Om att misslyckas

Jag funderade lite fram och tillbaka om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, men beslutade slutligen för att göra det. Inte tror jag att det kommer vara till någon nytta i min karriär senare, men jag tror inte heller att det kommer att stjälpa mig, så varför inte? Det är för att berätta något som är helt naturligt och inte kommer att synas på några papper i framtiden. Ingen kommer om 2, 5, 10 eller 20 år bry sig om att jag misslyckades på en tenta. 
 
De flesta i min läkarstudentsklass är som mig: högpresterande och vana vid att lyckas när det kommer till skolresultat. Det är i princip ett kriterie för att komma in på läkarprogrammet och för att klara sig genom utbildningen. Vi blir lätt "smartstämplade" i samhället - som att vi inte KAN misslyckas på prov. Jag erkänner själv att det är ovant och när jag såg resultatlistan imorse från den senaste tentan i molekylär cellbiologi hoppades jag att det inte stämde, utan jag dubbel-, trippel och kvadrippelkontrollerade. Sanningen är den att vi är precis som alla andra; om vi inte lägger ner tillräckligt med tid på att lära oss något så kommer vi inte heller kunna det och därmed inte klara provet. Det är det jag har misslyckats med här. Jag lade inte ner tillräckligt med tid på att lära mig allt och nu får jag bita i det sura äpplet ... Fast är det så surt i alla fall? 
 
Jag är ändå i början av min tid på universitetet så det är naturligt att jag inte riktigt än har lärt mig hur jag ska plugga och hur mycket arbete och tid jag måste lägga ner för att lära mig informationen. När jag genomförde provet visste jag att jag skulle ligga på gränsen för att bli godkänd, eftersom jag märkte att jag inte kunde alla frågor, så jag är inte speciellt förvånad. Men det gör inte att jag inte är besviken. Jag har aldrig blivit underkänd på något förut. Det är ingen trevlig känsla, men egentligen är det grymt bra för mig. Tänk vad mycket jag lär mig på det här! Att själv förstå att det är okej att inte klara av allt är en riktigt bra egenskap att ha och nu är jag ett steg närmare.
 
Det stod ett "U" på min resultatrad, och vad hände? Föll solen ner från himlen? Började alla hata mig? Hände det något över huvud taget? Nej. Det enda som händer är att jag nu får ta fram anteckningarna och böckerna igen och plugga till omtentan om 1,5 vecka och försöka sätta den på nästa försök. Tillsammans med den resterande tredjedelen av klassen som inte blev godkänd. Det finns till och med en akademiskt positiv sida av det hela: i januari ska vi ha muntligt prov på allt det här så då kommer jag slippa plugga lika mycket till den eftersom jag nu repeterar allt vi gått igenom! 
 
Främst skriver jag detta för att det hade varit nyttigt för mig själv att höra innan jag började på universitetet. Eller egentligen under hela mitt akademiska liv. 
 
 
DU ÄR BRA. STRUNTA I RESULTAT OCH OMDÖMEN FÖR DE BESTÄMMER INTE VEM DU ÄR SOM PERSON.
DU ÄR FANTASTISK, PRECIS SOM DU ÄR. 
 
 
För att klara läkarprogrammet - eller vilken högskole-/universitetsutbildning som helst - så måste man satsa. Så det tänker jag göra nu. Jag måste ställa in mig på att det här livet (att konstant plugga), bara kommer att gå och gå och aldrig ta slut, och att informationen är likadan. Det låter lite hopplöst, men man överlever och TROTS ALLT tycker jag fortfarande att läkarprogrammet äger. 

Comments

Daniella 🌙

du är så peppig viktoria <3

2014-12-02 @ 20:37:37
URL: http://daniellachanelle.se/

Ingrid

Att bli underkänd är för mig inget misslyckande, istället vet jag att jag har mer att utveckla och lära mig. På universitet är det ett högre tempo än på exempel gymnasiet. Men samtidigt så är ett U bara ett U tills man har kompletterat upp det.

För mig personligen är det värre att bli godkänd på ett arbeta jag vet att jag kunde göra bättre än att få ett U.

2014-12-02 @ 21:20:25
URL: http://ingridgun.blogspot.se

Emelie - Lever drömmen i Paris!

Klokare kvinna får man leta länge efter. Jag håller med till 100%, Viktoria. Du kanske inte lärde dig tillräckligt till tentan, men i och med detta lär du dig definitivt mer om livet, och dig själv. Förhoppningsvis blir du bara tryggare i att din storhet inte sitter i prestationen, utan i din kämparglädje. Jag önskar dig en stor kram!

2014-12-02 @ 22:42:40
URL: http://sockerskrin.blogspot.se

Karolina

Du är klok! Men åh, jag vet hur det känns! Det är klart att det finns de som tar sig igenom en högskoleutbildning utan att behöva tenta om, jag gjorde det inte... Jag minns fortfarande känslan när jag tänker tillbaka, men det var inget misslyckande. Det var en erfarenhet! Läs igen och repetera, nästa gång fixar du det! Tänk så många tentor jag absolut inte kommer ihåg, men den jag inte fick godkänt på minns jag väl! Du kommer äga på cellbiologi! Kramar

2014-12-03 @ 18:44:45

cissi

Åh jag fick också min första omtenta i höst. På genetik. Hatar det över allt annat. Du är dock mycket klokare än mig. Jag grät mig igenom två hela dagar. Men jag tror det var chocken liksom, är man van att få mvg på allt så är det kanske inte så konstigt att man blir lite knäckt. Men glädjen när man klarar omtentan är ännu större än glädjen när man klarar tentan på första försöket

Svar: Jag förstår känslan, det var svårt för mig att acceptera också först. Åh, jag hoppas att jag får uppleva samma glädje när jag väl klarar den...!!!
Viktoria - Hallon

2014-12-05 @ 20:52:56

Em

Åh det är så stor igenkänningsfaktor på det här inlägget! Jag är ingen person med toppbetyg men jag har i aldrig behövt göra omprov. När jag skrev min c-uppsats på Universitetet förlorade jag min mormor och det ledde också till att jag inte tog examen samtidigt som mina kompisar. Kontentan blev så värdefull. Att man bara fortsätter och provar igen och att resultatet inte är avgörande av om man blev klar precis i rätt tid.
Sen vill jag bara säga att jag diggar din blogg och att jag lär mig av dig trots att jag bara läser :)

Svar: Tack så jättemycket för den här reflektionen. Jag drar lärdom av den!! Det är skönt att höra att andra har varit i liknande situationer och kämpat sig genom det - det ger mig bara större förhoppning om att det här kommer att gå bra för mig också!
Viktoria - Hallon

2014-12-15 @ 20:51:50


Name
Remember my name

E-mail (will not be published)


Blog Address


Dear Viktoria,

Trackback
RSS 2.0