Paris is always a good idea

 
Den bästa delen under hela Paris-vistelsen som ägde rum förra veckan var att träffa min fina värdfamilj igen. I början av juli for jag hem till Sverige igen efter ett år i Paris, och det var en tårfylld dag kan jag lova. Nu, efter ett halvår skulle jag äntligen få träffa dem igen! Med snö i håret och leende på läpparna lämnade Diana och jag Sverige i tisdags. Under hela resan var vi taggade till tusen! En behaglig flygresa tog oss till Beauvais flygplats och en busstur senare anlände vi under sena eftermiddagen till Porte Maillot i västra Paris. Bara ett stenkast från våra gamla hem. 
 
 
Från Porte Maillot skymtade vi Triumfbågen och jag gladdes stort åt att återse det bekanta monumentet igen! Den korta promenaden därifrån till området där vi brukade bo var som att vakna upp efter att ha sovit. Allt såg helt oförändrat ut och jag och Diana kände oss helt som hemma. Min hjärna var så nöjd över att vara tillbaka i våra kvarter och informerade mig upprepat om att "Det där känner jag igen! Åh, inne på den gatan vet jag vad som finns! Allt är helt som det ska!".  
 
Slutligen kom vi fram till parken där vi brukade leka med barnen och spejade omkring efter våra saknade små. Vi såg dem inte, men parkerade resväskorna vid sidan av parken för att vänta. Plötsligt ser jag på långt avstånd en rödhårig, vitklädd au pair vid namn Emelie, med en liten Valentin i den ena handen och en ännu mindre Adrien i den andra handen, och jag utbrister lyckligt: "Där är dem!". Jag var glad att se att de fortfarande såg ut som de små pojkarna jag avgudade och stod och väntade på dem medan de korsade ena övergångsstället efter det andra på väg mot parken och mig. När de slutligen hade gått över det sista övergångsstället så släppte de taget om Emelies händer och började springa fram emot mig. Känslorna blev för mycket - jag var så lycklig - och tårarna började falla när de kramade om mig samtidigt! ♥
 
 
När vi släppte taget om kramen tittade jag på dem så fokuserat att inget annat i världen fanns i den stunden förutom dem. De båda såg förundrat på mig för att jag grät - det var ju en konstig sak för en vuxen att göra - och jag behöll en var av deras händer i mina egna för att fortfarande hålla kvar kontakten. Nästan som att jag var rädd för att de skulle försvinna igen i ett halvår om jag släppte. 
 
 
Fantastiska lilla Valentin (numera 5 år) tittade leende och igenkännande på mig, och berättade att han var riktigt glad över att se mig. Det var jag så otroligt tacksam över, och han visade hur mycket han tyckte om mig om och om igen under dagarna.
 
Underbara lilla Adrien (numera 3 år) verkade också glad, men nästan lite fundersam över vem jag var. Lite som att han kände igen mig från någonstans, men kunde inte riktigt placera mig, och visste att han gillade mig, men inte riktigt varför. Under dagarnas lopp vann jag tillbaka det mesta av hans förtroende och omtycke, även om det inte var exakt samma som innan jag åkte då vi var väldigt nära.
 
Det värmde så mycket att pojkarna fortfarande ville umgås och leka med mig, prata med mig och lyste upp när de kände igen speciella lekar och sånger som jag alltid gjorde förr med dem! 
 
Barnen fick varsitt paraply med Blixten McQueen på (fortfarande en uppskattad favorit)! 
 
 
Senare under kvällen kom båda värdföräldrarna tillbaka och det var jätteroligt att träffa dem igen också! Jag hade verkligen saknat hela familjen, och min vän Emelie, och njöt alla tre Parisdagar av att umgås med dem! På dagarna umgicks jag och Diana med vårt kära Paris, på eftermiddagarna lekte vi med barnen och på kvällen umgicks vi med mina värdföräldrar. Barnen var verkligen ompysslade om kvällarna med hela fem vuxna personer som ville leka och kramas med dem! 
 
 
Eftersom mitt svenska hjärta har ett litet franskt hörn så kunde jag inte låta bli att fylla upp denna yta med massor av bisous, som jag så saknar i Sverige! Men att göra bisous med Adrien är farligt. En bisous leder till en kram, som leder till kittlande, som leder till brottande, som leder till ... 
 
 
 
... diverse skador. Men det är det värt alla gånger! All tid med barnen var min absoluta höjdpunkt av Parisvistelsen så jag var tvungen att berätta om detta först. Nästa gång jag skriver om resan kommer jag att berätta om de andra fantastiska delarna. Soliga dagar, härlig shopping och magnifika Eiffeltornet är bara början av dagarna i Paris! Slutsats: Paris is always a good idea. 

Comments

Emelie - Lever drömmen i Paris!

Helt underbart inlägg, jag har redan läst det två gånger och vill genast läsa det igen! Att du fick en sådan struktur på en så känslomässigt kaosartad situation, det förstår jag mig inte på. Och jag ääälskar bilderna på dig och barnen - några lyckades vi åtminstone med!

Svar: Tack så jättemycket Emelie, det värmer verkligen att du berättar detta! Ja, trots att de har svårt att sitta still klarade vi av att lugna ner dem några gånger ibland för att skapa lite fina minnen i form av foton! :D Tycker också om dem jättemycket!!
Viktoria - Hallon

2015-01-29 @ 12:43:36
URL: http://sockerskrin.blogspot.se


Name
Remember my name

E-mail (will not be published)


Blog Address


Dear Viktoria,

Trackback
RSS 2.0