till ljudet av mina egna andetag och naturens prasslande löv och vinande vind. 
 
15.00 Efter en dusch plockar jag fram plugget samt ett litet mellanmål. Försöker motivera mig att sätta igång genom att dricka ur den fina koppen som jag fått av mina läkarstudentsvänner (där det står alla saker som jag och motorproteinet kinesin har gemensamt), men det tar en halvtimme på facebook och weheartit innan jag får fart på studerandet. 
 
16.00 Håller på att repetera cirkulationsfysiologi (hur blodomloppet fungerar) inför omtentan och fastnar en lång stund på alla krafter som verkar på blodkärlen, speciellt tension. 
 
17.30 Efter två timmars plugg tar jag paus för att laga mat, äta middag och nöjesläsa lite. Jag är Harry Potter-fangirl till tusen just nu och slukar två hela kapitel i ett svep. 
 
18.00 Släpar mig tillbaka till plugget, och börjar bli lite seg, så jag lägger mycket tid på att färglägga saker. 
 
19.02 Minipaus på instagram. Jag får syn på den här underbara bilden och skrattar åt att den stämmer - att jag sitter och pluggar på en fredagskväll. Detta är dock inte representativt för alla fredagskvällar hos varken mig eller mina kursare (men under en vanlig vardag)
 
20.00 Funderar på att sluta, men tänker: "If not now, then when?" och härdar ut en stund till. Så länge jag ritar och färglägger mycket och regelbundet in emellan allt skrivande och läsande så går det bra. 
 
21.00 Släpper äntligen taget om dagens plugg och faller ner i sängen för att roa mig med tv-serier, bildredigerande till det här inlägget och sociala medier resten av kvällen!
 
Ha en magnifik helg, fina du! 

En självmordsbenägen chokladbit

 
Under kvällens pluggsession beslutade jag mig för att knipa den sista biten fransk choklad som jag köpte med mig från Paris i augusti. Alla andra bitar måste jag ha slukat med stor entusiasm för jag hade aldrig före nu sett att det stod text på chokladen. "Choklad ger lycka!" tyckte jag var en oerhörd sanning och bestämde mig för att fota.
 
Antingen var den här chokladbiten fotoskygg, lite frusen eller helt enkelt självmordsbenägen, för en sekund efter ovanstående foto togs gjorde chokladbiten en djupdykning ner i den ångande tekoppen. Förvånat utbrast jag "Åh nej!" upprepade gånger (som ett litet barn som blivit av med sin stora skatt), men kunde samtidigt inte hålla mig för skratt. Jag rusade ut i köket för att hämta en sked och fiskade upp min lilla bit brun lycka. Jag fnissade obotligt när jag tittade på den halvsmälta massan på skeden, kalkylerandes, och tog den därefter i ett svep. Turligt nog hade chokladen ändå samma lyckoingivande effekt, och jag insåg att saker inte behöver vara perfekta för att göra mig lycklig. 
 
 
 
P.S. Bamsetort tack för all pepp och motivation inför mina omtentastudier!!! ♥ Under min lilla deppningsperiod tänkte jag att du som läsare skulle förlora dina tankar om mig och tycka att jag var dålig/svag som inte klarade tentan (eftersom det var lite åt det hållet jag tänkte om mig själv), men jag skulle haft högre tankar om både mig själv och om er, för ni är ju fantastiska som stöttar mig så när jag försöker resa mig ur askan! Megatack!!! 

Vem har tid att deppa när livet väntar?

 
 
Okej, så jag blev underkänd på deltenta 2 i fysiologi, MEN... 
  • Himlen skimrade i blått och rosa när jag gick till skolan imorse och fick mig att le. Det var helt magiskt. 
  • Jag återvände till mitt favoritcafé med Therese idag igen och njöt av stämning och pluggmys. (Snart stammis!)
  • Jag lyckades laga supergoda panerade kycklingbitar i veckan. 
  • Att vara utomhus just nu är som att vandra i en färgsprakande, vacker sagoskog (löven är hänförande!)
  • Det är onsdag och jag har redan köpt två nya tesorter den här veckan (chai masala och kanel-blåbär). Den galna tefantasten i mig jublar! 
  • Jag kommer bli utomordentligt grym på fysiologi och ska klara de här sista tentorna om det så är det sista jag gör!!! Jag vet att jag kan fixa det här! 
 
Jag har redan sörjt färdigt över att den här tentan gick åt pipsvängen - med tanke på hur många frågor jag hoppade över på tentan så var jag förhållandevis säker på resultatet. Så jag deppade i en helg, men nu är det bara att lägga det förflutna bakom mig och fokusera stenhårt på fortsättningen. Vem har förresten tid att deppa när det finns så mycket fantastiskt som väntar i livet?! Vänner, god mat, ännu godare efterrätter, musik, kärlek, familj, resor, träning, naturupplevelser, idéer, planer och drömmar för att bara nämna några! 
 
 
 

Viktoria vs. immunsystemet

 
Jag hade hört ryktena sedan innan, om att immunsystemet var jobbigt att lära sig, men jag tyckte ändå att det skulle bli kul att få reda på hur kroppen bekämpar infektioner och håller sig frisk - att "göra människor friska" är ju mer eller mindre det jag har bestämt mig för att göra med mitt liv! Efter en vecka med immunologi är jag dock helt slutkörd, det kan jag lova dig. Hur är det möjligt att jag har lärt mig så enormt mycket på en vecka och ändå inte begriper mig på det där systemet?! Okej, jag överdriver, jag förstår ju en del, men kan långt ifrån allt. Det är så många små processer (som dessutom liknar varandra) och mängder av underliga namn att lära sig (PAMPs, FDH, TLR, PRRs etc)
 
En gnagande stress och oro över att komma efter i plugget (vad med allt nuvarande arbete, en trolig omtenta, ännu en skriftlig tenta och en muntlig tenta) har plågat mig som ett skavsår den senaste veckan. Som tur har dessa obehagskänslor skingrat sig för tillfället, till hjälp från mina stödjande vänner som påminner mig om att vi alla är i samma situation och att vi kämpar oss genom det tillsammans. Spontant åkte jag och Therese i eftermiddags till mitt favoritcafé för att plugga, vilket verkligen uppmuntrade mig om att det här kommer gå till slut. Det kanske tar lång tid, det kommer utan tvekan kräva mycket ansträngning - men det kommer faktiskt lösa sig. Och i slutändan kommer det att vara värt det. 

Pluggpaus obligatoire

 
När jag satte pluggmotivationen i halsen och fastnade i prokrastineringsträsket spenderade jag en stund med att upptäcka alla underbara relatable posts på Tumblr av andra medicinstuderande. Det finns en hel värld av dem! Ovanstående bild gjorde hela min kväll, stämmer så bra! 
 
 Bildkälla: Tumblr (whatshouldwecallbeingamedstudent)

Ibland behöver man lite extra kärlek

 
Jag kände att jag behövde något slags stöd under den här kvällens plugg, så jag sitter just nu bokstavligen med min franska kanin Doudou framför mig på bordet. Han håller sig nära mitt hjärta och utgör en barriär mellan mig och den potentiella pluggstressen som min dator kan skrämmas med. Ibland behöver man lite extra kärlek för att orka med ♥ 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0