Om att komma hem

 
Idag var jag uppe bland molnen. På väg hem. Jag har tänkt på resan de senaste dagarna och varit glad över det, men inte reflekterat så mycket egentligen. Jag har mest gått och väntat på att dagen skulle komma. Imorse släpade jag en tung resväska och en handbagageresväska genom metron och på RER-tåget för att ta mig till Charles de Gaulle flygplats. När jag satt på tåget insåg jag plötsligt vad som hände. Att jag skulle få träffa min familj samma dag. Plötsligt var varje låt på spellistan min favoritlåt. Jag satt och flinade mot fönstret, mot ett soligt Paris. 
 
Min glädje måste ha utstrålats till andra på flygplatsen, för alla var så himla trevliga mot mig! (Och det är fransoser vi pratar om - när de är ovanligt trevliga är det något speciellt - blink, blink!). Killen som satt vid bagageavlämningen förklarade vart jag skulle gå och skämtade om att det fanns ett diskotek på våningen ovanför. När en ung kvinna från säkerhetskontrollen skulle hjälpa mig mötte hon min blick och sa "Vilka fina ögon du har!". Dessutom tror jag inte att det är så många fransoser som flyger från terminal 2G, för att varje gång började de prata engelska med mig (jag har ju ett ganska nordiskt utseende dessutom) och när jag svarade på franska blev de förvånade men nöjda över att slippa prata på engelska, haha! 
 
 
 
Det var så konstigt att höra svenska på flygplatsen innan take-off. På planet var lätt majoriteten svenskar, men jag råkade hamna bredvid en fransos. Bakom mig satt en man som pratade med världens härligaste göteborgsdialekt. Dialekten var inte sådär tung och överdriven, utan helt enkelt västkust. Han pratade som mig. Han pratade som min släkt. Han pratade som hemma. När jag var uttråkad ett tag satt jag och bara lyssnade på hans fina ord. Rätt ord. Rätt betoningar. Rätt språk. 
 
Flygresan gick bra, och när jag kom fram till Landvetter gick jag förbi en presentbutik som var fullproppad av svenska flaggor, älgar, dalahästar och jag bara log. Sedan kom jag fram till en enorm, vacker skylt där det helt enkelt stod "Välkommen" - och det kände jag mig verkligen! 
 
Nu sitter jag i mitt svenska rum, och allt känns underligt med att vara tillbaka. Att träffa min familj kändes helt rätt, men det här huset är ovant. Det är skog överallt. Lugnt överallt. Att gå på gatan och prata svenska känns konstigt. Jag är van vid att när jag pratar svenska så förstår ingen och man kan ha privata konversationer. Det får jag akta mig för nu, haha! Ibland börjar jag prata på franska av ren vana. Som förut när jag trodde att min syster skulle kittla mig så utbrast jag "Non, non, non!!"
 
En vecka i Sverige, here we go! 

Comments


Name
Remember my name

E-mail (will not be published)


Blog Address


Dear Viktoria,

Trackback
RSS 2.0